Härskartekniker

Elaine Bergqvist har skrivit en "uppdaterad" bok om de härskartekniker Berit Ås hittade under sitt arbete. Den är något utökad jämfört med de fem tekniker Ås lär ut, och den innehåller även en frågeställning om vilken typ av härskartekniker kvinnor respektive män troligast tar till när de vill förminska någon, eller få makt genom att trampa på någon annan.

Det finns många exempel i boken. På ett sätt förstår jag varför Bergkvist har så många utav dem, på ett annat sätt gör jag det inte. Det är väldigt svårt som läsare att i vissa fall inte tycka att de som råkat ut för exemplen är rätt mesiga. Jag börjar också ifrågasätta de "offer" som råkar ut för det gång på gång. Något måste de ju göra för att ständigt hamna i den situationen?

Svaret får jag ett par sidor längre bak i den nästan 250 sidor långa boken. Man kan nämligen även härska över sig själv med härskartekniker.

Men exemplen då. Jag stör mig på en del av Bergqvists förslag på hur man skall hantera dem, för precis som hon själv säger - det talade ordet tolkas på så många fler grunder än det skrivna. Ibland inflikar hon ett leende i beskrivningen av hur man skall konfrontera en person som använder härskartekniker och i mitt huvud blir det istället för att lösa en konflikt en upptrappning i kombination med orden hon föreslår.

Det beror med största sannolikhet på min egen tolkning av läget. Själv har jag utsatts för härskartekniker ända sedan jag kom ut i arbetslivet, till och med tidigare än så (det kallas mobbing) så jag känner igen mycket av det Bergqvist säger, även om jag som sagt är lite skeptisk till vissa delar av hennes lösningar på problematiken.

För någon som aldrig har konfronterats med de här teknikerna, för någon som precis blivit chef och upplever att det är dålig stämning på jobbet helt plötsligt och för någon som snabbt och lätt vill sätta sig in i vad härskarteknikerna innebär är det här en helt okej bok att börja med. Den är tydlig, överskådlig och lättläst.

Vad den däremot inte kan lära ut är gruppdynamik, ledarskap och så vidare. Elaine Bergqvist är också retoriker och det färgar naturligtvis det hon har att säga. Hon är inriktad på retoriken, hur du för dig, vad du säger och hur du säger det när hon diskuterar de här teknikerna.

Läs vidare:
Elaine Bergqvist på Franks förlag
Elaine Bergqvist på talarforum

Intressant?

Andra bloggare om:
Elaine Bergqvist, Härskarteknik, bok, fakta

Book of the Dead

Patricia Cornwells "Book of the Dead" är den andra boken jag har läst av just den här författaren. Den första heter "Portrait of a Killer" och handlar om hennes försök att sätta fast konstnären Walter Sickert för morden som begicks av Jack the Ripper.

Inte så "Book of the Dead". Det här är istället en av hennes böcker om rättsmedicinaren Kay Scarpetta. I den här boken slåss hon med en seriemördare som tagit livet av en ung och lovande tennisstjärna. Faktum är att boken inte alls liknar något annat jag har läst i genren. Mest kanske för att det enda den får mig att vilja göra är gäspa. Det HÄNDER ingenting! 470 sidor senare och jag känner fortfarande inte att det har hänt något på vägen. Allt är elände. Scarpetta mår dåligt. Hennes systerdotter Lucy mår dåligt. Rose mår dåligt och Benton, hennes fästman, mår dåligt.

Hur mycket jag än vill engagera mig i de intriger som pågår så känner jag mig likgiltig inför dem och jag kan inte direkt säga att jag kommer ihåg något av boken nu när jag lagt ifrån mig den. Jag kanske borde haft lägre förväntningar - jag köpte den trots allt igår på vägen hem och den har inte tagit överdrivet lång tid att läsa, men sanningen att säga hade jag faktiskt inga förväntningar alls på den. Så vad säger det om läsupplevelsen? Nåja, det har varit en långsam söndag och ögonen har gjort ont hela dagen, vilket i och för sig inte beror på boken, men det kanske har bidragit till min smärta när jag läst den. Inte för att jag direkt plågat mig igenom den, men man hade kanske kunnat förvänta sig lite mer action i vad som torde betecknas som en deckare? Det är mycket relationer och mycket blommor. Och inte en suck att fundera ut vad som egentligen pågår, förutom att alla drar en bakom ljuset.

Näe, det här är inte alls min kopp te. Jag behöver något som inte är fullt lika eländigt och inte heller fullt så utdraget och uttråkande. Lite paradoxalt, med tanke på att hennes bok "Portrait of a Killer" faktiskt var grymt roande.

Läs vidare:
Patricia Cornwells hemsida

Andra bloggare om:
Patricia Cornwell, deckare, skönlitteratur, Book of the Dead

Manipulering pågår

När jag köpte boken "Manipulering pågår" trodde jag, lite enfaldigt kanske, att den skulle gå in lite mer handgripligt på vilka mekanismer som lockar in människor i sekter och hur deras sinnen påverkas av sekternas hjärntvättsmetoder. Det visade sig istället att boken rörde sig uteslutande om "överlevares" berättelser, hur de lurats in i sekten och hur de senare lyckats ta sig ut.

Det är en mycket blandad skara författare som uttalat sig och alla är inte riktigt kapabla att uttrycka sig tydligt i text, vilket ibland faller till bokens nackdel. De flesta som uttalat sig är dessutom kvinnor, vilket ger intryck av att kvinnor är de som oftast drabbas av sekternas rekryteringsdriver. På det följer naturligtvis en frågeställning om vad det är i sekternas rekryteringsmetoder som särskilt tilltalar just kvinnor. det får man dock inte svar på. Faktum är att man inte får svar på särskilt mycket alls i boken. Istället får man samma berättelse gång på gång om hur människor lockats in i sekten och brutits ner, blivit kränkta och offer för sektledarnas nycker.

Jag är inte helt säker på hur jag skall läsa den här boken. Är det en överlevnadshistoria? En varning? Eller är det bara ett sätt för dessa människor att söka upprättelse och sympati? Visst är det synd om dem, de har blivit allvarligt utnyttjade av samvetslösa människor, men samtidigt ifrågasätter jag vikten av att låta dem framträda ännu tydligare som offer genom att ge ut deras berättelser i bokformat. Det som däremot hade varit intressant att läsa är hur deras resa från sekten gått till och hur de i dagsläget lyckats hantera deras före detta sektskap, samt vilken hjälp det finns att få. På det stora hela tillför boken inte särskilt mycket.

Intressant?

Andra bloggare om:
Manipulering pågår, fakta, bok, etik,

Romanitas

Sophia McDougall har skrivit den här fantastiska alternate history-boken (jag hittar ingen svensk term för det) som handlar om Marcus Novius Faustus, Una och Sulien, tillsammans med ett brett persongalleri som skulle kunna vara hämtat direkt ur vilken överflödande pjäs som helst.

Premissen är som följer: det romerska imperiet har aldrig gått under och styr i dag större delen av världen, undantaget Sina (Kina) och Nionia (Japan). Slavägandet har aldrig avskaffats, så de flesta rika familjer har fortfarande slavar och det är i princip på de ekonomiska grunderna som deras rikedom vilar.

När Marcus föräldrar Leo (som är krigshjälte) och Clodia plötsligt dör i en bilolycka tas ett par av de viktigaste talarna för avskaffandet av slaveri ur spel. Marcus har ingen anledning att tro att Leo och Clodias död är något annat än en olyckshändelse, men det skall visa sig vara allvarligare än så. Bakom olyckan ligger en dold grupp med konspiratörer som strax efter Marcus hemkomst även försöker ta hans liv. Det hela lyckas dock inte men Marcus tvingas fly för att undkomma fortsatta försök.

Parallellt med denna händelseutveckling får vi även följa slaven Una och hennes bror Sulien. Sulien är på väg mot sin egen död - korsfästelse - och Una har bestämt sig för att rädda honom, trots att syskonparet levt åtskilda de senaste sju åren då Una såldes till en familj och Sulien till en läkare.

Som av en slump träffas de tre, och berättelsen fortsätter därifrån.

Sophia McDougall har verkligen lyckats i sitt uppsåt att skriva en intressant bok som är både intelligent och underhållande. Jag älskar den högt, dels på grund av den lugna takten, dels på grund av de omfattande beskrivningarna av en helt ny värld. Jag rekommenderar den verkligen, speciellt för personer som tycker om alternate history.

Sättet McDougall beskriver det nutida Rom på är underbart. Det är konsekvent och genomgående fantastiskt.

Läs vidare:
Romanitas, Sophia McDougalls hemsida
Rome Burning

Intressant?

Andra bloggare om:
alternate history, bok, skönlitteratur, Science Fiction, Romanitas, Sophia McDougall, rekommenderad,

Thunderhead

Ett av mina mindre tilldragande drag vad det gäller litteratur är min förtjusning i thrillers, helst med en övernaturlig touch. Douglas Preston och Lincoln Child brukar skriva just den typen av berättelser jag sitter och läser enbart för att koppla av om kvällarna. "Thunderhead" är inget undantag.

Thunderhead centrerar sig runt en arkeologisk expedition ledd av den unga och vackra (självklart - Lincoln och Prestons böcker innehåller inga fula människor. och är de fula är de förmodligen skurkar) Nora Kelly, som genom ett 16 år försenat brev från sin far har möjlighet att hitta den gamla Anazasistaden Quivira. Med hjälp av ett ganska brett persongalleri tar sig hon och sina kompanjoner ut i Utahs övergivna kanjoner.

Allt man begär av en snabb skräckbok finns med. Rivaliteten inom gruppen, oförklarliga och hotfulla händelser och en natur som sätter gränser för hur länge de kan klara av att leta efter den legendariska staden. Katastroferna följer på varandra, och att expeditionen inte ger upp är enbart ett utslag av den vilja Kelly uppvisar. Hon är fast besluten att visa att hennes far inte enbart var en värdelös alkoholist utan även en skicklig arkeolog.

Det är onekligen en sidvändare, och jag behöver knappast använda mycket av min hjärnkapacitet för att följa med i de snirkliga upptåg författarna tar mig med på. Det är också en snabbläst och rolig bok, som ger mig som rollspelare många intressanta uppslag på thrilleräventyr.

Kort sagt är det här gränslöst underhållande, lite över genomsnitt när det kommer till intelligensnivå (om jag nu jämför med andra liknande böcker) och lika kul som att sätta sig att glo på en trevlig thrillerrulle. Kanske till och med trevligare, eftersom jag får öva min fantasi en smula.

Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
thriller, skräck, Douglas Preston, Lincoln Child, Thunderhead, underhållande

Porr - en bästsäljande historia

Boken heter "Porr". Bara det borde ha avskräckt mig i min borgerliga prydhet, men efter att ha läst både "Under det rosa täcket" och "Porr, horor och feminister", så har jag nu drabbats av det där elaka viruset research igen. Nu är jag inte direkt benägen att sätta mig och gå igenom en mängd porrfilmer själv, så jag valde istället att läsa Mattias Anderssons bok om porrindustrin.

Det visar sig vara en välunderbyggd bok som innehåller många samtal både med "porrmagnater" och de stackars utnyttjade porrskådespelarna och modellerna - som visar sig vara varken utnyttjade eller särskilt bedrövade över sitt grymma (?) öde. Visst finns det de som mått dåligt och blivit utnyttjade i porrsammanhang, men de verkar ligga på ungefär samma nivå som de som årligen slits ut genom vårdarbete eller liknande arbetsplatser där moralen är låg och betalningen obefintlig. De få undantagen handlar om barn- och våldssex, men det är som skrives till synes undantag. Rötägg återfinns som bekant överallt. Återigen, precis som i Petra Östergrens bok, så handar det snarast om en moralpanisk hysteri som fått sitt utlopp genom att ett fåtal politiker bestämt sig för att från sin egen synvinkel bestämma vad som är rätt och fel i sexuella sammanhang. Den egna sexualiteten är "normen", allt som ryms utanför är perverst oavsett om de som utövar sin sexuella böjelse tycker om det eller inte.

Boken tar också upp den "lönsamma" porren och visar på att visst är det förhållandevis lättförtjänta pengar för skådespelarna (framförallt de kvinnliga - porrmodell och skådespelare är det mig veterligen enda yrke där kvinnor har en bättre lönebild än männen) men det finns inte ett spår av de porrimperium som det pratas om i media. Miljarder reduceras snart till miljoner, om ens det, och porren hamnar pinsamt långt ner i listorna på världens mäktigaste industrier.

Boken är som sagt välresearchad och välskriven, med en tendens att framkalla ett och annat gäsp. Det är mycket siffror, och trots sin titel handlar det knappast om någon sexuellt upphetsande bok. Lite torr och tråkig, kort sagt, en bedrift av författaren, med tanke på vilket ämne som avhandlas.

För den som är intresserad av att undersöka myten om porren - och kanske även för de som tror att porr är en lönsam affär - är det här en bok värd att läsas. Jag rekommenderar den, om inte annat så för att förse den hugade debattören med lite ammunition i porrdebatten.

Intressant?

Andra bloggare om:
Porr, rekommenderad, bok, Mattias Andersson, Porr - en bästsäljande historia, fakta

Egalias döttrar

"Egalias döttrar" är en mycket intressant "what if?" bok som är skriven av Gerd Brantenberg.

Boken handlar om Petronius, en ung man som drömmer om att bli sjökvinna. Det är för honom en nästan omöjlig dröm. Petronius lever nämligen i ett matriarkat, där kvinnan ses som det starka könet. Kvinnan tar alla beslut, är politiskt aktiv och är den som styr, både formellt och informellt.

Männen å sin sida är de som anses vara svagsinta, ologiska och oförstående. De är de som pryder sig med smycken och skäggrosetter. De skall efterleva ett skönhetsideal som är svårt att uppnå. De skall vara korta och knubbiga, helst fysiskt svaga och helst med en liten penis. De klämmer in sig i trånga särkar, obekväma skor och pehå för att dra uppmärksamheten till sig. Får de inte faderskapsbeskydd (motsvarande äktenskap) så ligger de risigt till.

Petronius tröttnar dock på sin lott i livet, och efter att ha fått en dykardräkt med pehå (som han ser som en skymf - varför skulle inte han kunna fånga fisk på precis samma sätt som kvinnorna?) och startar mansligan. En radikal mansgrupp där man kämpar för maskulinismen, att män skall få samma rättigheter som kvinnor.

Det här är en helt upp- och nervänd bok. Brantenberg använder begrepp som "kvinniskor" (människor), "fruska" (härska) och "dam" istället för "man" (som i "dam borde" istället för "man borde") och - wow - det funkar! Vilket oerhört pedagogiskt grepp! Att verkligen vända på allt gör att jag som kvinna ser hur indoktrinerade vi är i ett patriarkat, hur blind jag är för språk, strukturer, allt.

Nu skall villigt erkännas att boken dessutom är rolig att läsa. Det är en god läsupplevelse, som trots sina mundana händelser faktiskt är riktigt läsvärd just för att den har vänt så glatt på alla begrepp som finns. Det jag är lite ledsen över är att Brantenberg i sin iver att beskriva mannens situation i boken har låtit det mesta hända Petronius. Han vill frigöra sig och fiska, men råkar ut för sexuella trakasserier. Han känner inte att hans kropp duger. Han blir våldtagen av en grupp kvinnor och senare även misshandlad av kvinnan han älskar. Han håller tal och bränner pehå och är pallurisk (homosexuell) och går på homoklubb. Nåväl, det är okej. Det är ett livsöde men komprimerat.

Jag säger så här: vill du ställa din världsuppfattning på huvudet en sväng så läs "Egalias döttrar". Det är en suveränt bra bok som jag rekommenderar.

Läs vidare:
Gerd Brantenberg på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om skönlitteratur, Egalias döttrar, Gerd Brantenberg, bok, rekommenderad,

The Alchemist

Paulo Coelho har skrivit boken "Alkemisten", som jag köpte på bokrean, men då på engelska ("The Alchemist"). Den handlar om en ung fåraherde som gradvis lär sig att lyssna på sitt hjärta och följa sina drömmar.

Jag vet - eftersom det är en bästsäljare som sålts i otaliga exemplar - att jag BÖR tycka att det är en helt fantastisk bok, det här. Att den berättar för mig hur jag skall leva och hur jag skall hitta tillbaka till mitt ursprung och mina första drömmar, men jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så exceptionellt med boken?

Ja, den är bra, ja, den är rogivande att läsa, men jag får inga djupa insikter av den. Kanske för att jag inte vet vart jag är på väg, eller för att jag faktiskt följer en dröm?

Den känns för ytlig för att nå mig på djupet. Större delen av den är upptagen av samtal mellan pojken och olika personer som han träffar på vägen, men det mesta är tämligen oförklarat, fastän pojken hela tiden får en massa uppenbarelder av samtalen han ägnar sig åt. Var finns de här uppenbarelserna? Jag ser dem inte, jag kan därför heller inte leva mig in i dem.

Det är utan tvekan en skicklig författare som har skrivit orden, men det är också en författare som sitt företal till trots inte alls är intresserad av att förmedla någon djupare kunskap. Det kanske är där mitt problem ligger. Jag är som engelsmannen som vill lära sig något konkret. Som vill få ut mer än en rogivande läsupplevelse av boken. Som vill lära sig göra guld. Jag antar att jag är ytlig "Lyssna på ditt hjärta". Hmm. Mitt hjärta säger att visst var det här en bra symbolisk bok, men jag tror den hade blivit ännu bättre utan ett företal som ger mig orealistiska förväntningar på vad den skall förmedla.

Fy mig. Nu har jag dissat Paulo Coelho.

Läs vidare:
Paulo Coelhos hemsida
Paulo Coelhos blog
Paulo Coelho på MySpace

Intressant?

Andra bloggare om:
Paulo Coelho, Alkemisten, bok, etik, skönlitteratur, symbolik

Det var inte mitt fel

Ann Heberlein, teologie doktor och etikforskare, har tidens anda trogen skrivit en bok vid namn "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag måste erkänna att jag till viss del upplever den här boken som något provocerande, och dessutom verkar den ganska snabbt skriven (något som bekräftas av intervjun med Heberlein i SvD). Det är en del korrekturmissar i den. Det är också många snåriga diskussioner hon ger sig in i som gör åtminstone mig något förvirrad och ifrågasättande. Samtidigt är det en bok om etik och moral, svåra ämnen som inte lätt låter sig definieras eller styckas upp i förståeliga, lättsmälta bitar.

Boken är efter genomläsning full av post-it lappar där jag har kladdat dit kommentarer och funderingar. Det största problemet jag har är dock med Heberleins språk. Hon är mycket duktig på att definiera vad det är att bli kränkt, och hon visar också på att det i dagens språkkultur har smugit sig in en devalvering av vad orden är värda. Att vara kränkt är i dagstidningar och dagligt tal jämställt med att bli förnärmad eller förolämpad. Heberlein återupprättar ordet - att kränka någon är att ge sig på en människas trygghet och rättigheter. Det är exempelvis inte en rättighet att få höga betyg - det är något man förtjänar. Däremot är det en rättighet att få lov att gå i skolan utan att bli mobbad eller misshandlad av sina likar. Att bli mobbad är därför att bli kränkt. Jag håller definitivt med Heberlein i hennes bedömning om vad kränkning innebär.

I övrigt har hon mindre att säga om orden hon använder. Klander är ett ord hon ofta tar till, kritik ett annat. Klander har både i mina och SAOLs öron en negativ klang. Det handlar om att slå ned på någon, att hoppa på, inte att komma med konstruktiv kritik. Dock köper jag det efter hennes förklaringar om vad hon avser. Problemet är då att den förklaringen inte dyker upp förrän sent i boken.

Eftersom boken ÄR så snabbt skriven så innehåller den även problematiska områden. Bland annat finns det en bestämd ton i det Heberlein skriver - det ÄR så här, det finns inte rum för andra tolkningar - och det bli besvärligt eftersom hon därigenom motsäger sig själv eller framstår som ologisk. Bland annat säger hon att slag alltid är kränkande, kontexten har ingen betydelse. Då dyker genast två exempel upp i mitt huvud. Det ena är i en dojo, en kampsportslokal, där bägge kombattanter har gått med på att puckla på varandra. Det kan knappast omfattas av Heberleins kategoriska nekande till att kontext inte har betydelse för handlingens inneboende värde. Inte heller kan jag tänka mig att ett S/M-par har för avsikt att kränka varandra genom sina sexuella preferenser. VILL en av parterna bli slagen, är det ju upp till dem att få lov att utöva sin sexualitet på ett bra sätt för dem. Det här tar hon också fasta på, men inte förrän långt senare i boken. Sådana här problem uppstår stup i kvarten.

Heberlein säger att överviktiga människor är ansvariga för sin övervikt. Livet är inte rättvist, vill man vara smal måste man ta ett ansvar och de som har långsam metabolism måste alltså ta ett större ansvar än de som kan äta vad som helst. Det här rimmar sedan illa med ett exempel hon ställer upp där Kalle mobbar Lisa som är tjock - för att hon är tjock. Då blir det helt plötsligt i mina ögon Lisas ansvar att Kalle mobbar henne. Hon kan ju göra något åt sin fetma, åtminstone om hon tar ansvar som Heberlein säger. Även den här synen på tingen dämpas senare i boken, när Heberlein går in lite djupare på vad hon menar.

Allt som allt är det en bra bok, men den lider av strukturproblem. Jag tror den hade blivit ännu bättre om Heberlein hade givit den ett par månader till att sjunka in och sätta sig.

Hon tar bland annat upp vardagsondska, den där smygande ondskan där hon försöker förklara varför saker som Abu Ghraib händer, vad som händer med en människa i den situationen och hur man måste försöka gardera sig från att sjunka ner i den. Och det gör hon bra. På samma sätt argumenterar hon för att människor är mer än yta, mer än sin kropp, även om media i dagsläget driver på hårt för att vi skall tro att vårt värde sitter i kroppen.

Det Heberlein förespråkar med sin bok är att ge oss som läser en uppfattning om att vi måste leva med oss själva, och att de beslut vi tar faktiskt har konsekvenser. Något man ibland kanske måste påminna sig om. Jag rekommenderar boken, trots sina strukturproblem, men den kräver verkligen att man läser HELA för att inte bli helt förvirrad över turerna fram och tillbaka. Jag ser fram emot en andra upplaga, där hon haft tid att reflektera och strukturera sitt verk. Det är nämligen en behövlig inlaga i tidens debatt om ansvar och egoism.

Läs vidare:
Ann Heberlein på Centrum för teologi och religionsvetenskap
Intervju med Ann Heberlein i SvD
Maciej Zarembas artiklar om kräkningar - Första delen
Andra delen
Tredje delen


Intressant?

Andra bloggare om:
etik, moral, ansvar, Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, bok, rekommenderad,

Kallocain

Karin Boye har skrivit boken "Kallocain". Hon kallar den för en roman från 2000-talet. Det är en dystopisk, totalitär värld som framträder i hennes bok. En kall stat, där dess medlemmar är kuggar i ett maskineri, inget annat.

På sidorna syns skräcken för vad det innebär att berövas sin individualitet, sina drömmar och sina önskemål. Ett panikslaget tillstånd som övergår i bedövning. En dag efterföljer den andra och ingen vila, ingen lust, inget slut finns att vänta. Det är i det här klimatet Leo Kall, berättelsens huvudperson, tar fram sitt kallocain. En sanningsdrog som får den drogade att blotta sina innersta hemligheter.

Under arbetet med kallocainet drabbas dock Leo av tvivel. Han öppnar sina trånga tankebanor och börjar se världen ifrån ett icke-indoktrinerat perspektiv. Han gör ett svagt och ryckigt uppror mot sin övervakare, samtidigt som han längtar efter säkerheten det innebär att bli bevakad. Det är ett dubbeleggat svärd. Tryggheten av övervakningen, att konstant veta vad man skall säga och göra, och friheten av att kunna göra vad man vill - och ta de oförutsägbara konsekvenserna av sitt handlande.

Leo går och längtar efter samhörighet, efter ett större syfte. Hela hans väsen genomsyras av rädsla och längtan, något som den storebrorsaktiga staten inte kan ge honom. Istället projicerar han sin underlägsenhet på sin hustru Linda, som ovetande får stå för styrkan i förhållandet.

Det som känns mest torftigt är omvärldens reaktioner på Leo. Han är underligt instängd i någon slags kapsel. Ingen får komma nära, inget får beröra. Därför blir han och hans paranoida rädslor tomma och inte helt närvarande. Dessutom har jag lite svårt att bli övertygad av kallocainets verkningar, och av statens omedelbara acceptans av medlet. Det känns lite för lätt, lite för snabbt. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte totalt kan identifiera mig, eftersom de nuvarande förhållandena i världen gör det svårt att tro på framväxten av en så totalitär stat. Samtidigt är övervakningsdebatten närvarande i bakhuvudet, så det ligger kanske inte så långt bort ändå.

Det här är en skrämmande bok, förvisso något föråldrad eftersom den skrevs på 40-talet, men icke desto mindre nog så läsvärd. För den som - som jag - fascineras av totalitära stater, fascistiska regimer och liknande är det en bok väl värd att läsa. Det är inte för inte som boken fortfarande finns i tryck. Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Karin Boye-sällskapet

Intressant?

Andra bloggar om:
Kallocain, Karin Boye, bok, Science Fiction, rekommenderad,

Blodsmak

"Blodsmak - ett fall för Sennja Maler" är en bok skriven av Henrik Örnebring, en person jag först kom i kontakt med som konventsskribent. Herr Örnebring har alltid många strängar på sin lyra, och det mesta han åstadkommer är riktigt bra. Så även den här första deckaren som är förlagd till den värld som målas upp i rollspelet Mutant - Undergångens Arvtagare.

Eftersom jag är en rollspelare, och tillika har följt Mutantspelet ända från dess skapelse någon gång på det glada åttiotalet, så ligger mig "Blodsmak" varmt om hjärtat, och det bör man vara medveten om när man läser mitt utlåtande om boken. Men även om man skall ta min uppenbara förtjusning med en nypa salt, så måste man också vara medveten om att Örnebring är en skicklig författare med mycket känsla för språk.

Boken utspelar sig efter den stora katastrofen. Något har hänt som har förändrat och muterat världen omkring oss. Djur är intellligenta, folk har muterat och har fått nya egenskaper som ligger utöver de fem sinnen vi i dagsläget får nöja oss med. En större variation av mänsklighet har uppstått och därmed även mer att vara rädd för bland de rester av den ursprungliga människostammen som finns kvar.

Sennja Maler är privatsnok i encyklopedisternas tillhåll - Göborg. Staden är en frihamn för såväl människa som mutant, även om renrasiga människor självklart hamnar högre upp på skalan. Sennja får av Magenta Silverkrook i uppdrag att undersöka hennes make Benkts affärer. Magenta och Bengt har ingått ett konvenansäktenskap, men nu har Magenta fått nog av sin makes slarveri. Sennja tackar till en början nej och hänvisar Magenta till Adrian Briis - Göborgs andre privatsnok - istället, men när Adrian hittas mördad blir även Sennja indragen.

Det här är upptakten till en intrikat och med jämna mellanrum lätt förvirrande deckare som med sitt jordnära berättande verkligen får mig att uppleva Göborg. Att Sennja dessutom besitter ett extraordinärt känsel- och smaksinne får mig att i än högre grad leva mig in i där och då, något jag kan tänka mig är särskilt svårt för science-fictionförfattare eftersom man beskriver en värld som inte finns. men det är inte bara miljöbeskrivningarna som är bra. Hela registret av mutanter, antagonister och bifigurer är genomtänkta och för det mesta charmiga. Örnebring ger dem dessutom unika röster genom sättet de uttrycker sig på.

Det här är en bok jag rekommenderar. Läs den och börja sedan spela Mutant.

Läs vidare:
Henrik Örnebring på Reuters Institute
Mutant - Undergångens Arvtagare

Intressant?

Andra bloggare om:
Blodsmak, Henrik Örnebring, Science Fiction, deckare

Vigilante

Jag plockade upp "Vigilante" av Andreas Roman av två skäl. Det första var att jag höll på att köpa böcker och behövde en till för att komma upp i de där lockande "ta 4 betala för 3" erbjudandena som finns överallt.

Det andra skälet är att jag har läst böcker av Roman tidigare, och han har alltid varit välformulerad, men tämligen ointressant. Jag var tvungen att se efter om det fortfarande stämde.

"Vigilante" är en roman i jagform, vilket innebär att hela storyn berättas utifrån ett personligt perspektiv. Det handlar om Marcus som med ökad frustration ser hur folk inte längre bryr sig om sina medmänniskor, beter sig som svin och inte visar hänsyn.

Marcus tar helt sonika lagen i sina egna händer. Han attackerar de han anser vara "idioter" för att rätta till deras beteende. I berättelsen förekommer också en dokusåpa utan riktigt syfte. Ett antal deltagare har blivit inlåsta i en lägenhet med all upptänklig lyx och får helt sonika vara där tills något händer. Och något händer - men reaktionen från samhället uteblir.

Jag tror att Roman med sin bok vill säga något, men jag tycker inte att han når fram. Kanske blir jag smittad av Marcus likgiltiga inställning till allt, kanske känns det osannolikt att en person som till en början till synes inte alls bryr sig om sin flickvän Helena helt plötsligt ser henne som någon slags livlina. Och Marcus relation med Mathilda - någon som säger sig stå utanför samhällets normer, precis som Marcus säger sig göra - är ouppklarad, oförklarad och helt oförståelig. Hon följer efter Marcus, försöker "lära upp honom" i någon slags vigilantementalitet, men jag är tveksam. Skall hon vara någon slags fresterska så misslyckas det greppet ganska kapitalt. Nils är en annan person som känns helt ovidkommande. Marcus söker hjälp hos honom och blir sedan helt beroende av honom. Han är den enda "som förstår". Det är... inte troligt.

Jag tror jag förstår vad Andreas Roman försöker säga med "Vigilante", men jag är inte övertygad, vare sig om att Marcus skulle bete sig som han gör eller om att samhället är på väg dit Roman beskriver att det är på väg. Det krävs mer än en person att bryta en norm, och det går långsamt. Det krävs mer än en våldsam (för boken ÄR rätt våldsam) individ för att förändra.

Ja, det är välskrivet, men nej, det känns forfarande ganska ointressant. Det påverkar mig inte. Jag sitter inte och biter på naglarna och undrar hur det skall gå för Marcus. Jag är precis som honom i det avseendet. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Det som är bäst är skildringen av Göteborg på hösten/ vintern. Det är en alldeles utmärkt bild han målar upp, och ytterst trovärdig. Kanske för att jag har bott där själv och känner till alla gator han pratar om, så att jag med min fantasi kan fylla i där Romans beskrivning slutar.

Allt som allt är det underhållande, men inte mer än så.

Läs vidare:
Andreas Romans hemsida
Andreas Romans blog

Intressant?

Andra bloggare om:
Andreas Roman, Vigilante, thriller, våld

The Handmaid's Tale

Margaret Atwood har skrivit "The Handmaid's Tale" som omväxlande gör mig iskall av rädsla, och glödhet av ilska.

Det här är science fiction när den är som bäst. Ett moraliskt dilemma, ett "what if?" av omstörtande proportioner som får huvudet att gå i spinn. Här är en författare som verkligen får mig att leva mig in i berättelsen.

Boken, som även finns översatt till svenska, men då heter den "Tjänarinnans berättelse", handlar om Offred, en av ett fåtal kvinnor som fortfarande kan få barn. Hon och hennes medsystrar har haft ett val. Att antlingen skeppas runt mellan olika hushåll och fungera som avelsdjur för familjefäderna, eller att skeppas till kolonierna med resten av Okvinnorna - en säker död.

Det som gör Offreds berättelse särskilt gripande är de återblickar man får till hur det var innan hon blev fängslad i sin nuvarande roll. Det är familjebilder som är långt ifrån perfekta, men som tar tag i mig och som målar upp en nästan omänskligt grym kontrast till hennes nuvarande hårt beskurna liv.

Offreds tillvaro tar dock en vändning när hennes Commander, mannen i hushållet, börjar prata med henne, bjuda in henne till hemliga och högst förbjudna sammankomster. Intrycket är att han inte riskerar något, medan hon sätter livet på spel för att få lite omväxling, lite intryck.

Under ett av de här samtalen ges en förklaring till varför männen valde att fängsla kvinnorna i maktlöshet på det här viset. Det här avsnittet gjorde mig rosenrasande, så jag känner mig näst intill tvungen att citera det:

The problem wasn't only with the women, he says. The main problem was with the men. There was nothing for them anymore.
Nothing? I say. But they had...
There was nothing for them to do, he says.
They could make money, I say, a little nastily. Right now I'm not afraid of him. It's hard to be a fraid of a man who is sitting watching you put on hand lotion. This lack of fear is dangerous.
It's not enough, he says, It's too abstract. I mean there was nothing for them to do with women.
What do you mean? I say. What about the Pornycorners, it was all over the place, they even had it motorized.
I'm not talking about sex, he says. That was all part of it, the sex was too easy. Anyone could just buy it. There was nothing to work for, nothing to fight for. We have the stats from that time. You know what they were complaining about the most? Inability to feel. Men were turning off on sex, even. They were turning off on marriage.
Do they feel now? I say.
Yes, he says, looking at me. They do. He stands up, comes around the desk to the chair where I'm sitting. He puts his hands on my shoulders, from behind. I can't see him.
I like to know what you think, his voice says, from behind me.
I don't think a lot, I say lightly. What he wants is intimacy, but I can't give him that.
There's hardly any point in my thinking, is there? I say. What I think doesn't matter.
Which is the only reason he can tell me things.
Come now, he says, pressing a little with his hands. I'm interested in your opinion. You're intelligent enough, you must have an opinion.
About what? I say.
What we've done, he says. How things have worked out.
I hold myself very still. I try to empty my mind. I think about the sky, at night, when there's no moon. I have no opinion, I say.
He sighs, relaxes his hands, but leaves them on my shoulders. He knows what I think, all right.
You can't make an omelette without breaking eggs, is what he says. We thought we could do better.
Better? I say, in a small voice. How can he think this is better?
Better never means better for everyone, he says. It always means worse, for some.

Maktlösheten bara dryper från sidorna när jag läser och jag känner verkligen med Offred i hennes situation. Hennes medsystrar och hon tar varje tillfälle i akt för att bryta mot reglerna, skaffa sig lite frihet, lite luft, i ett annars helt tillslutet samhälle.

Atwood kan verkligen konsten att få mig som läsare att bli helt uppslukad av Offreds kamp, dels mot sin egen sysslolöshet, dels mot att ge upp hoppet. Det är skarpa, omedelbara bilder som målas upp, det är formuleringar som är vassa som knivseggar och fraseringar som ibland får mig att rysa av både välbehag och obehag. Hon kryper under skinnet på mig och tvingar mig vidare. Atwood har mig fast från den första meningen i boken, i ett grepp som jag inte kan bryta. Det är en fantastiskt bra berättelse, och jag rekommenderar den mycket varmt.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Margaret Atwood, Tjänarinnans berättelse, The Handmaid's Tale, Science Fiction