L. E. Modesitts tredje del i böckerna om operadivan Llysett DuBois och hennes make Johan Eschbach, före detta spion och miljöminister, tar det numera berömda paret till Ryssland och ett besök hos tsaren.
Modesitt inledde den här serien med boken "Of Tangible Ghosts" där han låter Eschbach träffa sin diva Llysette för första gången, och även se till att hon befrias från kejsar Ferdinands inflytande. Det är den enda boken i serien jag inte har läst, men faktum är att jag inte behöver läsa den. Modesitt är bra på upprepningar, såpass bra, faktiskt, att jag blir lite trött på dem efter hand. Men det betyder också att det går att läsa böckerna fristående, och det är inte illa, med tanke på den detaljerade värld han målar upp.
Det handlar om alternativ historia, nämligen. Utan tvekan min favoritgenre. Inblandat i den här alternativa verkligheten finns också en hint av steampunk, vilket jag älskar högt. Man har upptäckt att människors själar (i Modesitts tappning blir de spöken, ghosts) kan stanna kvar och att man genom att manipulera en viss frekvens även kan få spökena att ge sig av ifrån en kropp i förtid. Den här manipulationen orsakar då antingen omedelbar död, eller zombiefiering av teknologins offer. Det här är teknologi som är olaglig och förbjuden på alla vis, men naturligtvis slåss de olika världsmakterna om den konstant. I den här boken är det Ryssland som förment lagt vantarna på teknologin, eller i alla fall vissa delar av det ryska styret. Eschbach och hans fru Llysette skickas dit på uppdrag att avstyra ett hotande krig mellan Ryssland och Preussen. Naturligtvis är även spökteknologi involverad och uppdraget visar sig vara lite mer omfattande än vad som först presenteras för den före detta spionen.
Modesitt behandlar både vardag och extraordinära sammanhang med en trevlig känsla för vad som är intressant för (den här) läsaren, och jag kan utan problem leva mig in i Eschbachs värld. Det är en vardaglig småmysighet som drabbar mig mitt ibland den före detta spionens sötsug och matlagande som jag finner förtroendeingivande och gosig. Jag tycker om böckerna.
Läs vidare:
L. E. Modesitts hemsida
Officiell fansite
Intressant?
Andra bloggare om:
alternate history, bok, Ghost of the White Nights, L. E. Modesitt Jr., rekommenderad, skönlitteratur
söndag 24 augusti 2008
tisdag 12 augusti 2008
Liquor
Poppy Z. Brite - en av mina favoritförfattare - har skrivit en bok som heter Liquor. Den är inte alls lik några av de tidigare böcker jag läst av henne, Swamp Foetus, Exquisite Corpse eller Drawing Blood. Det beror mest på att hon har tonat ner spökerierna och det övernaturliga, samt splattret och sexet, och tonat upp det hon är bäst på, det vill säga att skriva bra böcker om relationer. Och mat och New Orleans.
När jag köpte boken tänkte jag i banorna "undrar om hon kan skriva om något så tråkigt som en restaurang och ändå få det att bli bra" men tji fick jag. Brite behöver inga spektakulära effekter och blodssprutande sår för att skriva bra böcker. Hon är en otroligt skicklig författare, och nu när jag tänker efter har det aldrig varit våldet och splattret som lockat mig till hennes berättelser, utan relationsbeskrivningarna och de intensiva miljöerna. Jag ÄR i hennes berättelser, jag ser det tydligt när jag läser. Vilket är något av en nackdel när det gäller splatter :P.
Men i alla fall. Liquor handlar om G-man och Rickey, två kockar som kommer på det perfekta konceptet för en restaurang i New Orleans. Alkohol.
Rickey och G-man ger sig in i restaurangdjungeln med beslutsamhet och en önskan om att kontrollera sitt eget öde, något som inte riktigt funkar som de vill, eftersom de båda saknar kaptial och ett namn. När Lenny Duveteaux erbjuder sig att backa dem i deras företag är Rickey till en början tveksam, men går till slut med på det.
Inte nog med att Rickey och G-man ställs inför utmaningarna med att starta en restaurang, Rickeys före detta chef är övertygad om att Rickey är ute efter honom, och i sin ökande paranoia får också Rickey mer och mer av skulden för hans egna misslyckanden.
Men det är inte för storyn som jag läser Brites böcker, storyn är ganska lam, om man skall vara helt ärlig. Det är för beskrivningarna och relationerna och de fantastiska miljöerna. Brite är en mästarinna på allt det. Jag rekommenderar boken för alla som tycker om mat och New Orleans. Och lite lågmäld gaylitteratur. G-man och Rickey är nämligen inte bara partners, de är även ett par.
Läs vidare:
Poppy Z. Brites hemsida
Poppy Brite på Livejournal
Intressant?
Andra bloggare om:
Poppy Z Brite, Liquor, bok, skönlitteratur, rekommenderad
När jag köpte boken tänkte jag i banorna "undrar om hon kan skriva om något så tråkigt som en restaurang och ändå få det att bli bra" men tji fick jag. Brite behöver inga spektakulära effekter och blodssprutande sår för att skriva bra böcker. Hon är en otroligt skicklig författare, och nu när jag tänker efter har det aldrig varit våldet och splattret som lockat mig till hennes berättelser, utan relationsbeskrivningarna och de intensiva miljöerna. Jag ÄR i hennes berättelser, jag ser det tydligt när jag läser. Vilket är något av en nackdel när det gäller splatter :P.
Men i alla fall. Liquor handlar om G-man och Rickey, två kockar som kommer på det perfekta konceptet för en restaurang i New Orleans. Alkohol.
Rickey och G-man ger sig in i restaurangdjungeln med beslutsamhet och en önskan om att kontrollera sitt eget öde, något som inte riktigt funkar som de vill, eftersom de båda saknar kaptial och ett namn. När Lenny Duveteaux erbjuder sig att backa dem i deras företag är Rickey till en början tveksam, men går till slut med på det.
Inte nog med att Rickey och G-man ställs inför utmaningarna med att starta en restaurang, Rickeys före detta chef är övertygad om att Rickey är ute efter honom, och i sin ökande paranoia får också Rickey mer och mer av skulden för hans egna misslyckanden.
Men det är inte för storyn som jag läser Brites böcker, storyn är ganska lam, om man skall vara helt ärlig. Det är för beskrivningarna och relationerna och de fantastiska miljöerna. Brite är en mästarinna på allt det. Jag rekommenderar boken för alla som tycker om mat och New Orleans. Och lite lågmäld gaylitteratur. G-man och Rickey är nämligen inte bara partners, de är även ett par.
Läs vidare:
Poppy Z. Brites hemsida
Poppy Brite på Livejournal
Intressant?
Andra bloggare om:
Poppy Z Brite, Liquor, bok, skönlitteratur, rekommenderad
söndag 10 augusti 2008
Narcissus in Chains
Narcissus in Chains är skriven av Laurel K Hamilton, och handlar om vampyrjägaren Anita Blake. En gång i tiden - i bokseriens början - så var Anita Blake en rätt bra hjältinna. Nästan lika bra som Sonja Blue. Numera kommer man ungefär tio sidor in i boken innan den ack så pryda (methinks the lady doth protest a wee bit too much) Anita Blake har sex, eller vill ha sex med någon ur sitt tämligen extensiva övernaturliga menagerie.
Det FINNS en plot någonstans i boken, men det är inte lätt att följa den med allt avklädande, alla manliga nakna bringor (en del med svandun, mind you!) och alla män med läderstövlar som når upp till låret (läderstövlarna, inte männen). Vilket jag för min del finner enormt smaklöst. Faktum är att de flesta beskrivningar Hamilton lyckas förmedla mellan allt sex låter som pråligt, nyrikt och knappast passande den som sägs ha mest smak av alla i böckerna, nämligen Jean-Claude, Anitas vampyrälskare.
Nåväl, bland alla nakna människor som gnider sig emot varandra så finns det en intressant världsbild. Den bara drunknar i vampyrsnusket. Eller hur man nu skall uttrycka sig.
Näe, Narcissus in Chains är 630 sidor lång. Den hade kunnat vara hälften så lång och dubbelt så bra, men Jag misstänker att jag antingen har en helt skild syn på vad som är bra jämfört med Hamiltons syn på saken, eller också har Hamilton bara givit upp, och skriver sådant som säljer bäst. Dvs sex. Sex och makt förstås. Anita Blake har dragit på sig otroliga förmågor sedan bokseriens början. Man undrar hur hon kommer att klara sig utan att explodera, tösen.
Nåja, för ett par timmars underhållning passar boken alldeles utmärkt, men det är knappast underhållning på hög nivå. Hamilton är en skicklig författare. Det är bara synd att hon använder sina 1337 sk1llz till att skriva... vad det nu än skall beskrivas som.
Läs vidare:
Laurel K. Hamiltons hemsida
Laurel K. Hamiltons blog
Intressant?
Andra bloggare om:
Laurel K Hamilton, Narcissus in Chains, bok, skönlitteratur, vampyrer
Det FINNS en plot någonstans i boken, men det är inte lätt att följa den med allt avklädande, alla manliga nakna bringor (en del med svandun, mind you!) och alla män med läderstövlar som når upp till låret (läderstövlarna, inte männen). Vilket jag för min del finner enormt smaklöst. Faktum är att de flesta beskrivningar Hamilton lyckas förmedla mellan allt sex låter som pråligt, nyrikt och knappast passande den som sägs ha mest smak av alla i böckerna, nämligen Jean-Claude, Anitas vampyrälskare.
Nåväl, bland alla nakna människor som gnider sig emot varandra så finns det en intressant världsbild. Den bara drunknar i vampyrsnusket. Eller hur man nu skall uttrycka sig.
Näe, Narcissus in Chains är 630 sidor lång. Den hade kunnat vara hälften så lång och dubbelt så bra, men Jag misstänker att jag antingen har en helt skild syn på vad som är bra jämfört med Hamiltons syn på saken, eller också har Hamilton bara givit upp, och skriver sådant som säljer bäst. Dvs sex. Sex och makt förstås. Anita Blake har dragit på sig otroliga förmågor sedan bokseriens början. Man undrar hur hon kommer att klara sig utan att explodera, tösen.
Nåja, för ett par timmars underhållning passar boken alldeles utmärkt, men det är knappast underhållning på hög nivå. Hamilton är en skicklig författare. Det är bara synd att hon använder sina 1337 sk1llz till att skriva... vad det nu än skall beskrivas som.
Läs vidare:
Laurel K. Hamiltons hemsida
Laurel K. Hamiltons blog
Intressant?
Andra bloggare om:
Laurel K Hamilton, Narcissus in Chains, bok, skönlitteratur, vampyrer
tisdag 5 augusti 2008
Orx - Nasty, Brutish & Short
Orx - Nasty, Brutish and Short av Raven Daegmorgan är precis vad det utger sig för att vara. Otäckt, brutalt och kort. Och då menar jag inte innehållet i rollspelet, utan hur Daegmorgan genomgående uttrycker sig.
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
måndag 4 augusti 2008
Jämställt språk
Jämställt språk är en liten skrift ifrån Språknämnden av Karin Milles som handlar om - just det - jämställt språk. Det är en ganska "rakt på sak"-bok. Den tar upp diverse problem med skrifter och dylikt, och även bra sätt att lösa sagda problem.
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
fredag 1 augusti 2008
Shock - Social Science fiction
Shock - Social Science Fiction är ett så kallat indierollspel. Indierollspel är enligt definitionen de rollspel som inte är associerade med några större förläggare, men på senare tid verkar det som att det till största delen handlar om nya sätt att hitta på regler på.
Författarna som medverkat i boken heter Joshua A.C. Newman och Ben Lehman. Tillsammans har de skrivit ett rollspel som är ca 90 sidor långt, men som inte innehåller särskilt mycket. Det känns som att mer plats i boken går åt att skriva ett spelexempel, som sanningen att säga inte ger så mycket. Resten av platsen upptas av regerna som - som vanligt i den här typen av berättarrollspel - knappast behövs.
Shock handlar om issues som spelaren själv vill ta upp eller undersöka. En issue kan vara till exempel slaveri eller monogami, och spelet syftar till att undersöka dessa issues med hjälp av rollspelet som grund. För varje issue skall man också ta upp en shock, dvs något som inte finns än, men som ger det hela en science fiction-twist. Det är en intressant tanke, men det slår mig alltid i sådana här sammanhang varför man måste skapa ett regelsystem som inte har något inflytande - förutom det som ges av spelarna själva - över något man lika gärna hade kunnat sitta i ring och diskutera, eller ta upp i vilket annat rollspel som helst.
Regelsystemet är luddigt, precis som i många andra sådana här berättarrollspel, och det gör mig inte nämnvärt vänligt inställd till rollspelet. Idén är otroligt intressant, men som spelare - om det ens ÄR ett spel - måste jag få en schysst intro till vad spelet går ut på, mekaniskt, och det får jag inte här.
Det som jag tycker är trevligast med Shock är faktiskt att författaren valt ett genusneutralt sätt att uttrycka sig på i skrift. Istället för "he" och "she" används "zie" och istället för "his" och "hers" används "hir". Trevligt att en rollspelsförfattare försökt göra det hela könsneutralt, även om jag misstänker att det går i linje med val av typsnitt och layout. Om jag ville vara elak skulle jag kalla Shock för "pretentiöst" och "nyskapande enbart för nyskapandets skull", men jag är inte elak idag.
Jag kan inte med ärlighet säga att det här är pengar väl spenderade. Istället för ett bra regelsystem har jag fått ett förvisso intressant sätt att skapa nya världar på, men det är världar jag hade kunnat göra på egen hand och med ett bättre regelsystem.
Läs vidare:
Shock 1.1 - Social Science Fiction
Intressant?
Andra bloggare om:
Joshua A C Newman, Ben Lehman, Shock 1.1 Social Science Fiction, berättarrollspel, bok, Science Fiction
Författarna som medverkat i boken heter Joshua A.C. Newman och Ben Lehman. Tillsammans har de skrivit ett rollspel som är ca 90 sidor långt, men som inte innehåller särskilt mycket. Det känns som att mer plats i boken går åt att skriva ett spelexempel, som sanningen att säga inte ger så mycket. Resten av platsen upptas av regerna som - som vanligt i den här typen av berättarrollspel - knappast behövs.
Shock handlar om issues som spelaren själv vill ta upp eller undersöka. En issue kan vara till exempel slaveri eller monogami, och spelet syftar till att undersöka dessa issues med hjälp av rollspelet som grund. För varje issue skall man också ta upp en shock, dvs något som inte finns än, men som ger det hela en science fiction-twist. Det är en intressant tanke, men det slår mig alltid i sådana här sammanhang varför man måste skapa ett regelsystem som inte har något inflytande - förutom det som ges av spelarna själva - över något man lika gärna hade kunnat sitta i ring och diskutera, eller ta upp i vilket annat rollspel som helst.
Regelsystemet är luddigt, precis som i många andra sådana här berättarrollspel, och det gör mig inte nämnvärt vänligt inställd till rollspelet. Idén är otroligt intressant, men som spelare - om det ens ÄR ett spel - måste jag få en schysst intro till vad spelet går ut på, mekaniskt, och det får jag inte här.
Det som jag tycker är trevligast med Shock är faktiskt att författaren valt ett genusneutralt sätt att uttrycka sig på i skrift. Istället för "he" och "she" används "zie" och istället för "his" och "hers" används "hir". Trevligt att en rollspelsförfattare försökt göra det hela könsneutralt, även om jag misstänker att det går i linje med val av typsnitt och layout. Om jag ville vara elak skulle jag kalla Shock för "pretentiöst" och "nyskapande enbart för nyskapandets skull", men jag är inte elak idag.
Jag kan inte med ärlighet säga att det här är pengar väl spenderade. Istället för ett bra regelsystem har jag fått ett förvisso intressant sätt att skapa nya världar på, men det är världar jag hade kunnat göra på egen hand och med ett bättre regelsystem.
Läs vidare:
Shock 1.1 - Social Science Fiction
Intressant?
Andra bloggare om:
Joshua A C Newman, Ben Lehman, Shock 1.1 Social Science Fiction, berättarrollspel, bok, Science Fiction
Shared Fantasy
Role-Playing Games as Social Worlds av Gary Alan Fine kallas en klassisk studie, som i sin beskrivning rollspel ger en tydlig bild av en ofta missförstådd subkultur - rollspelarens.
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
