Fever Season av Barbara Hambly är den andra i serien om den friade slaven Benjamin January, som efter ett antal år i Paris kommit tillbaka till sitt barndomshem New Orleans. Ben har en förmåga att genom sitt arbete som musikant och kirurg råka in i de intriger som strösslar det New Orleanska 1830-talets förnäma och icke så förnäma befolkning, och eftersom han är en fri, färgad man, råkar han också på de mest fördomsfulla och föraktfulla människorna i sagda stad.
I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.
När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.
Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.
Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur
söndag 29 juni 2008
lördag 28 juni 2008
Jaromir
Jaromir av Alexander Ahndoril är en gotisk, slingrande och giftig roman.
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
söndag 22 juni 2008
Bimbobakslaget
Bimbobakslaget av Kristina Thulin och Jenny Östergren är en arg bok om medias påverkan på unga kvinnor och inte så unga kvinnor, om behovet att följa det skönhetsideal som målas upp av både medvetna och omedvetna mediainstanster.
Det som är gemensamt för samtliga är att alla slår ifrån sig. "Inte mitt fel att unga kvinnor idag..." är den vanligaste kommentaren. Bingo Rimér säger att han gillar att plåta vackra kvinnor, och att det inte är något fel med det. Oavsett hur de plåtas och hur de ser ut. England får skulden för de 14-åriga modellerna. Det är alltså inte reklammakarnas fel, det är inte VeckoRevyns fel, det är inte Fröken Sveriges fel.
Att vi omges av fler bilder i dagens samhälle än vi någonsin gjort tidigare tror inte fotografer och reklammakare påverkar. I vilket fall som helst är det inte deras fel att kvinnor lider av dåligt självförtoende. Det är heller inte modebranschens fel att provkollektioner bara skickas ut i storlek 38. Alla slår ifrån sig ansvar, och det är den genomgående röda tråden i boken.
Sägas skall väl att retoriken är lite bristande i vissa fall, och även så researchen, men i stort sett håller jag med författarna i deras vrede mot den ansvarsfrihet som förekommer. Hur skall vi komma tillrätta med kvinnokroppens objektifiering och problematisering om ingen tar ansvar för de meddelanden de skickar ut?
Det här är en ilsken bok, som förmodligen tjänar på att läsas tillsammans med andra böcker, inte fristående. Läser man den fristående kan den mycket arga tonen i boken framstå som något oresonlig, men har man lite under pannbenet sedan tidigare, i form av en eller annan bok om visuell retorik eller kanske "Under det rosa täcket" av Nina Björk, så förstår i alla fall jag och inser vikten av vad dessa två upprörda damer säger. Dock skulle jag inte rekommendera den att läsa rakt av, eftersom den som sagt brister något i researchhänseende.
Läs vidare:
Kristina Thulin på Tidens förlag
Jenny Östergren på Facebook
Kristina Thulin & Jenny Östergren: "Vi som hade alla rätt"
Andra bloggare om:
Bimbobakslaget, Jenny Östergren, Kristina Thulin, fakta, bok, feminism
Det som är gemensamt för samtliga är att alla slår ifrån sig. "Inte mitt fel att unga kvinnor idag..." är den vanligaste kommentaren. Bingo Rimér säger att han gillar att plåta vackra kvinnor, och att det inte är något fel med det. Oavsett hur de plåtas och hur de ser ut. England får skulden för de 14-åriga modellerna. Det är alltså inte reklammakarnas fel, det är inte VeckoRevyns fel, det är inte Fröken Sveriges fel.
Att vi omges av fler bilder i dagens samhälle än vi någonsin gjort tidigare tror inte fotografer och reklammakare påverkar. I vilket fall som helst är det inte deras fel att kvinnor lider av dåligt självförtoende. Det är heller inte modebranschens fel att provkollektioner bara skickas ut i storlek 38. Alla slår ifrån sig ansvar, och det är den genomgående röda tråden i boken.
Sägas skall väl att retoriken är lite bristande i vissa fall, och även så researchen, men i stort sett håller jag med författarna i deras vrede mot den ansvarsfrihet som förekommer. Hur skall vi komma tillrätta med kvinnokroppens objektifiering och problematisering om ingen tar ansvar för de meddelanden de skickar ut?
Det här är en ilsken bok, som förmodligen tjänar på att läsas tillsammans med andra böcker, inte fristående. Läser man den fristående kan den mycket arga tonen i boken framstå som något oresonlig, men har man lite under pannbenet sedan tidigare, i form av en eller annan bok om visuell retorik eller kanske "Under det rosa täcket" av Nina Björk, så förstår i alla fall jag och inser vikten av vad dessa två upprörda damer säger. Dock skulle jag inte rekommendera den att läsa rakt av, eftersom den som sagt brister något i researchhänseende.
Läs vidare:
Kristina Thulin på Tidens förlag
Jenny Östergren på Facebook
Kristina Thulin & Jenny Östergren: "Vi som hade alla rätt"
Andra bloggare om:
Bimbobakslaget, Jenny Östergren, Kristina Thulin, fakta, bok, feminism
torsdag 19 juni 2008
Witches Abroad
Witches Abroad är den tolfte boken i Discworldserien och handlar om de tre häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Av en händelse så lämnar en av de gamla häxorna, Desiderata, sitt goda féspö till Magrat, med strikta instruktioner om att Granny och Nanny skall hålla sig utanför. Hon ger också Magrat order om att ta hand om hennes gudbarn, Embrella, som just nu befinner sig i Genua. Hon skall gifta sig med en prins, men det får till inget pris ske.
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
söndag 15 juni 2008
Fördömd
Fördömd av Johanne Hildebrandt rör sig emellan de nordligaste delarna av Sverige, Tärnaby och Stalofjället, till huvudstaden Stockholm. Berättelsen handlar om Helena Torvalds, en ung arkeolog som kämpar emot institutionens intriger för att få sin doktorandtjänst.
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
lördag 14 juni 2008
Datorspelandets dynamik
Lekar och roller i en digital kultur. Antologin är sammansatt av Jonas Linderoth, som med den här samlingen hamnar ännu högre på min "bra personer" lista. Linderoth är även en av personerna bakom medierådets rapport om World of Warcraft.
Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.
Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:
Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.
Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.
Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet
Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth
Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.
Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:
En belysande analogi kan göras med bowling som liksom mycket datorspelande är en avgränsad aktivitet i tid och rum med tydliga mål. Bowling omgärdas dock inte av den typ av mystifiering som finns kring datorspel och även om bowlingspelaren har olika roller (eller identiteter) i och utanför bowlinghallen så betraktar vi inte det ena sammanhanget som ett substitut för det andra. Överfört på datorspelande innebär detta sociokulturella perspektiv att spelaktiviteten ställs jämte andra aktiviteter som ett av flera sammanhang där vi har situerade identiteter och inte ses som en motpol till verkligheten.
Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.
Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.
Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet
Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth
tisdag 10 juni 2008
The Wheel of Darkness
Douglas Preston och Lincoln Child har skrivit ännu en bok om den oefterhärmlige FBI-agenten Pendergast. I den här boken spenderar agenten och hans skyddsling en tid på ett tibetanskt kloster, som sedemera visar sig varit bestulet på en artefakt.
Både Pendergast och Constance Greene (Pendergasts skyddsling) dras in i en intrig som verkar hämtad ur botten på manusförfattarnas hög. Den där om spöken och lyxkryssningar. För självklart måste pendergast tvingas till isolation tillsammans med fröken Greene på ett lyxfartygs jungfruresa. Större delen av berättelsen utspelar sig alltså ombord på Brittannica, ett ohemult stort fartyg som tar upp emot 4000 passagerare i sina lyxiga sviter.
Självklart ingår maktkamper både på skeppets brygga och i de mer avslappnade utrymmena som exempelvis på casinot och i skeppets restauranger. Pendergasts jakt på artefakten övergår snart i en jakt på en iskall mördare, och ännu ett steg framöver om en kamp om hans själ, något som Pendergast själv kanske inte hade väntat sig.
Det här är litteraturens chips. Med sour cream dip. Det är snabbläst, underhållande och lätt over the top. Det är hjältelitteratur med en hjälte som inte verkar åldras, förändras eller växa. Han är redan nästan perfekt från början, och de små imperfektioner man tycker sig ana, är naturligtvis bara trompe l'oeils målade på den hårdlackerade ytan av Agent Pendergasts person. Hans mentala balans är i samma kaliber som en tibetansk munks, hans kropp är ett instrument som han slipat till perfektion och hans intelligens kan mäta sig med hundra Sherlock Holmes.
Det är kul böcker att läsa när man behöver släppa garden en smula och vill tugga i sig något snabbt till middag, men det är knappast mer än så. Lite småsmart, men ofta ganska banalt. Och Wheel of Darkness är mer banalt än smart, måste jag ju erkänna.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Douglas Preston, Lincoln Child, The Wheel of Darkness, bok, skönlitteratur, thriller
Både Pendergast och Constance Greene (Pendergasts skyddsling) dras in i en intrig som verkar hämtad ur botten på manusförfattarnas hög. Den där om spöken och lyxkryssningar. För självklart måste pendergast tvingas till isolation tillsammans med fröken Greene på ett lyxfartygs jungfruresa. Större delen av berättelsen utspelar sig alltså ombord på Brittannica, ett ohemult stort fartyg som tar upp emot 4000 passagerare i sina lyxiga sviter.
Självklart ingår maktkamper både på skeppets brygga och i de mer avslappnade utrymmena som exempelvis på casinot och i skeppets restauranger. Pendergasts jakt på artefakten övergår snart i en jakt på en iskall mördare, och ännu ett steg framöver om en kamp om hans själ, något som Pendergast själv kanske inte hade väntat sig.
Det här är litteraturens chips. Med sour cream dip. Det är snabbläst, underhållande och lätt over the top. Det är hjältelitteratur med en hjälte som inte verkar åldras, förändras eller växa. Han är redan nästan perfekt från början, och de små imperfektioner man tycker sig ana, är naturligtvis bara trompe l'oeils målade på den hårdlackerade ytan av Agent Pendergasts person. Hans mentala balans är i samma kaliber som en tibetansk munks, hans kropp är ett instrument som han slipat till perfektion och hans intelligens kan mäta sig med hundra Sherlock Holmes.
Det är kul böcker att läsa när man behöver släppa garden en smula och vill tugga i sig något snabbt till middag, men det är knappast mer än så. Lite småsmart, men ofta ganska banalt. Och Wheel of Darkness är mer banalt än smart, måste jag ju erkänna.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Douglas Preston, Lincoln Child, The Wheel of Darkness, bok, skönlitteratur, thriller
lördag 7 juni 2008
Kvinnors vrede
Kvinnors vrede av Harriet Lerner är en bok jag plockade upp enkom för en rad på framsidan av boken. "Detta är en handbok i konsten att bli ett eget jag." - DN
DN har alltså uttalat sig. För att bli ett eget jag behöver kvinnor handböcker. Jaha minsann.
Det visar sig sedan att boken till största delen handlar om hur man hanterar familjerelationer och gräl inom familjen och hur man för det mesta kan härleda dem till att en part är underfungerande och den andra överfungerande. Lerners tes är att kvinnor ofta får lära sig att sätta sina egna "jag" åt sidan för att serva man och barn i en familj, att vi som kvinnor inte bara är underlägsna i samhället i stort, men att vi även ses som underlägsna och de som skall uppoffra sig i familjen.
Jag har inte själv varit med om några av de situationerna Lerner tar upp, kanske är jag familjens svarta får i det att jag vare sig är gift, har några konflikter med min mamma eller har några barn som tar av min tid och identitet.
Förvisso ger boken en hel del insikter i varför människor - framförallt kvinnor - beter sig som de gör, men har man en så svag självuppfattning som de flesta av de hon ger exempel på i boken så börjar jag helt plötsligt förstå de kvinnor som förstorar brösten, plastikopererar sig och gör sig vackra för att bli omtyckta. En kvinnas värde ligger i hur väl hon kan ta hand om andra och hur attraktiv hon är. Vilket för mig känns helt sjukt.
I vilket fall som helst kan det säkert vara en värdefull bok om man känner sig osäker på livet och osäker på relationer. Det finns en del tips som kan vara användbara, men för det mesta handlar det om teori, inte praktik, om självrannsakan, inte om färdiga recept på hur man tar sig ur förhållanden eller hur man blir ett starkare jag.
Läs vidare:
Harriet Lerners hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Harriet Lerner, Kvinnors vrede, bok, fakta, psykologi
DN har alltså uttalat sig. För att bli ett eget jag behöver kvinnor handböcker. Jaha minsann.
Det visar sig sedan att boken till största delen handlar om hur man hanterar familjerelationer och gräl inom familjen och hur man för det mesta kan härleda dem till att en part är underfungerande och den andra överfungerande. Lerners tes är att kvinnor ofta får lära sig att sätta sina egna "jag" åt sidan för att serva man och barn i en familj, att vi som kvinnor inte bara är underlägsna i samhället i stort, men att vi även ses som underlägsna och de som skall uppoffra sig i familjen.
Jag har inte själv varit med om några av de situationerna Lerner tar upp, kanske är jag familjens svarta får i det att jag vare sig är gift, har några konflikter med min mamma eller har några barn som tar av min tid och identitet.
Förvisso ger boken en hel del insikter i varför människor - framförallt kvinnor - beter sig som de gör, men har man en så svag självuppfattning som de flesta av de hon ger exempel på i boken så börjar jag helt plötsligt förstå de kvinnor som förstorar brösten, plastikopererar sig och gör sig vackra för att bli omtyckta. En kvinnas värde ligger i hur väl hon kan ta hand om andra och hur attraktiv hon är. Vilket för mig känns helt sjukt.
I vilket fall som helst kan det säkert vara en värdefull bok om man känner sig osäker på livet och osäker på relationer. Det finns en del tips som kan vara användbara, men för det mesta handlar det om teori, inte praktik, om självrannsakan, inte om färdiga recept på hur man tar sig ur förhållanden eller hur man blir ett starkare jag.
Läs vidare:
Harriet Lerners hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Harriet Lerner, Kvinnors vrede, bok, fakta, psykologi
tisdag 3 juni 2008
Dexter in the Dark
Det här är den tredje boken i serien om den brottsbekämpande seriemördaren Dexter Morgan. En lättsam bok för seriemördaraficionadon, men knappast något för kräsmagade, även om Jeff Lindsay som skrivit böckerna knappast kan anklagas för att vara särskilt splatterbenägen. Istället är det smakfulla mord och sparsmakade detaljer jag får mig till livs när jag följer Dexter på vad som skall visa sig vara hans svåraste stund.
En undanröjning av ett annat mänskligt rovdjur visar sig nämligen få oanade följder. Den Mörke Passagerare som sitter förnöjt och viskar i bakhuvudet på Dexter ger sig plötsligt av när han och hans syster Deborah blir tillsatta på ett fall som innehåller två välstekta huvudlösa kroppar, där skallarna ersatts med keramiktjurhuvuden. Hans Passagerare blir såpass uppskrämd av synen, trots att Dexter inte alls förstår vad det handlar om, att han för första gången måste klara sig på egen hand mot den mördare som orsakat eländet.
Jag får följa Dexter genom hans kval och hans första stapplande känslor, men det är naturligtvis inte allt. Dexter skall även gifta sig med Rita, kvinnan som han varit tillsammans med en längre tid för att upprätthålla en normal fasad utåt.
Det blir en guppig tid för den annar så iskalla och orubbliga Dexter, och för läsaren blir det en trevlig sejour i Miami, där det finns både monster och monster som jagar monster.
Dexter in the Dark är en lättsam, ganska oblodig bok, som ändå är högst tilltalande skriven. Den är dessutom snabbläst för de som letar efter ett par timmars distraktion ifrån vardagen. Det är inte den bästa av de tre böckerna i serien, men den är definitivt läsvärd för den som tycker om mysterier av det lite mörkare slaget.
Läs vidare:
Dexter på Random House
TV-serien Dexter
Intressant?
Andra bloggare om:
Dexter in the Dark, Jeff Lindsay, bok, skönlitteratur, thriller
En undanröjning av ett annat mänskligt rovdjur visar sig nämligen få oanade följder. Den Mörke Passagerare som sitter förnöjt och viskar i bakhuvudet på Dexter ger sig plötsligt av när han och hans syster Deborah blir tillsatta på ett fall som innehåller två välstekta huvudlösa kroppar, där skallarna ersatts med keramiktjurhuvuden. Hans Passagerare blir såpass uppskrämd av synen, trots att Dexter inte alls förstår vad det handlar om, att han för första gången måste klara sig på egen hand mot den mördare som orsakat eländet.
Jag får följa Dexter genom hans kval och hans första stapplande känslor, men det är naturligtvis inte allt. Dexter skall även gifta sig med Rita, kvinnan som han varit tillsammans med en längre tid för att upprätthålla en normal fasad utåt.
Det blir en guppig tid för den annar så iskalla och orubbliga Dexter, och för läsaren blir det en trevlig sejour i Miami, där det finns både monster och monster som jagar monster.
Dexter in the Dark är en lättsam, ganska oblodig bok, som ändå är högst tilltalande skriven. Den är dessutom snabbläst för de som letar efter ett par timmars distraktion ifrån vardagen. Det är inte den bästa av de tre böckerna i serien, men den är definitivt läsvärd för den som tycker om mysterier av det lite mörkare slaget.
Läs vidare:
Dexter på Random House
TV-serien Dexter
Intressant?
Andra bloggare om:
Dexter in the Dark, Jeff Lindsay, bok, skönlitteratur, thriller
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
