måndag 24 november 2008

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam har gjort det igen. Skrivit en bok som är både angelägen, viktig och berörande. För säg att du inte blir något annat än upprörd när du lägger vantarna på den och läser den?

Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".

Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.

Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.

Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

söndag 23 november 2008

Mediernas svarta bok

Maria-Pia Boethius har skrivit en mycket intressant bok om medierna i Sverige anno 2001. Mycket förändras fort i omvärlden men det här verkar vara en av de böcker som med viss ironi tar upp faktiska förhållanden i vår mediesamtid.

Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.

En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.

Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna. Mediernas svarta bok är en egensinnig och omild betraktelse av medievärlden, globalt, nationellt och "glokalt". Det handlar om journalisternas makt, kändiskulturen, reklamen, nyhetsfabriken, propagandan, mediernas ingrepp i vardagen och tvisten på jämlikhet i medievärlden. De stora frågorna om public service-mediernas roll och om den extrema ägarkoncentrationen inom medierna både i Sverige och internationellt blir allt mer överhängande. Kraven på en granskning av mediernas framfart växer. Här återstår allt att göra.


Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?

Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,

torsdag 20 november 2008

No Present Like Time

Del två i Swainstons pågående berättelse om Jant Shira, det knarkande kejsarsändebudet, som faktiskt fått bukt med sitt missbruk i den här boken. Tyvärr går det åt skogen när kejsaren själv beordrar Jant att följa med på en lång sjöresa till ett par hittills oupptäckta öar. Jant - eller Comet som han ofta kallas - är livrädd för vatten och tycker illa om att åka båt.

Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.

Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.

I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.

Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!


Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,

tisdag 18 november 2008

Impro

"Impro" av Keith Johnstone är en bok som i första hand behandlar teaterimprovisationer. Det betyder dock inte att den inte går att applicera på många andra olika områden i livet. Det är en veritabel ocean av kreativitet att ösa ur, och Johnstone går ofta in på angränsande områden när han skriver. Skrivande, till exempel, får sig en släng av hans imponerande improvisationstekniker. Hans avsnitt om automatisk skrift påminner mycket om de övningar jag har i min bok om dadaistiska spel, också det en mycket kreativ bok.

Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.

Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.

För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida

Andra bloggare om:
, , , , , ,

fredag 14 november 2008

The Year of Our War

Steph Swainston har skrivit den här alldeles utmärkta boken om Jant Shira, en odödlig knarkare med en underlig inställning både till sin odödlighet och sitt knarkande.

Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.

Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.

Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.

En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.

Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.

Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,