lördag 26 juli 2008

Rollspel i teori och praktik

Rollspel i teori och praktik är utgiven av Studentlitteratur och skriven av Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson. Boken riktar sig i första hand till pedagoger som vill lära sig utnyttja rollspel i lärosituationer och lägger därför sin tonvikt på skola och utbildning.

I boken går författarna igenom det pedagogiska rollspelets grunder, något som skiljer sig från hobbyrollspelande såtillvida att det inte finns några formaliserande och kvantifierande regelsystem som avgör hur konflikter går till och så vidare. Istället handlar det om det som av Jacob Moreno kallades psykodrama - förmågan att sätta sig in i en annan persons vardag.

I rollspelet finns både ett yttre och ett inre förhållande, ett "mellanförhållande" om man så vill, mellan aktör och roll. Även om det är andra människor man spelar (=yttre) är det egna tankar, känslor och handlingar (=inre) som är av betydelser. I rollspelet är rollen högst tillfällig och villkorlig. Man behåller sin vanliga roll och identitet, men tar tillfälligt på sig en annan social kostym för att lära sig något, få inblick i eller lösa ett problem.


Författarna ger en grundläggande teoretisk genomgång av vad pedagogiska rollspel är, hur de kan användas och vad vinsterna med ett rollspel är. De är också noga med att gå igenom roller, vad roller är och hur identitet skapas. På det stora hela är det en mycket intressant bok, inte minst för att den ger insikt i intressanta psykologiska fenomen som exempelvis rollmönster och förväntningar på det upplevda rollerna man som människa varje dag går in och ut ur.

Det är en ganska tunn bok, men jag upplever det som att författarna hittat precis rätt. För den som faktiskt är intresserad av rollspel inom pedagogiken (och inte som jag, bara intresserad av rollspelsteori) är den förmodligen den bästa boken att börja med, eftersom den inte bara är grundläggande och överskådlig men även innehåller otaliga övningar att ägna sig åt.

Utöver rollspel och rollspelsteori går boken även igenom grupper och gruppdynamik. Just de två kapitlen är lite mer löst hållna och de handgripliga tipsen är färre.

På det stora hela är det en bra bok och en bok jag därför också rekommenderar de som är intresserade av ämnet att läsa.

Läs vidare:
Anna-Karin Waldemarson på Högskolan i Skövde
Björn Nilsson på Studentlitteratur
Psykodrama

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , , , ,

måndag 21 juli 2008

De övergivnas armé

Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt skrev 1997 en bok som är mycket kritisk och ifrågasättande till rollspelshobbyn. Sanningen att säga minna jag boken som långt mer förlåtande än vad den framstår som i en genomläsning idag.

Författarna har valt att fokusera kraftigt på de våldsamma och ockulta inslagen i rollspel. Vid en läsning av boken framstår hobbyn som våldsfixerad och i det närmaste satanistisk. I samtliga fall använder sig författarna av utdrag ur rollspel och publikationer som är kraftigt vinklade mot den poäng författarna vill ha fram, det vill säga att rollspel är farligt, rollspel är våldsamt och rollspel kan orsaka psykiska trauman hos dem som spelar.

Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, framställs som ett pengahungrigt ungdomsförbund som utan självkritik låter rollspelare och lajvare ägna sig åt en farlig fritidssysselsättning. Förbundet antyds utbilda unga mot ett specifikt mål, och tror man det tidigare upplägget så handlar det om rasism, högerextremism och våldsamt uppror mot staten.

Eftersom jag har spelat sedan mitten på 80-talet har jag en ganska bred erfarenhet av hobbyn, och jag känner inte alls igen mig i boken. Det här är inte min fritidssysselsättning. Det här är inte min upplevelse av rollspel. Dock finns det ett par punkter som faktiskt är relevanta i sin kritik.

Spelledaren HAR mycket makt, och som spelledare ÄR det din uppgift att inte gå över någons gränser. Man måste alltid respektera individen och respektera när det är dags att göra halt. Likaså måste man vara tillräckligt tillåtande för att alla skall våga säga "stopp". Personligen har jag aldrig någonsin varit med om att det har behövts, men det bör ändå påpekas.

Den andra poängen är vad författarna kallar "avmantling", dvs att man efter spelet pratar om vad som hänt och hur man känner inför det. Det finns inga rollspel som uppmuntrar till den här typen av aktion, men jag skulle vilja påstå att det ändå händer, eftersom man inom sin spelgrupp sällan låter bli att diskutera spelet när det är över.

Den tredje poängen är den våldsfixering som ofta förekommer i rollspel. Här tror jag dock att det handlar om dels den enkla förklaringen att rollspel föddes ur konfliktspel, krigsspel. Våld har därför historiskt sett haft en central roll inom rollspel, eftersom det är ur våldskonflikt spelen har uppstått. Det här betyder inte att spelen har stannat kvar där.

När författarna skrev boken var dessutom hobbyn inne i sin mest gotiska period. Introspektion och ångest var vanliga inslag i äventyren som spelades, men precis som så mycket annat var det en övergående fas.

På det stora hela är det här inte en representativ bok för rollspelshobbyn. Den är alldeles för konspirationslysten. Det handlar tyvärr vare sig om en saklig kritik eller en saklig beskrivning av rollspel och lajv.

Boken finns inte längre i tryck, men delar av den publiceras på Didi Örnstedts blog med jämna mellanrum.

RÄTTELSE: Boken finns att köpa på www.nertus.se

Läs vidare:
Didi Örnstedts blog
Sverok

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,

söndag 20 juli 2008

Cordelia's Honor

Lois McMaster Bujold har skrivit denna mycket eleganta och starka berättelse som fokuserar på Miles Vorkosigans mor, Cordelia Naismith.

Det är en bok där varje gest, varje återhållsam formulering, och varje ögonkast formligen stänker av passion mellan Aral och Cordelia. Cordelia Naismith är i bokens inledande skede en geolog på uppdrag av Beta-kolonins vetenskapliga råd.

Hennes läger och hennes medarbetare på planetytan bir andfallna av soldater från Barrayar, och Cordelia blir tillfångatagen av en av dem. Hon är strandsatt på planeten med en svårt skadad besättningsmedlem och fienden, slaktaren från Komarr, Lord Aral Vorkosigan.

Under deras inledande bekantskap upptäcker hon att Vorkosigan inte alls är det monster som hans rykte påstår och hon känner sig starkt attraherad av honom. Efter många om och men hjälper hon honom att besegra det politiska myteri som kastat ut honom i skogen tillsammans med henne. Strax innan de skiljs åt ber Aral Vorkosigan om hennes hand, och det är en kluven Cordelia som ger sig av hem till Beta-kolonin.

Genom hela boken (den är sammansatt av två böcker "Shards of Honor" och "Barrayar") kämpar Cordelia dels mot sina fördomar och dels mot andras fördomar om henne. Hon är en otroligt stark person, utan att vara påstridig eller in your face. Hennes styrka bara finns där och väller ut över sidorna. En fantastiskt bra kvinnlig förebild om något!

Det här är en otroligt välskriven bok. Varje sida är en glädje att läsa. Varje mening känns välformulerad och trots att böckerna är såpass långa är det ändå bara verkligen det som är relevant som finns i böckerna. På något vis får jag en minimalistisk känsla av hennes språk, och jag ser verkligen fram emot att läsa de böcker om Miles Vorkosigan, Arals och Cordelias son, som Bujold skrivit. Om de är lika bra som den här boken så kommer det att bli ett rent nöje.

Jag rekommenderar boken varmt.

Läs vidare:
Lois McMaster Bujolds hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

onsdag 16 juli 2008

De mörka labyrinterna

Mattias Fyhr har en vän i mig. Hans bok "De mörka labyrinterna - gotiken i litteratur, film, musik och rollspel", utgiven på ellerströms förlag får mitt hjärta att sjunga, hur töntigt det än låter.

Det är naturligtvis Fyhrs analys av rollspel som får mig fast till att börja med. Han tittar bland annat på litteraturens gotiska influenser på "Call of Cthulhu", "Chock", "Vampire" och "Kult". Inte undra på att jag har hittat hem. Gotisk litteratur och film har jag märkt, resonerar underligt väl med mina egna tankar och funderingar, i alla fall om man får tro Fyhrs analys av det hela.

I boken går Fyhr först igenom vad gotik egentligen är, och vilka känslor littersturströmningen försöker sig på att frammana. Mycket utrymme går åt att särskilja engelskans "terror" och "horror". Han drar en tydlig linje mellan de två, och konstaterar att en liknande uppdelning inte finns i svenskan. Vi har skräck. Det har försökts dela upp det hela i skräck och skräckel - skräckel som då skulle representera det mer renodlade skräckbetonade i ordet "horror". "Terror" däremot, menar Fyhr, är en mer melankoliskt betonad känsla, och en känsla som dessutom uppmanar till introspektion. Det är det inre mörkret som skrämmer, inte de yttre förhållandena. Att vandra på gränsen till avgrunden, gärna i cirkelrörelser och därmed även i en ändlös resa.

Han blandar ofta film och litteraturreferenser för att kunna grundlägga exakt vad han menar med de olika begreppen han går igenom och är mycket noga med att peka på var gotiken resonerar med materialet, och var det skiljer sig.

Han analyserar även fyra böcker, varav en som jag faktiskt läst, Alexander Ahndorils "Jaromir". Han tar sig även en titt på Mare Kandres
"Aliide, Aliide", Per Hagmans "Volt" och Inger Edelfeldts "Juliane och jag" där han går närmare in på vilka drag i just de här böckerna som kan betecknas som gotiska.

Fyhrs mycket omfattande och allsidiga analys gör att jag tror att det är lätt för nästan vem som helst att ta till sig och förstå boken. Det är ett fantastiskt omfattande verk, det är roligt att läsa och det engagerar mig som läsare från början till slut, trots att de lockande rollspelen hamnar någonstans i mitten på boken. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning för spel att bli tagna på allvar, och det är roligt att se att vi få plats - både roll- och dataspelare - i en analys som denna. Därför rekommenderar jag boken varmt, från början till slut, till alla de som älskar gotik och vill lära sig mer om den litterära formen.

Läs vidare:
"Call of Cthulhu"
"Chock"
"Vampire"
"Kult"
"Jaromir"
"Aliide, Aliide"
"Volt"
"Juliane och jag"
Mattias Fyhr i "Blaskan"

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , , , ,

måndag 14 juli 2008

Våldtäkt och romantik

Katrine Kielos har skrivit boken "våldtäkt och romantik". Nu när jag har läst den så funderar jag lite över varför hon skrev boken. Den har sina små poänger, men de poängerna försvinner snart i ett resonerande som saknar fokus och som framförallt saknar mål. Vart vill författaren komma med sina uppstryckade små stycken och korta små skönlitterära inlägg? Vill hon få mig att sympatisera?

Tja, det kan jag väl göra, men berättelserna blandas med fakta och debattartiklar, så det berör knappast, hur mycket jag än vill att det skall göra det. Den här boken är så lättsmält att den knappt passerar medvetandecentrum i hjärnan och den lämnar inte kvar några större intryck, men den borde beröra mer. Det är ett viktigt ämne, så varför känns boken så otroligt frivol?

Jag har inga bra svar på det, men jag hade sannerligen velat ha något som känns. Den här boken känns nästan inte alls. Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som jag skrev tidigare finns det delar av den som är riktigt bra. Kielos diskuterar bland annat hur smärta påverkar kvinnor och män olika, hur fysisk smärta kan övergå i psykisk, och hur de två är sammanlänkade.

En annan sak jag identifierar mig djupt med, eftersom jag nyss råkade ut för något liknande (inte våldtäkt, men väl respektlöshet inför mina önskemål), det att mina åsikter inte räknas, just för att jag är kvinna. Alltså vet jag inte vad jag vill, och det inbegriper även när någon vill ha sex med mig. Vill jag inte, tja, då vill jag i alla fall.

Jag vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till den här boken. Skall jag vara helt ärlig verkar det som att Kielos helt enkelt funderat lite runt "skall jag ta och skriva mig en bok? Tja, varför inte... Vad skall den handla om? Vad läser folk? Hum..." och resultatet känns lite därefter. Inte helt bra.

Läs vidare:
Katrine Kielos på Facebook

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,

torsdag 10 juli 2008

Confessions of a Part-Time Sorceress

Shelly Mazzanoble har skrivit "Confessions of a Part-Time Sorceress", en handbok för kvinnor som är intresserade av rollspelet Dungeons & Dragons. Hade jag vetat att det var Wizards of the Coast (eller snarare upptäckt...) som gav ut den, hade jag förmodligen inte köpt den.

Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.

Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.

Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.

Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.

Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.

Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.

Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , ,

tisdag 8 juli 2008

Graveyard Dust

Det här är den tredje boken i serien om Benjamin January. Skriven av Barbara Hambly som annars brukar ägna sig åt fantasyböcker av olika slag, men så otroligt mycket bättre än något annat hon har skrivit.

I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.

Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.

Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.

Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.

Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , ,

måndag 7 juli 2008

Bögjävlar

"Bögjävlar" är en arg bögbok skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Det är fem bögar som har tröttnat på den svenska bögkulturen och de snäva roller de tvingas in i som bög. Trots att homosexualitet har blivit "helt okej" i det svenska samhället, finns det fortfarande begränsningar för bögidentiteten. Som bög får du inte sticka ut, utan måste passa den politiskt korrekta bilden av den asexuella bögen, den komiska sidekicken.

Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.

Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.

Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.

Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.

Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.

Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg

Andra bloggare om:
, , , , , , , ,

söndag 6 juli 2008

Den som inte tar bort luddet ska dö!

Den som inte tar bort luddet ska dö! är en samling sura lappar som David Batra hamstrat under en längre period i sitt liv. Det är en fantastiskt rolig bok, som inte bara pekar på hur underhållande en del människor kan vara när de irriterar sig på sina medmänniskor, men även på en uppfinningsrikedom som är helt fantastisk.

Här kan du ju inte parkera din idiot!
Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!


David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:

Det här är inga enkla grejer. Jag bodde i USA när jag var liten och givetvis skulle vi fira högtidligheter på svenskt vis. När det var påsk så skickade mamma därför ut mig i kvarteret iklädd kvinnokläder med en stor kvast mellan benen. Jag hade en tom kaffekanna som jag skull försöka få mina grannar att fylla med godis, men när jag stod framför den förste bistre amerikanen som tyckte att det var lagom kul att bli väckt av en skånskindisk femåring i kvinnokläder fick jag någon form av blackout. Vad heter egentligen påskkäring på engelska? Det slutade med att jag i panik skrek: "Give me Candy! I am an Easter Bitch!"


Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.

Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog

Andra bloggare om:
, , , , ,