Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
tisdag 17 november 2009
Ursäkta, men din själ dog nyss
Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
torsdag 20 augusti 2009
Berömda och glömda Stockholmskvinnor
Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
onsdag 19 augusti 2009
Deltagarkultur
Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.
På sidan 23 står det nämligen
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
På sidan 23 står det nämligen
Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
tisdag 18 augusti 2009
Konsten - så funkar det (inte)
Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.
På insidan av pärmen finns de här orden:
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
På insidan av pärmen finns de här orden:
ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:
FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.
MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.
KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.
DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.
På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.
DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
The Ship of Destiny
Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.
Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.
I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.
Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy
Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.
I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.
Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy
The Mad Ship
The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.
Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.
Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.
Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.
Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur
Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.
Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.
Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.
Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur
måndag 3 augusti 2009
Night Watch
Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.
Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.
Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.
Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.
Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett
Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.
Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.
Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.
Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett
måndag 27 juli 2009
Ship of Magic
Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
fredag 17 juli 2009
Revelation
C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.
Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.
Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.
Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.
Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.
Intressant?
Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok
Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.
Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.
Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.
Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.
Intressant?
Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok
Backlash
Susan Faludis Backlash är numera en klassisk feministisk text, och med tanke på att den skrevs på 90-talet är det inte att säga lite. Men det är knappast lite lätt semesterläsning. Istället för att uppmuntra, drabbades jag istället av en ganska svart syn på hur feminismen ser ut idag, eftersom varenda motreaktion Faludi talar om i sina texter mer eller mindre väller in över oss från alla möjliga håll.
Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.
Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.
Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.
Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.
Läs vidare:
Susan Faludis hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Susan Faludi, Backlash, feminism, rekommenderad, debatt
Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.
Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.
Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.
Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.
Läs vidare:
Susan Faludis hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Susan Faludi, Backlash, feminism, rekommenderad, debatt
söndag 5 juli 2009
World War Z
World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.
Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.
Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.
"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.
Overkligt verkligt och ruskigt bra.
Rekommenderas.
Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia
Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur
Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.
Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.
"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.
Overkligt verkligt och ruskigt bra.
Rekommenderas.
Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia
Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur
Excalibur
Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.
Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.
Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida
Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur
Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.
Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida
Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur
lördag 13 juni 2009
Blackwater
Blackwater av Jeremy Scahill behandlar Erik Princes legosoldat Blackwaters uppgång och profit av bland annat katastrofen Katrina och kriget i Irak.
Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.
Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.
Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.
Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.
Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.
Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Jeremy Scahill. reportage, Blackwater, rekommenderad, fakta
Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.
Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.
Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.
Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.
Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.
Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Jeremy Scahill. reportage, Blackwater, rekommenderad, fakta
Vad vet vi - egentligen?
Vad vet vi - egentligen hittade jag på ett billighetsbord på Tumba bokhandel. Tre böcker för 99 spänn. Det visade sig vara ett bra köp av många anledningar. Den största anledningen var att boken är en fortsättning på filmen What the bleep do we know? som går in på många intressanta områden, främst medvetande och kvantfysik och hur de två områdena är läskigt nära länkade.
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
The End of Mr. Y
Scarlett Thomas har skrivit den fantastiska boken The End of Mr. Y, som rör sig obehindrat mellan kvantfysik, tidsresor och metafysik.
Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.
Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.
Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.
Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,
Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.
Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.
Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.
Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,
lördag 9 maj 2009
Vad är konst?
...och hundra andra jätteviktiga frågor är skriven av konstnären Ernst Billgren.
Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.
Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.
Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.
I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.
Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken
Intressant?
Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet
Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.
Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.
Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.
I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.
Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken
Intressant?
Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet
söndag 3 maj 2009
The Book of God and Physics
The Book of God and Physics, skriven av Enrique Joven, är en fantastiskt bra bok om Voynich-manuskriptet.
En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.
Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.
I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.
Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.
Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog
Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer
En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.
Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.
I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.
Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.
Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog
Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer
fredag 1 maj 2009
Övergiven värld
Jag köpte Övergiven värld av Sofia och Peter Bergting mest för att jag vet vilka de är, jag har träffat Peter Bergting ett par gånger på Stockholms spelkonvent och jag har en hög med hans tidiga alster till Kult hängande hemma på väggarna. Så jag tänkte att jag skulle ge Övergiven värld en chans, trots att det är en ungdomsbok.
Tyvärr får jag väl säga att den känns lite för enkel för mig. Språket är inget vidare och berättelsen kommer liksom ingenstans. Den känns dessutom för kort. Det är möjligt att allt detta är en reflektion av att jag inte är 12 år längre. Samtidigt tänker jag på böcker som The Supernaturalists och kan inte hjälpa att tänka att den är långt mycket bättre än Övergiven värld, inte bara storymässigt utan även språkmässigt, om man nu får vara så förmäten och jämföra en engelsk bok med en svensk. Jag är fullt medveten om att min engelska inte alls är lika bra som min svenska, vilket kan vrida till det lite i jämförelserna. Men så tänker jag på Mio min Mio som är en av mina favoritberättelser, och näe. Det är säkert orättvist att jämföra Sofia Bergting med Astrid Lindgren och en engelsk barnboksförfattare, men... Övergiven värld tog mig ungefär en halvtimme att läsa och jag fick egentligen inte reda på så mycket om huvudpersonen Lin. Det hände liksom ingenting. Visst hände det saker som i häftiga svärdsdueller och demoner, men det HÄNDE ingenting med Lin, eller med Alkuin. Det var lite ångest och för ett ögonblick trodde jag att boken skulle lyfta, men det gjorde den inte.
Peter Bergtings illustrationer är som alltid en fröjd att titta på dock, och tack vare dem känns boken ändå värd att bläddras igenom och läsas. Kanske händer det något till nästa installation av serien?
Läs vidare:
De dödas rike
Intressant?
Andra bloggare om:
Övergiven värld, Sofia Bergting, Peter Bergting, ungdomslitteratur, bok
Tyvärr får jag väl säga att den känns lite för enkel för mig. Språket är inget vidare och berättelsen kommer liksom ingenstans. Den känns dessutom för kort. Det är möjligt att allt detta är en reflektion av att jag inte är 12 år längre. Samtidigt tänker jag på böcker som The Supernaturalists och kan inte hjälpa att tänka att den är långt mycket bättre än Övergiven värld, inte bara storymässigt utan även språkmässigt, om man nu får vara så förmäten och jämföra en engelsk bok med en svensk. Jag är fullt medveten om att min engelska inte alls är lika bra som min svenska, vilket kan vrida till det lite i jämförelserna. Men så tänker jag på Mio min Mio som är en av mina favoritberättelser, och näe. Det är säkert orättvist att jämföra Sofia Bergting med Astrid Lindgren och en engelsk barnboksförfattare, men... Övergiven värld tog mig ungefär en halvtimme att läsa och jag fick egentligen inte reda på så mycket om huvudpersonen Lin. Det hände liksom ingenting. Visst hände det saker som i häftiga svärdsdueller och demoner, men det HÄNDE ingenting med Lin, eller med Alkuin. Det var lite ångest och för ett ögonblick trodde jag att boken skulle lyfta, men det gjorde den inte.
Peter Bergtings illustrationer är som alltid en fröjd att titta på dock, och tack vare dem känns boken ändå värd att bläddras igenom och läsas. Kanske händer det något till nästa installation av serien?
Läs vidare:
De dödas rike
Intressant?
Andra bloggare om:
Övergiven värld, Sofia Bergting, Peter Bergting, ungdomslitteratur, bok
The Frightened Man
The Frightened Man av Kenneth Cameron råkar tillhöra en av mina favoritgenres inom litteraturen. Turn of the Century Crime. Den utspelar sig i de sista flämtande dagarna av 1800-talet, och handlar om Denton, en amerikan som är lite lagom vilse i London, och som inte enbart är en känd och uppskattad författare, utan även något av en privatdetektiv.
Under förevändningen att vara jagad av Jack the Ripper bjuds en främmande man in i hans hus, och med stigande indignation lyssnar Denton på den vettskrämde mannens berättelse som framstår som helt galen. Denton kommer dock på andra tankar dagen efter, när tidningarna rapporterar om mordet på en ung kvinna, just den unga kvinnan som Mulcahy har berättat om.
Denton inleder jakten på vad som skall visa sig vara en svår nöt, eller kanske snarare en undflyende nöt, att knäcka.
Jag tycker om boken, inte minst därför att den ger Denton tillfälle att växa och komma till insikter om både det ena och det andra. Jag är inte helt säker på att hans insikter är realistiska för en man född på 1800-talet, men jag kan ha fel.
I vilket fall som helst är det en "medelbra" bok. Lite över medel till och med. Den är trots allt en mysig installation, med mycket te och många faux pas begångna av denne outsider i det engelska samhället. Jag förstår inte alltid Denton, men jag behöver inte heller alltid förstå honom för att förstå varför han beter sig som han gör.
Läs vidare:
Om Kenneth Cameron på Orion
Intressant?
Andra bloggare om:
The Frightened Man, Kenneth Cameron, bok, skönlitteratur, deckare
Under förevändningen att vara jagad av Jack the Ripper bjuds en främmande man in i hans hus, och med stigande indignation lyssnar Denton på den vettskrämde mannens berättelse som framstår som helt galen. Denton kommer dock på andra tankar dagen efter, när tidningarna rapporterar om mordet på en ung kvinna, just den unga kvinnan som Mulcahy har berättat om.
Denton inleder jakten på vad som skall visa sig vara en svår nöt, eller kanske snarare en undflyende nöt, att knäcka.
Jag tycker om boken, inte minst därför att den ger Denton tillfälle att växa och komma till insikter om både det ena och det andra. Jag är inte helt säker på att hans insikter är realistiska för en man född på 1800-talet, men jag kan ha fel.
I vilket fall som helst är det en "medelbra" bok. Lite över medel till och med. Den är trots allt en mysig installation, med mycket te och många faux pas begångna av denne outsider i det engelska samhället. Jag förstår inte alltid Denton, men jag behöver inte heller alltid förstå honom för att förstå varför han beter sig som han gör.
Läs vidare:
Om Kenneth Cameron på Orion
Intressant?
Andra bloggare om:
The Frightened Man, Kenneth Cameron, bok, skönlitteratur, deckare
söndag 19 april 2009
Resident Evil 1: The Umbrella Conspiracy
Det händer ibland att jag känner mig lite nere, lite okoncentrerad och lite off. Vad passar bättre då än att läsa böcker baserade på spel? Förmodligen en hel del, men medan jag skrev äventyret "interference" köpte jag på mig en mängd olika novellsamlingar och böcker som hade med virus att göra. Bland de böckerna hamnar Resident Evil-serien av S.D. Perry.
Underligt nog är det här något så ovanligt som en välskriven dålig bok. Ja, du läste rätt. Boken är banne mig välskriven, men eftersom den är baserad på något så idiotiskt som handlingen i Resident Evil kan det inte bli annat än en mindre katastrof. Resident Evil är inte bara ett datorspel, det är ett rätt käst datorspel, storymässigt, och går mest ut på att skjuta zombies. I den här röran av elände har Perry lyckats få in relativt bra känslomässiga relationer, trovärdiga interaktioner mellan S.T.A.R.S. teamets medlemmar och en krypande känsla av skräck som hon etablerar med fast hand redan i de inledande kapitlena. Kanske beror det på att Perry uppehåller sig längre vid stillsam och krypande skräck än vid äckelframkallande splatteraction? I vilket fall som helst så handlar det hela om hur ett virus slår sig loss och skapar en redig härva i den lilla staden Raccoon City. Det hade kanske kunnat bli ännu bättre om Perry hade låtit sig dröja lite mer i staden, för ärligt talat är det den biten som är bäst i boken.
Jag måste också erkänna att jag får rätt så många små fniss av att läsa vissa avsnitt. Bland annat har forskarna odlat fram en jätteplanta i källaren på ett av labbkomplexen. Och sedan har det översvämmats. Plantan blev jättestor och började äta folk. Inte nog med det, när en av medlemmarna i S.T.A.R.S. tar sig ner i det översvämmade utrymmet finns det - gissa - en HAJ i vattnet. Men hallå? Var kom hajen ifrån?
Kort sagt är det här en bok som får mig både att fnissa och att rysa. Den är småkul men förväntningarna bör inte vara högre på den än ett par timmars underhållning baserat på ett halvkasst spel.
Läs vidare:
Resident Evil hemsida
S.D. Perry på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
The Umbrella Conspiracy, S.D. Perry, Resident Evil, bok, skönlitteratur
Underligt nog är det här något så ovanligt som en välskriven dålig bok. Ja, du läste rätt. Boken är banne mig välskriven, men eftersom den är baserad på något så idiotiskt som handlingen i Resident Evil kan det inte bli annat än en mindre katastrof. Resident Evil är inte bara ett datorspel, det är ett rätt käst datorspel, storymässigt, och går mest ut på att skjuta zombies. I den här röran av elände har Perry lyckats få in relativt bra känslomässiga relationer, trovärdiga interaktioner mellan S.T.A.R.S. teamets medlemmar och en krypande känsla av skräck som hon etablerar med fast hand redan i de inledande kapitlena. Kanske beror det på att Perry uppehåller sig längre vid stillsam och krypande skräck än vid äckelframkallande splatteraction? I vilket fall som helst så handlar det hela om hur ett virus slår sig loss och skapar en redig härva i den lilla staden Raccoon City. Det hade kanske kunnat bli ännu bättre om Perry hade låtit sig dröja lite mer i staden, för ärligt talat är det den biten som är bäst i boken.
Jag måste också erkänna att jag får rätt så många små fniss av att läsa vissa avsnitt. Bland annat har forskarna odlat fram en jätteplanta i källaren på ett av labbkomplexen. Och sedan har det översvämmats. Plantan blev jättestor och började äta folk. Inte nog med det, när en av medlemmarna i S.T.A.R.S. tar sig ner i det översvämmade utrymmet finns det - gissa - en HAJ i vattnet. Men hallå? Var kom hajen ifrån?
Kort sagt är det här en bok som får mig både att fnissa och att rysa. Den är småkul men förväntningarna bör inte vara högre på den än ett par timmars underhållning baserat på ett halvkasst spel.
Läs vidare:
Resident Evil hemsida
S.D. Perry på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
The Umbrella Conspiracy, S.D. Perry, Resident Evil, bok, skönlitteratur
fredag 27 mars 2009
Devil Bones
Med jämna mellanrum lämnar jag de fina salongerna och läser vad som generellt sett kan klassas som skräplitteratur. Böcker som är roliga att läsa, alltså. En sådan bok är Kathy Reichs Devil Bones som precis som alla andra böcker Kathy Reichs har skrivit handlar om Temperance Brennan, en rättsantropolog. Tempe får till skillnad från sina verkliga motsvarigheter göra både det ena och det andra som tveklöst kan kallas för mer polisarbete än antropologi.
Jag tycker om böckerna av samma anledning som jag tycker om serier som Xena och Buffy. Det är inte överdrivet djupt, men det distraherar och roar.
I den här boken skall Tempe lösa ett fall med en skalle som hittats i en källare, och en kropp som sköljts upp på stranden. Skallen i källaren visar sig vara en ung afro-amerikansk kvinna och spåren leder till en ung man som inte bara är wicca (gasp), utan även speldesigner. SJÄLVKLART får sig våldsamma spel en rejäl känga av författaren, medan hon visar mer förståelse för wicca.
Det som irriterar mig med boken är att jag sitter och mer eller mindre berättar för Tempe vad som hänt med kroppen som sköljts upp på stranden. Jag kanske har läst för många Dexter-böcker, eller kanske sett för mycket CSI, men svaret på gåtan så att säga stirrar mig rätt i ansiktet redan i inledningen av fallet. Jag sitter och hoppar på stolen och försöker få den otroligt sega Tempe att fatta att kroppen är... Men det kan jag ju inte avslöja här.
Det är en helt okej bok. Lite roande, lite underhållande och precis så lättsmält som en bok skall vara.
Jag tycker om böckerna av samma anledning som jag tycker om serier som Xena och Buffy. Det är inte överdrivet djupt, men det distraherar och roar.
I den här boken skall Tempe lösa ett fall med en skalle som hittats i en källare, och en kropp som sköljts upp på stranden. Skallen i källaren visar sig vara en ung afro-amerikansk kvinna och spåren leder till en ung man som inte bara är wicca (gasp), utan även speldesigner. SJÄLVKLART får sig våldsamma spel en rejäl känga av författaren, medan hon visar mer förståelse för wicca.
Det som irriterar mig med boken är att jag sitter och mer eller mindre berättar för Tempe vad som hänt med kroppen som sköljts upp på stranden. Jag kanske har läst för många Dexter-böcker, eller kanske sett för mycket CSI, men svaret på gåtan så att säga stirrar mig rätt i ansiktet redan i inledningen av fallet. Jag sitter och hoppar på stolen och försöker få den otroligt sega Tempe att fatta att kroppen är... Men det kan jag ju inte avslöja här.
Det är en helt okej bok. Lite roande, lite underhållande och precis så lättsmält som en bok skall vara.
tisdag 24 mars 2009
Bipaviljongen
Leena Krohn har skrivit Bipaviljongen, en charmig lätt absurd berättelse som på många sätt får mig att tänka på Neil Gaiman. De har inte så mycket gemensamt, förutom det lätta och sagolika språket som på något sätt försätter mig i ett meditativt tillstånd. När jag läser deras böcker lämnar jag mitt eget liv och går in i en förtrollad värld. Det är ytterst få författare som kan påverka mig på det viset. Krohn är en, Gaiman en annan. Margaret Atwood och Joakim Andersson lyckas också, liksom Stephen King (vilket bland annat är varför Ajvide Lindkvist ofta lämnar mig helt oberörd med sina skräckhistorier).
Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.
Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.
På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.
Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.
Förtrollande.
Jag rekommenderar boken.
Intressant?
Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok
Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.
Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.
På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.
Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.
Förtrollande.
Jag rekommenderar boken.
Intressant?
Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok
onsdag 18 mars 2009
Oryx & Crake
Oryx & Crake, skriven av Margaret Atwood är en av hennes senare böcker. Den ger sig lite frivilligare in på områden som kan kallas sciende fiction rakt av och handlar om Snowman, en man som tror sig vara ensam överlevare av en katastrof som drabbat snart sagt hela jorden. Genom hans återblickar får vi följa honom genom hans liv och fram till den kommande apokalypsen.
Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.
Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.
Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.
Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur
Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.
Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.
Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.
Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur
The Edible Woman
Nu när jag har legat och hostat nästan fyra dagar på raken och mått allmänt pissigt (ursäkte språket) så har jag haft tid att läsa två av de böcker som stått och blängt på mig i min bokhylla ganska länge. Den första är The Edible Woman av Margaret Atwood, och den andra är Oryx & Crake, också av margaret Atwood.
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
måndag 16 mars 2009
Oskrivna blad
Jag recenserar Oskrivna blad i Fenix nr 2 -09. Det är ett rollspel skrivet av Simon Pettersson, tillhörande universal-genren.
I recensionen i Fenix så är jag ganska snäll och lyfter de bra bitarna i rollspelet - för det har sina bra bitar också - men här tänkte jag vara lite elakare. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Erh. Det finns två stora problem med Oskrivna blad, precis som det finns problem med övriga svenska "indie-rollspel" som jag har läst. Tendensen är att rollspelen känns ofärdiga och svåra att styra. Strukturen att hänga upp spelen på saknas, så även i Oskrivna blad. Det är en tendens jag har sett i "Berättelser från Staden" och "Nostalgi" också. Det finns helt enkelt inget bra sätt för spelarna att spela enligt. Förutsättningen är att spelarna skall veta vad rollspel är och totalt köpa in sig på konceptet berättarrollspel. Luke Crane kör på samma koncept - berättelsen i centrum - men det som skiljer Crane från sina svenska motsvarigheter är vetskapen att regler behövs för att kontrollera spelet om spelarna inte är kunniga om rollspel. Tyvärr är Oskrivna blad ännu ett rollspel som tar för givet att alla spelare skall kunna det där med rollspel redan innan.
Och inte nog med det. Pettersson håller hela tiden fram traditionella rollspel som något dåligt, något begränsande. Något som är underlägset berättandeformatet han själv förespråkar. Att tycka att en viss typ av rollspel är bättre än ett annat är naturligtvis något som är förbehållet både Pettersson och mig, MEN, och det här är ett stort men, vill jag som författare behålla mina läsare är det bättre att hålla inne med mina åsikter. Det är inte helt lyckat att dissa sina kunder. Själv blev jag både irriterad och arg när jag läste Petterssons bok, och därmed har han mer eller mindre förlorat en potentiell spelare.
Jag är personligen av åsikten att alla sätt, alla metoder, alla möjligheter att berätta historier är bra. Det är därför min recension i Fenix är ganska snäll.
Läs vidare:
Oskrivna blad - hemsida
Intressant?
Andra bloggar om:
Simon Pettersson, Oskrivna blad, rollspel, berättarrollspel
I recensionen i Fenix så är jag ganska snäll och lyfter de bra bitarna i rollspelet - för det har sina bra bitar också - men här tänkte jag vara lite elakare. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Erh. Det finns två stora problem med Oskrivna blad, precis som det finns problem med övriga svenska "indie-rollspel" som jag har läst. Tendensen är att rollspelen känns ofärdiga och svåra att styra. Strukturen att hänga upp spelen på saknas, så även i Oskrivna blad. Det är en tendens jag har sett i "Berättelser från Staden" och "Nostalgi" också. Det finns helt enkelt inget bra sätt för spelarna att spela enligt. Förutsättningen är att spelarna skall veta vad rollspel är och totalt köpa in sig på konceptet berättarrollspel. Luke Crane kör på samma koncept - berättelsen i centrum - men det som skiljer Crane från sina svenska motsvarigheter är vetskapen att regler behövs för att kontrollera spelet om spelarna inte är kunniga om rollspel. Tyvärr är Oskrivna blad ännu ett rollspel som tar för givet att alla spelare skall kunna det där med rollspel redan innan.
Och inte nog med det. Pettersson håller hela tiden fram traditionella rollspel som något dåligt, något begränsande. Något som är underlägset berättandeformatet han själv förespråkar. Att tycka att en viss typ av rollspel är bättre än ett annat är naturligtvis något som är förbehållet både Pettersson och mig, MEN, och det här är ett stort men, vill jag som författare behålla mina läsare är det bättre att hålla inne med mina åsikter. Det är inte helt lyckat att dissa sina kunder. Själv blev jag både irriterad och arg när jag läste Petterssons bok, och därmed har han mer eller mindre förlorat en potentiell spelare.
Jag är personligen av åsikten att alla sätt, alla metoder, alla möjligheter att berätta historier är bra. Det är därför min recension i Fenix är ganska snäll.
Läs vidare:
Oskrivna blad - hemsida
Intressant?
Andra bloggar om:
Simon Pettersson, Oskrivna blad, rollspel, berättarrollspel
Hellas - Worlds of Sun and Stone
I nästa Fenix, nr 2 -09 recenserar jag Hellas. Det är ett rollspel som säger sig rikta sig mot en äldre publik bestående av både män och kvinnor. Jag hakar upp mig lite på hur vissa av raserna i rollspelet framställs bildmässigt, framförallt Nymphas som skall enligt beskrivningen vara androgyna, men som enligt bilden är mycket kvinnliga. Hypersexuell, till och med.
Hellas är - hör och häpna - en episk rymdopera med antika förtecken. Hellas utspelar sig i ett flertal planetsystem som har koloniserats av Hellenerna. Genom hela boken så antyds det dessutom om att en katastrof som kan leda till den kända världens undergång är på intåg. Det är den katastrofen som rollpersonerna skall försöka förhindra. Det finns alltså en meta-plot för spelet, en övergripande idé om vad som skall hända med universat.
Det är mycket att läsa in i Hellas. Författarna har inspirerats av serier som Hercules och Xena och filmer som 300, och det är bra att det ges referenser, eftersom settingen annars hade känts främmande. Den känns fortfarande främmande, men den klarnar lite.
Precis som så många andra rollspel så verkar Hellas fokusera främst på strid och våldskonflikter, något jag inte var helt beredd på eftersom det i början av boken talas om “mogna teman”, episka förhållanden och sex. Den här avsaknaden av “mogna teman” återfinns även i avsnittet för spelledaren.
Sammanfattningsvis är Hellas ett annorlunda rollspel på det viset att det i alla fall antyder att det finns andra teman än den eviga striden, dessutom är det ett rollspel som faktiskt har en uttalad målgrupp. Jag uppskattar ambitionen, även om genomförandet haltar.
Mer som sagt i Fenix nr. 2 -09
Läs vidare:
Hellas hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Hellas - Worlds of Sun and Stone, rollspel
Hellas är - hör och häpna - en episk rymdopera med antika förtecken. Hellas utspelar sig i ett flertal planetsystem som har koloniserats av Hellenerna. Genom hela boken så antyds det dessutom om att en katastrof som kan leda till den kända världens undergång är på intåg. Det är den katastrofen som rollpersonerna skall försöka förhindra. Det finns alltså en meta-plot för spelet, en övergripande idé om vad som skall hända med universat.
Det är mycket att läsa in i Hellas. Författarna har inspirerats av serier som Hercules och Xena och filmer som 300, och det är bra att det ges referenser, eftersom settingen annars hade känts främmande. Den känns fortfarande främmande, men den klarnar lite.
Precis som så många andra rollspel så verkar Hellas fokusera främst på strid och våldskonflikter, något jag inte var helt beredd på eftersom det i början av boken talas om “mogna teman”, episka förhållanden och sex. Den här avsaknaden av “mogna teman” återfinns även i avsnittet för spelledaren.
Sammanfattningsvis är Hellas ett annorlunda rollspel på det viset att det i alla fall antyder att det finns andra teman än den eviga striden, dessutom är det ett rollspel som faktiskt har en uttalad målgrupp. Jag uppskattar ambitionen, även om genomförandet haltar.
Mer som sagt i Fenix nr. 2 -09
Läs vidare:
Hellas hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Hellas - Worlds of Sun and Stone, rollspel
torsdag 12 mars 2009
Lost on the Ocean Floor
Lost on the Ocean Floor är skriven av John Cristopher Fine och handlar om, tja, sjunkna skepp. Fine berättar i artikelformat om diverse olika skepp runtom i världens hav. Boken är ganska kortfattad, men Fine pratar med auktoritet om dykning och marinarkeologi. Tyvärr är det en ganska oengagerande bok, jag blir inte alls intresserad vare sig av dykning eller av vrak. Istället för att som Bella Bathurst i "Wreckers" berätta om något som fångar min fantasi går Fine aldrig riktigt in på de områden som jag tycker är spännande.
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
Horror Recognition Guide
En mer genomgående recension ur rollspelssynpunkt kommer i Fenix nr. 2/-09. Här hade jag tänkt samla ett par andra tankar om det litterära innehållet i HRG. Lite kort bara.
HRG är en samling noveller baserade på World of Darkness, en värld som är nog så gotisk, eftersom den knappast är vad den utger sig för att vara. Boken är framförallt skriven för att skapa intresse runt ett visst fenomen och dessutom ge spelledaren till rollspelet Hunter - the Vigil inspiration att skriva material. Som sådan saknar den dock inte litterära kvaliteter. Det som intresserar mig mycket i sammanhanget är hur boken skrivs nästan uteslutande genom samtal eller intalat materal. Det är rapporter och artiklar, regler och förhållningssätt, som ger mig ett lite nytt sätt att se på berättelser på. Ett lite nyskapande (medgivet - inte så mycket, men lite) sätt att skriva och framför allt ett nytt sätt att ta in information på. Kort sagt - HRG förutsätter att du är smart nog att dra egna slutsatser. Jag tycker om det.
Intressant?
Andra bloggare om:
Horror Recognition Guide, White Wolf, rollspel,
HRG är en samling noveller baserade på World of Darkness, en värld som är nog så gotisk, eftersom den knappast är vad den utger sig för att vara. Boken är framförallt skriven för att skapa intresse runt ett visst fenomen och dessutom ge spelledaren till rollspelet Hunter - the Vigil inspiration att skriva material. Som sådan saknar den dock inte litterära kvaliteter. Det som intresserar mig mycket i sammanhanget är hur boken skrivs nästan uteslutande genom samtal eller intalat materal. Det är rapporter och artiklar, regler och förhållningssätt, som ger mig ett lite nytt sätt att se på berättelser på. Ett lite nyskapande (medgivet - inte så mycket, men lite) sätt att skriva och framför allt ett nytt sätt att ta in information på. Kort sagt - HRG förutsätter att du är smart nog att dra egna slutsatser. Jag tycker om det.
Intressant?
Andra bloggare om:
Horror Recognition Guide, White Wolf, rollspel,
onsdag 25 februari 2009
The Mouse Guard
The Mouse Guard står ut i butikshyllorna, inte bara på grund av det ljusa och tilltalande omslaget som myllrar av allvarliga möss med dragna vapen, men också för det ovanliga formatet.
Luke Crane, mannen bakom Burning Empires och Burning Wheel, har skapat ännu ett rollspel baserat på en serie. Den här gången David Petersens The Mouse Guard.
Serien, och för den delen också rollspelet utspelar sig i Musterritorierna ca 1150. Det finns mycket bakgrund att ta del av i grundboken, och har man inte äst serierna är det förmodligen en mycket bra sak. Eftersom jag är så kär i stämningstexter så blir det ett plus i kanten.
Förutom det textmässiga innehållet är The Mouse Guard det andra, eller kanske tredje, coffee-tablerollspelet jag äger. Det innebär att det är så ruskigt snyggt och dekorativt att jag utan att skämmas kan ha det liggande framme när jag har gäster. Färgsättningen är höstbetonad och de små mössen - oavsett om de slåss med krabbor eller ormar eller varandra - är helt bedårande. Trots att de också är stenhårda hjältar.
The Mouse Guard är också lättläst, inte bara på grund av det pedagogiska upplägget, utan även för att texten har mycket utrymme att breda ut sig på. Nackdelen är en tjock (och tung!) bok som inte direkt lämpar sig för helt smärtfri kvällsläsning i sängen.
Trots att rollspelet handlar om möss är det ett ganska tufft och hårt liv jag hamnar i som en deltagare i Muspatrullen. Det är ett kall snarare än ett yrke och muspatrullen har ett rykte om sig att vara både handlingskraftiga och hjältemodiga. Inget för mesar alltså.
Som rollperson så kommer spelledaren att utsätta mig för fyra tydliga opponenter, väder, omgivningar, djur och andra möss. Det är ett trevligt fokus både för spelledaren och spelarna, och lämnar mycket handlingsutrymme. Crane föreslår också att varje äventyr innehåller ovanstående områden för att skapa väl balanserade scenarion.
Mycket av spelet byggs också på mössens egen integritet, deras instikter och deras kall. Spelarna har mycket att leka med i form av kall, instinkt och första reaktion. Det är riktigt bra upplagt för både spelare och spelledare, tycker jag.
Framför allt uppskattar jag verkligen Cranes sätt att taktiskt och pedagogiskt gå igenom de regler som behövs för att faktiskt kunna spela. Många av de "indie-rollspel" jag har läst fluffar över regler och går rakt på berättandet, men missar att utan regler (som man ju kan välja att bortse ifrån) så kan hela sufflén kollapsa över spelarna. Det är kul att berätta, visst, men rollspel är mer än bara berättande. Det handlar också om en simulering. Om man tar bort den kan man lika gärna sitta runt ett bord och spela teater.
Läs vidare:
The Burning Wheels hemsida
Nya Wermlands Tidning
Intressant
Andra bloggare om:
Luke Crane, David Petersen, The Mouse Guard, rollspel, rekommenderad
Luke Crane, mannen bakom Burning Empires och Burning Wheel, har skapat ännu ett rollspel baserat på en serie. Den här gången David Petersens The Mouse Guard.
Serien, och för den delen också rollspelet utspelar sig i Musterritorierna ca 1150. Det finns mycket bakgrund att ta del av i grundboken, och har man inte äst serierna är det förmodligen en mycket bra sak. Eftersom jag är så kär i stämningstexter så blir det ett plus i kanten.
Förutom det textmässiga innehållet är The Mouse Guard det andra, eller kanske tredje, coffee-tablerollspelet jag äger. Det innebär att det är så ruskigt snyggt och dekorativt att jag utan att skämmas kan ha det liggande framme när jag har gäster. Färgsättningen är höstbetonad och de små mössen - oavsett om de slåss med krabbor eller ormar eller varandra - är helt bedårande. Trots att de också är stenhårda hjältar.
The Mouse Guard är också lättläst, inte bara på grund av det pedagogiska upplägget, utan även för att texten har mycket utrymme att breda ut sig på. Nackdelen är en tjock (och tung!) bok som inte direkt lämpar sig för helt smärtfri kvällsläsning i sängen.
Trots att rollspelet handlar om möss är det ett ganska tufft och hårt liv jag hamnar i som en deltagare i Muspatrullen. Det är ett kall snarare än ett yrke och muspatrullen har ett rykte om sig att vara både handlingskraftiga och hjältemodiga. Inget för mesar alltså.
Som rollperson så kommer spelledaren att utsätta mig för fyra tydliga opponenter, väder, omgivningar, djur och andra möss. Det är ett trevligt fokus både för spelledaren och spelarna, och lämnar mycket handlingsutrymme. Crane föreslår också att varje äventyr innehåller ovanstående områden för att skapa väl balanserade scenarion.
Mycket av spelet byggs också på mössens egen integritet, deras instikter och deras kall. Spelarna har mycket att leka med i form av kall, instinkt och första reaktion. Det är riktigt bra upplagt för både spelare och spelledare, tycker jag.
Framför allt uppskattar jag verkligen Cranes sätt att taktiskt och pedagogiskt gå igenom de regler som behövs för att faktiskt kunna spela. Många av de "indie-rollspel" jag har läst fluffar över regler och går rakt på berättandet, men missar att utan regler (som man ju kan välja att bortse ifrån) så kan hela sufflén kollapsa över spelarna. Det är kul att berätta, visst, men rollspel är mer än bara berättande. Det handlar också om en simulering. Om man tar bort den kan man lika gärna sitta runt ett bord och spela teater.
Läs vidare:
The Burning Wheels hemsida
Nya Wermlands Tidning
Intressant
Andra bloggare om:
Luke Crane, David Petersen, The Mouse Guard, rollspel, rekommenderad
Nazisterna och det ockulta
Nazisterna och det ockulta är en bok skriven av Paul Roland. Jag sprang på den för inte alls länge sedan i Tumba bokhandel där det suggestiva hakkorset på framsidan antydde något lite hemligt och kanske farligt. Ockultism, nazister! Vad kan vara mer sensationslystet. Eftersom boken var relativt billig åkte den med hem.
Det jag hittade mellan pärmarna var dock långt ifrån den sensationalism jag hade väntat mig. Förvisso är boken bristfälligt översatt från orginalspråket, men den bär ändå med sig en viss trovärdighet i språket. Utan tvekan är det en välresearchad bok, både ur ett ockult och ett historiskt perspektiv. Den stora frågan som ställs i början av Nazisterna och det ockulta - det vill säga om Herr Hitler hade sålt sin själ till djävulen för att få makt - besvaras med ett stort "nja". Det finns inga bevis för att Hitler, eller för den delen hans medarbetare (med ett fåtal undantag) var särskilt satanistiskt lagda. Däremot fanns det ibland många av dem en övertro på ockulta fenomen.
Skall man vara kritisk så har författaren vissa tendenser att dra slutsatser som är lite långsökta. Problemet är att han själv mer eller mindre ar livet av de högtflygande hypoteserna, så det är svårt att klaga på det också.
Det är en spännande bok, inte minst för att den behandlar ett så "kittlande" ämne som det förbjudna ockulta och det än mer förbjudna nazistiska, men den ger ändå en ganska god inblick i intrigerna bakom führern och hur Hitler hela tiden använde sig av olika lojaliteter och spelade ut dem mot varandra för att hålla sig på toppen.
Det här är om inte annat en mycket roande bok som tveklöst kommer att ingå i min repertoir när jag skrver 40-talsäventyr till till exempelvis Hellboy eller Adventure. Rolig bok, inte så seriös, men den har sina ljusglimtar och den är som sagt var välresearchad.
Intressant?
Andra bloggare om:
Nazisterna och det ockulta, fakta, bok, Paul Roland
Det jag hittade mellan pärmarna var dock långt ifrån den sensationalism jag hade väntat mig. Förvisso är boken bristfälligt översatt från orginalspråket, men den bär ändå med sig en viss trovärdighet i språket. Utan tvekan är det en välresearchad bok, både ur ett ockult och ett historiskt perspektiv. Den stora frågan som ställs i början av Nazisterna och det ockulta - det vill säga om Herr Hitler hade sålt sin själ till djävulen för att få makt - besvaras med ett stort "nja". Det finns inga bevis för att Hitler, eller för den delen hans medarbetare (med ett fåtal undantag) var särskilt satanistiskt lagda. Däremot fanns det ibland många av dem en övertro på ockulta fenomen.
Skall man vara kritisk så har författaren vissa tendenser att dra slutsatser som är lite långsökta. Problemet är att han själv mer eller mindre ar livet av de högtflygande hypoteserna, så det är svårt att klaga på det också.
Det är en spännande bok, inte minst för att den behandlar ett så "kittlande" ämne som det förbjudna ockulta och det än mer förbjudna nazistiska, men den ger ändå en ganska god inblick i intrigerna bakom führern och hur Hitler hela tiden använde sig av olika lojaliteter och spelade ut dem mot varandra för att hålla sig på toppen.
Det här är om inte annat en mycket roande bok som tveklöst kommer att ingå i min repertoir när jag skrver 40-talsäventyr till till exempelvis Hellboy eller Adventure. Rolig bok, inte så seriös, men den har sina ljusglimtar och den är som sagt var välresearchad.
Intressant?
Andra bloggare om:
Nazisterna och det ockulta, fakta, bok, Paul Roland
The Atomic Bazaar
The Atomic Bazaar är ett koncist och matigt reportage från Östeuropa, Pakistan och Ryssland. Det handlar om kärnvapen, och om hur i princip vilket land som helst som så önskar kan skaffa sig en kärnvapenarsenal.
Det är skrämmande läsning, utan tvekan. William Langewiesche har med tydlighet visat att vem som helst, person eller stat kan gå in och köpa sig den teknologin som behövs. Det som krävs är pengar, tillfälle och kontakter, som så mycket annat här i världen.
Langewiesche har med hjälp av grävande journalistik mer eller mindre gjort den resa en presumtiv kärnvapenspekulant kan tänkas göra. Det skrämmande i hela den här berättelsen är att det är inte svårt, och tillhör du som stat eller person "rätt läger" kan du till och med få hjälp från diverse olika håll.
Han visar också på att de exportrestriktioner som föreligger för delar som kan användas i exempelvis uranberikning (som är en viktig del i vapentillverkningen) omkringgås eller bagatelliseras av de som säljer produkterna.
Langeweische diskuterar också hur den balans som tidigare funnits mellan de två stora kärnkraftsnationerna, USA och Sovjet, fallit samman i och med att mindre stater som exempelvis Pakistan fått tillgång till vapnen.
Det här är en ytterst relevant och skarp bok.
Teknologin finns, materialet finns och viljan finns. Vem trycker på knappen först?
Läs vidare:
William Langewiesche på Macmillan
Intressant?
Andra bloggare om:
The Atomic Bazaar, William Langewiesche, debatt, fakta
Det är skrämmande läsning, utan tvekan. William Langewiesche har med tydlighet visat att vem som helst, person eller stat kan gå in och köpa sig den teknologin som behövs. Det som krävs är pengar, tillfälle och kontakter, som så mycket annat här i världen.
Langewiesche har med hjälp av grävande journalistik mer eller mindre gjort den resa en presumtiv kärnvapenspekulant kan tänkas göra. Det skrämmande i hela den här berättelsen är att det är inte svårt, och tillhör du som stat eller person "rätt läger" kan du till och med få hjälp från diverse olika håll.
Han visar också på att de exportrestriktioner som föreligger för delar som kan användas i exempelvis uranberikning (som är en viktig del i vapentillverkningen) omkringgås eller bagatelliseras av de som säljer produkterna.
Langeweische diskuterar också hur den balans som tidigare funnits mellan de två stora kärnkraftsnationerna, USA och Sovjet, fallit samman i och med att mindre stater som exempelvis Pakistan fått tillgång till vapnen.
Det här är en ytterst relevant och skarp bok.
Teknologin finns, materialet finns och viljan finns. Vem trycker på knappen först?
Läs vidare:
William Langewiesche på Macmillan
Intressant?
Andra bloggare om:
The Atomic Bazaar, William Langewiesche, debatt, fakta
onsdag 18 februari 2009
Tunnels & Trolls v.7.5
Tunnels & Trolls v. 7.5 är både ett rollspel jag respekterar och ett rollspel jag ser ner på. Jag respekterar det för att det är ett av de första rollspelen som kom ut på marknaden. 1976 såg första versionen dagens ljus. Det är onekligen en viss nostalgi inblandad i att läsa och se på det.
Jag ser ner på det för att det är så förbaskat nedlåtande mot kvinnor. Författaren skriver bland annat att han "kunde ha gjort exemplet till kvinna och döpt henne till Daisy den Delektabla Danserskan". När det kommer till talangexempel är han inte mycket bättre där. Först ger han "riktiga" exempel, alla manliga så klart. Sedan skriver han att man kan ha talang för lap dancing, men att det vore korkat. Implikationerna är tydliga, i alla fall i mina ögon. Tjejer är löjliga och skall helst användas som sexobjekt.
Samma nedlåtande syn på kvinnor återkommer i äventyret "Hot Pursuit", där en by råkat ut för raider av skorpionmän. Skorpionmännen tar byns kvinnor (så klart) och använder dem som... vad? Det får vi aldrig reda på. Men kvinnorna är de som ryker.
Jag skriver mer, och kanske lite annorlunda, i Fenix nr 2 -09 om Tunnels & Trolls v 7.5
Läs vidare:
Flying Buffalos hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Tunnels & Trolls v. 7.5, Ken St. Andre, rollspel
Jag ser ner på det för att det är så förbaskat nedlåtande mot kvinnor. Författaren skriver bland annat att han "kunde ha gjort exemplet till kvinna och döpt henne till Daisy den Delektabla Danserskan". När det kommer till talangexempel är han inte mycket bättre där. Först ger han "riktiga" exempel, alla manliga så klart. Sedan skriver han att man kan ha talang för lap dancing, men att det vore korkat. Implikationerna är tydliga, i alla fall i mina ögon. Tjejer är löjliga och skall helst användas som sexobjekt.
Samma nedlåtande syn på kvinnor återkommer i äventyret "Hot Pursuit", där en by råkat ut för raider av skorpionmän. Skorpionmännen tar byns kvinnor (så klart) och använder dem som... vad? Det får vi aldrig reda på. Men kvinnorna är de som ryker.
Jag skriver mer, och kanske lite annorlunda, i Fenix nr 2 -09 om Tunnels & Trolls v 7.5
Läs vidare:
Flying Buffalos hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Tunnels & Trolls v. 7.5, Ken St. Andre, rollspel
Hot War
Malcolm Craig, mannen bakom Cold City, har givit ut ännu ett rollspel baserat på en liknande premiss. Här är det kalla krigets väntan över och Berlin är ersatt av London. Hot War beskriver en värld där det värsta tänkbara redan har hänt.
Det är i mitten på 60-talet. Världen har ödelagts av kärnvapenkrig och än värre vapen. Spillror av mänskligheten kämpar för överlevnad i en sargad värld bestrålad av radioaktivitet och invaderad av varelser från andra dimensioner. Staden London har genom kärnvapenattacker och förvriden teknologi förvandlats till ruiner. Överlevande kämpar för sina liv och spillror av regeringen försöker styra upp den lilla civilisation som finns kvar.
Mycket av reglerna tar upp samarbetsaspekterna i rollspel. Spelarna får mycket utrymme, medan spelledaren får mycket hjälp med att skapa äventyr av spelaren. En trend som inte verkar avta nämnvärt, snarare tvärtom.
Precis som i Cold City har rollpersonerna i Hot War personliga agendor som spelar in i spelandet och på det stora hela är Hot War ett rollspel som tar stor hänsyn till personliga lojaliteter och lojaliteter till faktioner och byråer.
Jag recenserar Hot War i Fenix nr 2 -09, därav den mycket korta inlagan här.
Läs vidare:
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
Hot War, rollspel, Malcolm Craig, Cold City,
Det är i mitten på 60-talet. Världen har ödelagts av kärnvapenkrig och än värre vapen. Spillror av mänskligheten kämpar för överlevnad i en sargad värld bestrålad av radioaktivitet och invaderad av varelser från andra dimensioner. Staden London har genom kärnvapenattacker och förvriden teknologi förvandlats till ruiner. Överlevande kämpar för sina liv och spillror av regeringen försöker styra upp den lilla civilisation som finns kvar.
Mycket av reglerna tar upp samarbetsaspekterna i rollspel. Spelarna får mycket utrymme, medan spelledaren får mycket hjälp med att skapa äventyr av spelaren. En trend som inte verkar avta nämnvärt, snarare tvärtom.
Precis som i Cold City har rollpersonerna i Hot War personliga agendor som spelar in i spelandet och på det stora hela är Hot War ett rollspel som tar stor hänsyn till personliga lojaliteter och lojaliteter till faktioner och byråer.
Jag recenserar Hot War i Fenix nr 2 -09, därav den mycket korta inlagan här.
Läs vidare:
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
Hot War, rollspel, Malcolm Craig, Cold City,
fredag 30 januari 2009
Giftlaboratoriet
Arkadij Vaksberg har skrivit en intressant och tänkvärd bok vid namn Giftlaboratoriet som tar upp statsterrorismen i Sovjetunionen och Ryssland från början/ mitten av 1900-talet fram till nutid.
Vaksberg är en övertygande skribent, och det är nästan så att jag önskar att han inte var det, eftersom den bild han målar upp av Sovjetunionen/ Ryssland gör mig näst intill skräckslagen. De politiska mord som förekommit under kommunisternas välde ger mig en god förståelse för hur förtryckta och terroriserade invånarna i detta numera splittrade rike faktiskt var.
Dissidenter hade inget skydd från statsmakten. Minsta överträdelse kunde bestraffas rejält, särskilt om man gick emot den rådande ordningen och partiets linje. Vaksberg tar upp fall efter fall med politiska mord, många av vilka offren han själv träffat, till och med varit vänskaplig med. Att ge ut en sådan här bok är därför inte bara imponerande i form av den forskning Vaksberg har ägnat åt den, men även ur ett moraliskt perspektiv. Jag är imponerad av att Vaksberg vågade peka ett så tydligt finger i Lubjankas riktning.
Eftersom så många av de filer och dokument Vaksberg åberopar är skyddade, förstörda eller oåtkomliga är det svårt för honom att verifiera alla utsagor han gör i boken, men det upplever jag ändå inte som en brist. Vaksberg spekulerar, men han spekulerar med en oerhörd auktoritet. Han är också noga med att uppge var hans utsagor brister, och för den skull är jag mer än villig att ursäkta honom den bristande källförteckningen. Om ens det han kan verifiera är sant, så är boken en oerhört skrämmande titt på en regering som inte bara fått oinskränkt makt, men även blivit så hårt korrumperade av den makten att de inte dragit sig för att utöva den, och fortfarande inte drar sig för att utöva den.
Vaksberg har så många fall av politiska mord att han med nöd och näppe hinner med ett omnämnande av Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, som han i korthet går in på. Även de tror Vaksberg är offer för Lubjanka.
Det här är en skrämmande bok. Men den är också angelägen och välskriven.
Läs den. Rekommenderas varmt
Läs vidare:
Arkadij Vaksberg på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Arkadij Vaksberg, Giftlaboratoriet, rekommenderad, bok, fakta,
Vaksberg är en övertygande skribent, och det är nästan så att jag önskar att han inte var det, eftersom den bild han målar upp av Sovjetunionen/ Ryssland gör mig näst intill skräckslagen. De politiska mord som förekommit under kommunisternas välde ger mig en god förståelse för hur förtryckta och terroriserade invånarna i detta numera splittrade rike faktiskt var.
Dissidenter hade inget skydd från statsmakten. Minsta överträdelse kunde bestraffas rejält, särskilt om man gick emot den rådande ordningen och partiets linje. Vaksberg tar upp fall efter fall med politiska mord, många av vilka offren han själv träffat, till och med varit vänskaplig med. Att ge ut en sådan här bok är därför inte bara imponerande i form av den forskning Vaksberg har ägnat åt den, men även ur ett moraliskt perspektiv. Jag är imponerad av att Vaksberg vågade peka ett så tydligt finger i Lubjankas riktning.
Eftersom så många av de filer och dokument Vaksberg åberopar är skyddade, förstörda eller oåtkomliga är det svårt för honom att verifiera alla utsagor han gör i boken, men det upplever jag ändå inte som en brist. Vaksberg spekulerar, men han spekulerar med en oerhörd auktoritet. Han är också noga med att uppge var hans utsagor brister, och för den skull är jag mer än villig att ursäkta honom den bristande källförteckningen. Om ens det han kan verifiera är sant, så är boken en oerhört skrämmande titt på en regering som inte bara fått oinskränkt makt, men även blivit så hårt korrumperade av den makten att de inte dragit sig för att utöva den, och fortfarande inte drar sig för att utöva den.
Vaksberg har så många fall av politiska mord att han med nöd och näppe hinner med ett omnämnande av Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, som han i korthet går in på. Även de tror Vaksberg är offer för Lubjanka.
Det här är en skrämmande bok. Men den är också angelägen och välskriven.
Läs den. Rekommenderas varmt
Läs vidare:
Arkadij Vaksberg på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Arkadij Vaksberg, Giftlaboratoriet, rekommenderad, bok, fakta,
söndag 25 januari 2009
Från Sapfo till Cyborg
Från Sapfo till Cyborg: Idéer om sexualitet och kön i historien är en antologi sammanställd av Lena Lennerhed och en "damn good read".
Som de flesta böcker jag har läst den senaste tiden så hade jag även ett syfte med att läsa den här, nämligen för att se hur den kvinnliga sexualiteten utvecklats och definierats, naturligtvis av män, under århundradena, för att slutligen demoniseras så till den milda grad att en bok som Malleus maleficarum kunnat skrivas utan att stöta på några större reaktioner. Kvinnor reagerade förstås, men de upprörda rösterna hördes knappt. De var nämligen få, eftersom de flesta kvinnor inte ens kunde läsa det Kramer och Sprenger skrivit om dem.
Men det var inte det jag skulle prata om egentligen, utan om antologin. Den är en bred genomgång av hur framförallt den kristna synen på sexualitet vuxit fram under åthundradena. Från Tertullianus obehagliga påpekanden om att kvinnor är som tempel byggda över kloaker, till 70-talets radikalfeministiska tankar om att sex är ett manligt maktmedel, eftersom sexualiteten utgår ifrån den manliga normen. Det finns många duktiga historiker och tankegångar i bokens olika essäer, och det finns mycket gott att hämta för den som har ett intresse av sexualitetens historia ur ett lite mera kvinnligt perspektiv. För min del blev jag förvånad över hur många av de moraliska regler som ställts upp redan på 400 - 1400-talet som lever kvar även idag, och ur synen på kvinnan som upphovet till all synd, särskilt då den sexuella, fortfarande inte tvättats bort helt ur samtiden. Det är fantastiskt och ganska skrämmande att män som levde för 1400 år sedan fortfarande har inflytande över hur vi ser på sexualitet och moral.
I inledningen ger Lennerhed en bra sammanfattning om vad boken handlar om, och jag har själv inte hittat några bättre ord, så jag citerar Lennerhed här:
Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Lena Lennerheds hemsida på Södertörns Högskola
Intressant?
Andra bloggare om:
Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, feminism, bok, fakta, rekommenderad
Som de flesta böcker jag har läst den senaste tiden så hade jag även ett syfte med att läsa den här, nämligen för att se hur den kvinnliga sexualiteten utvecklats och definierats, naturligtvis av män, under århundradena, för att slutligen demoniseras så till den milda grad att en bok som Malleus maleficarum kunnat skrivas utan att stöta på några större reaktioner. Kvinnor reagerade förstås, men de upprörda rösterna hördes knappt. De var nämligen få, eftersom de flesta kvinnor inte ens kunde läsa det Kramer och Sprenger skrivit om dem.
Men det var inte det jag skulle prata om egentligen, utan om antologin. Den är en bred genomgång av hur framförallt den kristna synen på sexualitet vuxit fram under åthundradena. Från Tertullianus obehagliga påpekanden om att kvinnor är som tempel byggda över kloaker, till 70-talets radikalfeministiska tankar om att sex är ett manligt maktmedel, eftersom sexualiteten utgår ifrån den manliga normen. Det finns många duktiga historiker och tankegångar i bokens olika essäer, och det finns mycket gott att hämta för den som har ett intresse av sexualitetens historia ur ett lite mera kvinnligt perspektiv. För min del blev jag förvånad över hur många av de moraliska regler som ställts upp redan på 400 - 1400-talet som lever kvar även idag, och ur synen på kvinnan som upphovet till all synd, särskilt då den sexuella, fortfarande inte tvättats bort helt ur samtiden. Det är fantastiskt och ganska skrämmande att män som levde för 1400 år sedan fortfarande har inflytande över hur vi ser på sexualitet och moral.
I inledningen ger Lennerhed en bra sammanfattning om vad boken handlar om, och jag har själv inte hittat några bättre ord, så jag citerar Lennerhed här:
Vår bok gör inga anspråk på att ge en fullständig bild av könets och sexualitetens idéhistoria. Det vi vill är att ge en orientering om hur tänkandet kring kön och sexualitet formulerats och förändrats, och vi gör det genom ett antal nedslag i historien. Texterna är skrivna av forskare med olika temperament och tematiska intressen. [...] Någon text handlar främst om kvinnosyn, andra om feministiska idéer. Vissa fokuserar sexualitet, andra idéer om likheter och skillnader mellan kvinnor och män. Sammantaget visar texterna att idéer om kön, sexualitet och sexuell identitet är historiskt föränderliga.
Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Lena Lennerheds hemsida på Södertörns Högskola
Intressant?
Andra bloggare om:
Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, feminism, bok, fakta, rekommenderad
lördag 24 januari 2009
From Barbie to Mortal Kombat
Den här boken, redigerad av Justine Cassell och Henry Jenkins, har stått på min läslista ganska länge. Det visar sig att det är en av de bättre böcker jag jag har läst angående just kön och datorspel med ett ganska starkt "men" inbakat, och det gäller så klart att boken inte är helt aktuell längre.
Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.
Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:
Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.
Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är "Barbie Fashion Designer" som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter "Quake" och "Doom". Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.
I vilket fall så går "From Barbie to Mortal Kombat" igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från "det är väl okej att vi gör ett 'tjejspel' och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar" till "men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!" och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer - precis som killar - är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.
Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT
Intressant?
Andra bloggare om:
From Barbie to Mortal Kombat, Justine Cassell, Henry Jenkins, fakta, debatt, bok, spel
Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.
Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:
Female game designers consistently complain that their ideas were rejected because they did not conform to their company's often implicit assumptions about what made for a "good game" or a "fun" product.
Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.
Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är "Barbie Fashion Designer" som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter "Quake" och "Doom". Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.
I vilket fall så går "From Barbie to Mortal Kombat" igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från "det är väl okej att vi gör ett 'tjejspel' och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar" till "men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!" och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer - precis som killar - är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.
Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT
Intressant?
Andra bloggare om:
From Barbie to Mortal Kombat, Justine Cassell, Henry Jenkins, fakta, debatt, bok, spel
måndag 19 januari 2009
Gender Inclusive Game Design
Sheri Graner Ray har skrivit boken Gender Inclusive Game Design som en reaktion på den hypermanliga spelvärlden, en bok, som hon själv säger i förordet, var nödvändig att få ur sig.
Mycket av det Graner Ray skriver känner jag igen mig i. Det handlar om olika sätt att se på spel på, och det handlar också om olika barriärer, både inom och utanför spelen för kvinnligt deltagande. Graner Ray menar att om spelmarknaden skall kunna växa i en högre utsträckning, så måste spelutvecklare och förläggare komma med på banan och inse att det inte bara är män och pojkar som spelar spel.
Graner Ray ger både ett historiskt och ett nutida perspektiv på marknaden. Historiskt sett, säger hon, så började spelmarknaden med att rikta sig till hela familjen. Pong och PacMan är två sådana exempel på spel som riktar sig till en bred målgrupp. I och med Donkey Kong och Dragon's Lair försvann familjetänket och man inriktade sig på en marknad som fortfarande är spelens huvudmålgrupp, dvs unga pojkar/ män i åldrarna 13 - 25 år.
I boken går Graner Ray också igenom skillnaderna mellan hur kvinnor och män spelar, och det är den här delen som känns mest föråldrad. Personligen tror jag inte på att vi är så biologiskt olika som Graner Ray vill låta påskina. Mycket av det hon tar upp handlar förmodligen om socialisering och inlärning, men oavsett om det är en biologisk skillnad mellan könen, eller en kulturell skillnad, så skall man nog inte förringa själva skillnaden. Det är trots allt så att hur man uppfostras (även när man är vuxen - normer, någon?) sätter sina spår i hur man beter sig.
Graner Ray går igenom många handgripliga och bra sätt att bjuda in och öppna upp för en kvinnlig publik i datorspel. Det här är en behövlig bok, inte minst för alla producenter och designers därute som faktiskt vill göra spel för tjejer men inte vet hur.
Läs vidare:
Om Sheri Graner Ray
Sheri Grander Ray på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design, bok, debatt, fakta, spel
Mycket av det Graner Ray skriver känner jag igen mig i. Det handlar om olika sätt att se på spel på, och det handlar också om olika barriärer, både inom och utanför spelen för kvinnligt deltagande. Graner Ray menar att om spelmarknaden skall kunna växa i en högre utsträckning, så måste spelutvecklare och förläggare komma med på banan och inse att det inte bara är män och pojkar som spelar spel.
Graner Ray ger både ett historiskt och ett nutida perspektiv på marknaden. Historiskt sett, säger hon, så började spelmarknaden med att rikta sig till hela familjen. Pong och PacMan är två sådana exempel på spel som riktar sig till en bred målgrupp. I och med Donkey Kong och Dragon's Lair försvann familjetänket och man inriktade sig på en marknad som fortfarande är spelens huvudmålgrupp, dvs unga pojkar/ män i åldrarna 13 - 25 år.
I boken går Graner Ray också igenom skillnaderna mellan hur kvinnor och män spelar, och det är den här delen som känns mest föråldrad. Personligen tror jag inte på att vi är så biologiskt olika som Graner Ray vill låta påskina. Mycket av det hon tar upp handlar förmodligen om socialisering och inlärning, men oavsett om det är en biologisk skillnad mellan könen, eller en kulturell skillnad, så skall man nog inte förringa själva skillnaden. Det är trots allt så att hur man uppfostras (även när man är vuxen - normer, någon?) sätter sina spår i hur man beter sig.
Graner Ray går igenom många handgripliga och bra sätt att bjuda in och öppna upp för en kvinnlig publik i datorspel. Det här är en behövlig bok, inte minst för alla producenter och designers därute som faktiskt vill göra spel för tjejer men inte vet hur.
Läs vidare:
Om Sheri Graner Ray
Sheri Grander Ray på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design, bok, debatt, fakta, spel
söndag 11 januari 2009
Nation
Terry Pratchetts senaste bok "Nation" är inget undantag i en i övrigt strålande och omfattande produktion. De riktigt vassa sarkasmerna som annars ligger strax under ytan i hans böcker om exempelvis Sam Vimes, har fått stå tillbaka för ett mjukare tonläge, men hans iakttagelseförmåga när det kommer till den mänskliga naturen är lika vass nu som den alltid har varit.
Nation handlar om Mau, en ung pojke som precis skall till att bli man, men hindras av att en naturkatastrof i princip spolar bort hela hans värld. När han återvänder från pojkarnas ö till sin egen ö där han och hans familj, hans nation, bor, så överraskas han av en enorm tsunami. När världen återuppstår ur kaoset är allt han känt till tidigare borta.
Dock får han något i utbyte. Vågen har spolat med sig Sweet Jane, ett skepp som råkade befinna sig mitt i vägen när vågen slog till och den enda överlevande på båten är den unga Daphne (eller Ermintrude som hon egentligen heter). Tillsammans börjar Mau och Daphne bygga upp en värld ur spillrorna av vad som finns kvar av deras respektive civilisationer.
Det är en vacker och stundtals ganska jobbig berättelse att läsa, men den är otroligt fängslande, och som vanligt tog boken slut allt för tidigt för mitt tycke. Den kunde gott ha varit längre, med förbehållet att den var precis lagom lång.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
Terry Pratchett, Nation, bok, skönlitteratur, rekommenderad,
Nation handlar om Mau, en ung pojke som precis skall till att bli man, men hindras av att en naturkatastrof i princip spolar bort hela hans värld. När han återvänder från pojkarnas ö till sin egen ö där han och hans familj, hans nation, bor, så överraskas han av en enorm tsunami. När världen återuppstår ur kaoset är allt han känt till tidigare borta.
Dock får han något i utbyte. Vågen har spolat med sig Sweet Jane, ett skepp som råkade befinna sig mitt i vägen när vågen slog till och den enda överlevande på båten är den unga Daphne (eller Ermintrude som hon egentligen heter). Tillsammans börjar Mau och Daphne bygga upp en värld ur spillrorna av vad som finns kvar av deras respektive civilisationer.
Det är en vacker och stundtals ganska jobbig berättelse att läsa, men den är otroligt fängslande, och som vanligt tog boken slut allt för tidigt för mitt tycke. Den kunde gott ha varit längre, med förbehållet att den var precis lagom lång.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
Terry Pratchett, Nation, bok, skönlitteratur, rekommenderad,
onsdag 7 januari 2009
Feminism
Lena Gemzöe har i den här boken försökt ge en bakgrund till rörelsen feminism, med dels en beskrivning av bakgrunden till den feministiska rörelsen, hur den uppstod och varför och vilka utvecklingsstadier och varianter det finns av feminismen som rörelse. Det är nämligen ingen homogen grupp kvinnor som står för feminism, och det finns heller ingen absolut definition av ordet.
Gemzöe ger en ordboksdefinition i början av boken, som hon sedan utvecklar och breddar, beroende på vilken inriktning av feminism hon tittar på.
Ordboksdefinitionen lyder 1) kvinnor är underordnade män och 2) detta förhållande bör ändras. Det är en öppen, men ändå, som Gemzöe säger, användbar definition, eftersom det riktar uppmärksamheten inte mot den person som säger det, utan mot ett generellt förhållande, som det sedan kan diskuteras runt. Gemzöe påpekar också, som jag personligen kan hålla med om, att det är svårt att ge en rak och tydlig beskrivning på hur just jag är underordnad, eftersom det handlar om en åtskillnad mellan strukturer och individuell nivå.
Feminism är en bra, grundläggande bok att läsa om man är nyfiken på vad feminism handlar om och vilka strömningar som rört sig igenom feminismen sedan dess uppkomst. Det är ingen gammal rörelse. De äldsta rötterna går att spåra till slutet på 1700-talet då Mary Woolstonecraft skrev "The Vindication of the Rights of Women", där hon påstod att kvinnor har samma rätt till utbildning och frihet som männen.
Det finns mycket information i "Feminism", och jag anser den vara en bra och framförallt (i så hög grad det är möjligt) objektiv bok. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Om Lena Gemzöe på Centrum för genusstudier
Intressant?
Andra bloggare om: bok, fakta, feminism, Lena Gemzöe
Gemzöe ger en ordboksdefinition i början av boken, som hon sedan utvecklar och breddar, beroende på vilken inriktning av feminism hon tittar på.
Ordboksdefinitionen lyder 1) kvinnor är underordnade män och 2) detta förhållande bör ändras. Det är en öppen, men ändå, som Gemzöe säger, användbar definition, eftersom det riktar uppmärksamheten inte mot den person som säger det, utan mot ett generellt förhållande, som det sedan kan diskuteras runt. Gemzöe påpekar också, som jag personligen kan hålla med om, att det är svårt att ge en rak och tydlig beskrivning på hur just jag är underordnad, eftersom det handlar om en åtskillnad mellan strukturer och individuell nivå.
Feminism är en bra, grundläggande bok att läsa om man är nyfiken på vad feminism handlar om och vilka strömningar som rört sig igenom feminismen sedan dess uppkomst. Det är ingen gammal rörelse. De äldsta rötterna går att spåra till slutet på 1700-talet då Mary Woolstonecraft skrev "The Vindication of the Rights of Women", där hon påstod att kvinnor har samma rätt till utbildning och frihet som männen.
Det finns mycket information i "Feminism", och jag anser den vara en bra och framförallt (i så hög grad det är möjligt) objektiv bok. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Om Lena Gemzöe på Centrum för genusstudier
Intressant?
Andra bloggare om: bok, fakta, feminism, Lena Gemzöe
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
