THUD! är den trettionde boken i Discworldserien, skriven av Terry Pratchett. Pratchett är en författare som med sina ordvändningar ena minuten kan få mig att kikna av skratt, och andra att häpna eftersom han med en mening lyckats få mig att bli både eftertänksam och allvarlig.
THUD! handlar om den annalkande Koom Valley-dagen, en plats där det sägs att dvärgarna låg i bakhåll för trollen, eller om det var trollen som låg i bakhåll för dvärgarna? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Saker och ting förvärras rejält av att en dvärg dödas i tunnlarna under Ankh-Morpork - till synes av ett troll.
Det här är en berg-och-dalbana, som vanligt när det gäller Pratchetts böcker om Sam Vimes, mannen som styr över vaktstyrkan i staden. Han är omutbar, oklanderligt ärlig och har en moral som man kan bända stål runt. Samtidigt bär han också på en enorm vrede mot världens orättvisor och en önskan att förbli Sam Vimes, trots att han under årens gång lyckats bli både kommendör och hertig. Men han är också en skitstövel, en person som lärt sig tänka som de brottslingar han arresterar.
Saker och ting är naturligtvis inte vad de verkar vara på ytan. Vimes är känd för att gräva, och det gör han även i det här fallet. Han hittar bevis för att allt inte är som det skall vara. Utan att avslöja för mycket så är THUD! en bok om politik, spel och förutfattade meningar. Fördomar och ovilja att kommunicera förekommer också. Men mest av allt är det en bok om Sam Vimes, och hans relation till sin son och sin hustru och Vimes ovilja att låta något hända den delen av hans liv, som på många sätt är hans fristad ifrån den verklighet som han måste hantera på sitt jobb varje dag.
Som vanligt när det gäller Pratchett är boken genomsyrad av sarkasmer, spetsfundigheter och rena ordlekar. Det är underhållande och det är definitivt intelligent. Pratchett är en sådan där författare som jag rekommenderar alla att läsa på orginalspråket. En översättare lär nämligen få en handfull när han eller hon tar sig an det slingrande och tidvis utsökta språk som finns i böckerna.
Det här, tillsammans med de flesta andra böcker av Pratchett, är en bok jag rekommenderar varmt. Tyvärr har författaren själv diagnosticerats med vad som kallas "early onset Alzheimers", så det kanske inte blir så många fler böcker från denna annars så produktiva författare.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Terry Pratchett, THUD, skönlitteratur, fantasy, bok, rekommenderad
fredag 9 maj 2008
torsdag 8 maj 2008
The Committee for the Exploration of Mysteries
Det här rollspelet tillhör genren "berättarrollspel" och till skillnad från de flesta traditionella rollspel så saknas det här en spelledare som håller i berättandet. The Committee for the Exploration of Mysteries är utgivet av Eric J. Boyd Designs och följdaktligen även skrivet av honom.
Rollspelet utspelar under 1930-tal eller den viktorianska eran, det är upp till spelarna själva att välja vilken utav dessa perioder det utspelar sig i. Tanken med rollspelet är att slippa spelardöd och spellederi, och det åstadkommer man genom att låta spelarna berätta om sina expeditioner redan hemkomna ifrån dem. Spelmekaniken är tämligen enkel. Man har en uppsättning egenskaper som man använder för att övervinna hinder. Övervinner man ett hinder så får man en viss mängd berömmelse som sedan kan användas i spelet, men vars främsta syfte är att avgöra vem som vunnit.
Varje spelare har en "motspelare". Motspelarens roll är att presentera de hinder som man tillsammans spånat fram i begynnelsefasen, då man dels lägger upp expeditionens mål, dels vilka hinder som man vill skall förekomma och dels hur man tar sig till målet.
Berättelsen tar man fram gemensamt genom att spåna fram en expedition till ett exotiskt mål. Man lägger också upp en resrutt och vilka hinder spelarna kommer att stöta på längs med vägen. De här olika ingredienserna i berättelsen mappar man upp enligt mindmap-princip, och de kallas för expeditionens loggbok. Loggboken växer efter hand som man spelar, och i slutskedet lär man ha en ganska omfattande berättelse som visar på hur saker och ting gick till under resans gång. En trevlig bieffekt för någon som jag som tycker om att skriva krönikor och reseberättelser från mina rollspelsäventyr.
Som alltid när det gäller kooperativa spel är det svårt att avgöra hur väl spelet är balanserat, eftersom det beror till stor del på vilken grupp man spelar med, men min bedömning av det är att det i alla fall till viss del kommer att fungera, eftersom det finns både rätt att lägga in ett veto och en mekanik som tidsbegränsar hur lång tid en spelare får på sig att berätta om ett specifikt hinder. Det litar också till stor del på att spelarna faktiskt spelar enligt reglerna och är generösa med både beröm och berättarglädje. Det är inget för tävlingslystna som vill vinna till varje pris, eftersom den typen av spelare förmodligen skulle ha ganska stora möjligheter att förstöra för resterande spelare i gruppen.
I vanliga fall när jag läser liknande produkter (Nostalgi är det som omedelbart dyker upp som närmaste granne), så kan jag ha svårt att följa med i regelförklaringen. Dels för att det handlar om få tabeller och värden och dels för att formatet på bok inte tillåter en tydlig översikt (The Committee for the Exploration of Mysteries är 15x23 cm stort), men i det här fallet finns det både sammanfattningar efter varje kapitel och i slutet på boken. Visst måste man ändå läsa hela materialet för att inte missa något, men det hjälper enormt i sammanhanget.
När jag ändå är inne på form, så är det ett trevligt layoutat litet spel, det har sina små lätt amatörmässiga teckningar, men på det stora hela känns det ändå gediget och genomarbetat. Enda klagomålet får bli en viss tendens att byta rubriktypsnitt.
Vill man ha lite kul i viktoriansk era eller 1930-tal så är det ett mysigt spel att ägna sig åt. För de som vill bli introducerade till berättarrollspel är det här ett utmärkt exempel på hur det kan se ut. Därför rekommenderar jag det.
Läs vidare:
The Committee for the Exploration of Mysteries
Eric J. Boyd Designs
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, Eric J. Boyd, Nostalgi, victoriana, berättarrollspel, The Committee for the Exploration of Mysteries, bok
Rollspelet utspelar under 1930-tal eller den viktorianska eran, det är upp till spelarna själva att välja vilken utav dessa perioder det utspelar sig i. Tanken med rollspelet är att slippa spelardöd och spellederi, och det åstadkommer man genom att låta spelarna berätta om sina expeditioner redan hemkomna ifrån dem. Spelmekaniken är tämligen enkel. Man har en uppsättning egenskaper som man använder för att övervinna hinder. Övervinner man ett hinder så får man en viss mängd berömmelse som sedan kan användas i spelet, men vars främsta syfte är att avgöra vem som vunnit.
Varje spelare har en "motspelare". Motspelarens roll är att presentera de hinder som man tillsammans spånat fram i begynnelsefasen, då man dels lägger upp expeditionens mål, dels vilka hinder som man vill skall förekomma och dels hur man tar sig till målet.
Berättelsen tar man fram gemensamt genom att spåna fram en expedition till ett exotiskt mål. Man lägger också upp en resrutt och vilka hinder spelarna kommer att stöta på längs med vägen. De här olika ingredienserna i berättelsen mappar man upp enligt mindmap-princip, och de kallas för expeditionens loggbok. Loggboken växer efter hand som man spelar, och i slutskedet lär man ha en ganska omfattande berättelse som visar på hur saker och ting gick till under resans gång. En trevlig bieffekt för någon som jag som tycker om att skriva krönikor och reseberättelser från mina rollspelsäventyr.
Som alltid när det gäller kooperativa spel är det svårt att avgöra hur väl spelet är balanserat, eftersom det beror till stor del på vilken grupp man spelar med, men min bedömning av det är att det i alla fall till viss del kommer att fungera, eftersom det finns både rätt att lägga in ett veto och en mekanik som tidsbegränsar hur lång tid en spelare får på sig att berätta om ett specifikt hinder. Det litar också till stor del på att spelarna faktiskt spelar enligt reglerna och är generösa med både beröm och berättarglädje. Det är inget för tävlingslystna som vill vinna till varje pris, eftersom den typen av spelare förmodligen skulle ha ganska stora möjligheter att förstöra för resterande spelare i gruppen.
I vanliga fall när jag läser liknande produkter (Nostalgi är det som omedelbart dyker upp som närmaste granne), så kan jag ha svårt att följa med i regelförklaringen. Dels för att det handlar om få tabeller och värden och dels för att formatet på bok inte tillåter en tydlig översikt (The Committee for the Exploration of Mysteries är 15x23 cm stort), men i det här fallet finns det både sammanfattningar efter varje kapitel och i slutet på boken. Visst måste man ändå läsa hela materialet för att inte missa något, men det hjälper enormt i sammanhanget.
När jag ändå är inne på form, så är det ett trevligt layoutat litet spel, det har sina små lätt amatörmässiga teckningar, men på det stora hela känns det ändå gediget och genomarbetat. Enda klagomålet får bli en viss tendens att byta rubriktypsnitt.
Vill man ha lite kul i viktoriansk era eller 1930-tal så är det ett mysigt spel att ägna sig åt. För de som vill bli introducerade till berättarrollspel är det här ett utmärkt exempel på hur det kan se ut. Därför rekommenderar jag det.
Läs vidare:
The Committee for the Exploration of Mysteries
Eric J. Boyd Designs
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, Eric J. Boyd, Nostalgi, victoriana, berättarrollspel, The Committee for the Exploration of Mysteries, bok
onsdag 7 maj 2008
Cold City
Cold City är ett rollspel skrivet av Malcolm Craig och utgivet av Contested Ground Studios. Settingen är begränsad till kalla krigets Berlin, anno 1950, och rollpersonerna är medlemmar i "the Reserve Police Agency", en polisagentur sammansatt av de fem nationaliteter som för närvarande delar på makten i Berlin, tyskar, fransmän, amerikaner, sovjeter och britter. Eftersom rollspelet utspelar sig mitt i det kalla kriget är misstänksamhet och förräderi en stor del av spelmomentet. Mer om det om en stund.
Det visar sig nämligen när man läser rollspelsboken att RPA finns till för att städa upp efter nazisternas hemliga experiment med re-animering av lik (grovt sagt, skapa zombies), försök att skapa supersoldater och dimensionsportaler. RPA har med andra ord häcken full av monster som man tillsammans måste förhindra från att gå bärsärkagång i Berlin.
Mekaniken är ganska enkel och litar till stor del på spelarnas omdöme. Det finns exempelvis inga färdighetslistor eller liknande, utan alla färdigheter, fördelar och nackdelar är sådant spelaren själv, tillsammans med spelledaren, får hitta på. Det som känns mest intressant i sammanhanget är tillitsvärdet (trust) som man under spelets gång kan ändra på om man förrått eller blivit förrådd av någon av sina medspelare. För att detta skall funka finns det även dolda agendor, både personliga och nationella, allt för att skapa en härlig misstro mellan spelarna.
Förvisso är reglerna ganska tydliga, men inte särskilt väldetaljerade. Det här lämpar naturligtvis en stor hög med ansvar både på spelare och spelledare. Jag tror att rollspelet hade mått bra av lite fler exempel och lite mer konkret information.
Detsamma gäller för de monster som befolkar Berlins undre värld. Det finns lösa beskrivningar på hur de skulle kunna se ut och bete sig, men det lämnar mycket till spelledarens fantasi. Det här är inte nödvändigtvis dåligt, men det innebär en hel del merarbete för spelledaren innan man som grupp kan sätta igång och spela.
En sak som dock påpekas som jag tycker mycket om är att monstren en gång har varit människor, och att de inte skall porträtteras som blodtörstiga sinnesslöa automatoner. Det här är spillror av personer som en gång varit som vi är nu, som fortfarande längtar efter samma saker som du och jag längtar efter, och som har tydliga, om än förvridna, motiv till det de gör. Det är trevligt.
För den spelledare som inte har något emot att få hitta på mycket själv och för spelgrupper som tycker att det är roligt att vara med och hitta på så är det här ett utmärkt rollspel. För de som inte är så benägna att själva vara domare över sina egna handlingar och tycker om regler mer än relationer så finns det andra monsterrollspel som fungerar minst lika bra.
Läs vidare:
Cold City
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Cold City, rollspel, Malcolm Craig, skräck
Det visar sig nämligen när man läser rollspelsboken att RPA finns till för att städa upp efter nazisternas hemliga experiment med re-animering av lik (grovt sagt, skapa zombies), försök att skapa supersoldater och dimensionsportaler. RPA har med andra ord häcken full av monster som man tillsammans måste förhindra från att gå bärsärkagång i Berlin.
Mekaniken är ganska enkel och litar till stor del på spelarnas omdöme. Det finns exempelvis inga färdighetslistor eller liknande, utan alla färdigheter, fördelar och nackdelar är sådant spelaren själv, tillsammans med spelledaren, får hitta på. Det som känns mest intressant i sammanhanget är tillitsvärdet (trust) som man under spelets gång kan ändra på om man förrått eller blivit förrådd av någon av sina medspelare. För att detta skall funka finns det även dolda agendor, både personliga och nationella, allt för att skapa en härlig misstro mellan spelarna.
Förvisso är reglerna ganska tydliga, men inte särskilt väldetaljerade. Det här lämpar naturligtvis en stor hög med ansvar både på spelare och spelledare. Jag tror att rollspelet hade mått bra av lite fler exempel och lite mer konkret information.
Detsamma gäller för de monster som befolkar Berlins undre värld. Det finns lösa beskrivningar på hur de skulle kunna se ut och bete sig, men det lämnar mycket till spelledarens fantasi. Det här är inte nödvändigtvis dåligt, men det innebär en hel del merarbete för spelledaren innan man som grupp kan sätta igång och spela.
En sak som dock påpekas som jag tycker mycket om är att monstren en gång har varit människor, och att de inte skall porträtteras som blodtörstiga sinnesslöa automatoner. Det här är spillror av personer som en gång varit som vi är nu, som fortfarande längtar efter samma saker som du och jag längtar efter, och som har tydliga, om än förvridna, motiv till det de gör. Det är trevligt.
För den spelledare som inte har något emot att få hitta på mycket själv och för spelgrupper som tycker att det är roligt att vara med och hitta på så är det här ett utmärkt rollspel. För de som inte är så benägna att själva vara domare över sina egna handlingar och tycker om regler mer än relationer så finns det andra monsterrollspel som fungerar minst lika bra.
Läs vidare:
Cold City
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Cold City, rollspel, Malcolm Craig, skräck
torsdag 1 maj 2008
Operation B
Gabriella Håkansson har skrivit boken "Operation B", som jag under dagen har läst med andäktig häpnad. Vilken bok! Finns det ens sådana böcker på svenska? Tydligen. Operation B är en bok i en svårplacerad genre, som med sitt kalla och vetenskapliga språk förstärker den känsla av absurdism som jag omedelbart drabbas av när jag börjar läsa.
Håkansson har som sagt ett intressant språk, som trots sin kortklippta och vetenskapliga ton ändå rinner fram över sidorna. Ett veritabelt smörgåsbord för oss som är lite smågalna redan, och som går och väntar på att bli ännu tokigare.
Boken är indelad i tre ganska korta delar, ännu en anledning till att den är snabbläst tror jag. För varje kort berättelse som avslutas så skuttar min läslust som en glad hund vid dörren och vill springa vidare.
Den första delen handlar om en anonym ung dam som letar efter ett studieobjekt. Exakt i vilket sammanhang hon skall studera objektet framgår inte, men efterhand får jag ett hum om att det rör sig om någon form av sällskap som gjort det till sitt syfte att studera mänskligheten. Vi får följa den unga damen allt efterhand som hon studerar Vincent som är hennes objekt och det hela tar en ände med förskräckelse. Fram på sidorna träder en neurotiskt renlig hemmafru som har studiet av sitt objekt som enda fokus. Kort sagt. Hon blir knäpp.
Den andra berättelsen följer en annan ung dam som också håller sig till klassiska hemmafrusysslor. Hennes studier handlar om miniatyrer, och hon har i det syftet bestämt sig för att studera Erik Bäcklund som i sin tur studerar insekter. I det syftet har han fyllt en hel lägenhet med dem. Även Eriks observatör framstår som mer eller mindre neurotiskt renlig, och när hon sent omsider träder ur Eriks liv lämnar hon en oklanderligt rengjord lägenhet efter sig.
Den sista berättelsen knyter ihop hela boken, men av spoilerskäl tänker jag inte gå in exakt på vad den innehåller. Det jag dock kan säga att Håkansson med sin elegant upplagda triptyk har fått det att kräla längs ryggraden på mig. Det här är en bok tung av konspirationer, men den har ändå en underhållande och svart humor i tonen som jag uppskattar. Jag rekommenderar den definitivt, om inte annat för att den är ovanlig och en riktig läsupplevelse.
Läs vidare:
Gabriella Håkanssons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Gabriella Håkansson, Operation B, skönlitteratur, konspirationer
Håkansson har som sagt ett intressant språk, som trots sin kortklippta och vetenskapliga ton ändå rinner fram över sidorna. Ett veritabelt smörgåsbord för oss som är lite smågalna redan, och som går och väntar på att bli ännu tokigare.
Boken är indelad i tre ganska korta delar, ännu en anledning till att den är snabbläst tror jag. För varje kort berättelse som avslutas så skuttar min läslust som en glad hund vid dörren och vill springa vidare.
Den första delen handlar om en anonym ung dam som letar efter ett studieobjekt. Exakt i vilket sammanhang hon skall studera objektet framgår inte, men efterhand får jag ett hum om att det rör sig om någon form av sällskap som gjort det till sitt syfte att studera mänskligheten. Vi får följa den unga damen allt efterhand som hon studerar Vincent som är hennes objekt och det hela tar en ände med förskräckelse. Fram på sidorna träder en neurotiskt renlig hemmafru som har studiet av sitt objekt som enda fokus. Kort sagt. Hon blir knäpp.
Den andra berättelsen följer en annan ung dam som också håller sig till klassiska hemmafrusysslor. Hennes studier handlar om miniatyrer, och hon har i det syftet bestämt sig för att studera Erik Bäcklund som i sin tur studerar insekter. I det syftet har han fyllt en hel lägenhet med dem. Även Eriks observatör framstår som mer eller mindre neurotiskt renlig, och när hon sent omsider träder ur Eriks liv lämnar hon en oklanderligt rengjord lägenhet efter sig.
Den sista berättelsen knyter ihop hela boken, men av spoilerskäl tänker jag inte gå in exakt på vad den innehåller. Det jag dock kan säga att Håkansson med sin elegant upplagda triptyk har fått det att kräla längs ryggraden på mig. Det här är en bok tung av konspirationer, men den har ändå en underhållande och svart humor i tonen som jag uppskattar. Jag rekommenderar den definitivt, om inte annat för att den är ovanlig och en riktig läsupplevelse.
Läs vidare:
Gabriella Håkanssons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Gabriella Håkansson, Operation B, skönlitteratur, konspirationer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
