No. 1 Ladie's Detective Agency

No. 1 Ladie's Detective Agency är en ljuvlig bok skriven av Alexander McCall Smith. Den är till bredden fylld av ett naivt språk som genom upprepningar och uttryck som "the daddy" gav mig ett intryck av att den var, tja, lite puckad.

Men det bästa jag kunde ha gjort, och som jag faktiskt gjorde, var att inte ge upp och sluta läsa, för bitarna faller så elegant på plats i berättandet att jag häpnar över McCall Smiths eleganta sätt att väva inte bara en berättelse, men förutsättningarna för att skapa en riktigt intelligent bok. Språket är naivt, men huvudpersonen, Precious Ramotswe, är vare sig naiv eller som jag först trodde, lite korkad. Istället uppenbarar sig en smart kvinna med en stark personlighet och en otrolig förmåga att iaktta.

Jag är förbluffad över hur McCall Smith kan lyckas lura mig så grundligt bara genom språket, och dessutom få mig att förstå att det inte var så dumt som det kanske framstod. Ljuvligt.

No. 1. Ladie's Detective Agency är egentligen en rad med småberättelser inom ett ramverk. Ramverket består av hur Precious Ramotswe bygger upp sin detektivbyrå, med förhoppningen om att kunna livnära sig på det yrket. Hon har fått ett arv från sin far som hon använder för att starta detektivbyrån, men det är ingen omedelbar lyckoträff. Hon får kämpa, och Precious är konstant orolig för om hon valt rätt, om hon kommer att lyckas eller om hon bara kastar pengar i sjön.

Inom ramberättelsen finns de små uppdrag hennes detektivbyrå får, och det rör sig om allt från en pappa som har flyttat in hos sin dotter, men som dottern misstänker inte är pappan, till en försvunnen pojke. En del av berättelserna är kortare och andra är längre, och de passar i varandra som ryska matruschka-dockor. Jag är mycket imponerad av McCall Smiths språkbruk och sitter här och tänker att "sådan skulle jag vilja bli när jag blir stor". En skicklig författare. Rekommenderas


Läs vidare:
Alexander McCall Smiths hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Alexander McCall Smith, No 1 Ladies Detective Agency, deckare, skönlitteratur, rekommenderad,

Könskrig

Könskrig är en ganska spretig antologi sammanställd av Tove Leffler och Elin Alvemark. I den har ett antal unga författare fått komma till tals om jämställdhet, feminism och svårigheterna de upplever i samband med förhållandet till identitet och feminism och de gränsdragningar som oundvikligen uppstår i vardagen.

Jag är inte helt förtjust i formatet. Visst belyser den problem och ser på feminism ur en annan vinkel, och ställer frågor som är obekväma, förmodligen både för läsaren och författaren, men jag tycker mig inte få något direkt ut av den. Det finns inga handfasta råd eller positiva upplevelser att hänga upp läsandet på.

Jag blev rent av deprimerad när jag läste den, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag var deprimerad redan innan jag läste, och det kanske sänkte läsupplevelsen något.

Den här boken behövs säkert, för nästan alla böcker om feminism och förhållandet mellan manligt och kvinnligt behövs. Om debatten finns så finns också möjligheten till förändring.

Läs vidare
Tove Lefflers hemsida
Elin Alvemarks blogg

Intressant?

Andra bloggare om:
Tove Leffler, feminism, Könskrig, antologi, bok, Elin Alvemark

The Graveyard Book

Återigen har Neil Gaiman skrivit en bok som får mig att rysa av välbehag. Den här gången handlar det om The Graveyard Book och om Nobody Owens, även känd som Bod.

Bod växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken. Hans föräldrar dör när han är mycket liten, och hans mammas spöke får de övriga spökena på kyrkogården att lova att de skall ta hand om honom tills han är gammal nog att klara sig själv.

Boken är en saga och en vandringsfärd in i ett fantasilandskap som är till hälften realism och till hälften vad jag har börjat kalla Gaimanism. Det finns ingen som skriver som Neil Gaiman. Möjligtvis Clive Barker, men Barkers berättelser har alltid en annan smak, lite mer metallisk och mörk.

Bod växer som sagt var upp på en kyrkogård och han lär sig allt om livet, och för den delen döden, där. Hans äventyr är många och ofta spännande, med en lätt bisarr twist på sig.

Jag måste erkänna att jag är oerhört svag för Neil Gaimans böcker, och har varit ända sedan jag först läste Sandman som är en serie Gaiman har skrivit för DC Vertigo. Det finns en melodi i hans språk, en förtrollning som gör mig helt förbluffad och förälskad på samma gång. Jag rekommenderar The Graveyard Book, inte bara för att det är Gaiman som har skrivit boken, men även för att det är ett äventyr att läsa den, och ett äventyr från "fel" sida kyrkogårdsstängslet.

Läs vidare:
Neil Gaimans hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Neil Gaiman, bok, skönlitteratur, The Graveyard Book, rekommenderad,

Them

Jon Ronson låter oss i boken "Them" följa med på en vansinnig resa bland extremister och konspirationsteorietiker i förhoppningen om att hitta vilka "De" egentligen är. Du vet, "de" som styr världen utan att världen är medveten om det.

Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.

Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.

Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.

Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.

En bok jag rekommenderar.

Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad

The Supernaturalists

Det är här en ungdomsbok skriven av Eoin Colfer som även skrev böckerna om Artemis Fowl, som jag faktiskt inte läst. Varandes en ungdomsbok känns handlingen lite tunn och ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den följer alla konstens regler. Svag ung man upptäcker styrkor han inte hade och blir en hjälte.

Cosmo Hill är en ung person instängd på ett barnhem där han och hans föräldralösa kamrater kämpar för överlevnad. Barnhemmet används nämligen också som ett medicinskt forskningscentrum, och de unga barnen blir utsatta för experiment dagligen, vissa värre, vissa "snällare".

Cosmo är hela tiden medveten om att han måste fly, eller så kommer han att dö. Den här medvetenheten gör att han och en kamrat lyckas ta sig ut ur barnhemmet efter många om och men, och det är här den riktiga berättelsen börjar. Han och hans kamrat skadas och Cosmo ser något som han aldrig sett förut, blå, skimrande parasiter som tycks suga livskraften ur hans kamrat. Halvt om halvt död blir Cosmo räddad av ett gäng ungdomar som kallar sig "the Supernaturalists". Deras syfte är att slåss emot parasiterna.

Cosmo blir efter många om och men slutligen accepterad av gruppen, och det är här boken verkligen lyfter.

Visst är det en ungdomsbok, men det är en bok som tar upp stora etiska och moraliska dilemman på ett bra sätt. Den gick fort att läsa, men inte för att den var tråkig, utan tvärtom för att jag blev mycket engagerad av boken.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Eoin Colfers hemsida

Intressant?

Andra bloggare om: Eoin Colfer, the Supernaturalists, skönlitteratur, bok, rekommenderad