Med jämna mellanrum lämnar jag de fina salongerna och läser vad som generellt sett kan klassas som skräplitteratur. Böcker som är roliga att läsa, alltså. En sådan bok är Kathy Reichs Devil Bones som precis som alla andra böcker Kathy Reichs har skrivit handlar om Temperance Brennan, en rättsantropolog. Tempe får till skillnad från sina verkliga motsvarigheter göra både det ena och det andra som tveklöst kan kallas för mer polisarbete än antropologi.
Jag tycker om böckerna av samma anledning som jag tycker om serier som Xena och Buffy. Det är inte överdrivet djupt, men det distraherar och roar.
I den här boken skall Tempe lösa ett fall med en skalle som hittats i en källare, och en kropp som sköljts upp på stranden. Skallen i källaren visar sig vara en ung afro-amerikansk kvinna och spåren leder till en ung man som inte bara är wicca (gasp), utan även speldesigner. SJÄLVKLART får sig våldsamma spel en rejäl känga av författaren, medan hon visar mer förståelse för wicca.
Det som irriterar mig med boken är att jag sitter och mer eller mindre berättar för Tempe vad som hänt med kroppen som sköljts upp på stranden. Jag kanske har läst för många Dexter-böcker, eller kanske sett för mycket CSI, men svaret på gåtan så att säga stirrar mig rätt i ansiktet redan i inledningen av fallet. Jag sitter och hoppar på stolen och försöker få den otroligt sega Tempe att fatta att kroppen är... Men det kan jag ju inte avslöja här.
Det är en helt okej bok. Lite roande, lite underhållande och precis så lättsmält som en bok skall vara.
fredag 27 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Bipaviljongen
Leena Krohn har skrivit Bipaviljongen, en charmig lätt absurd berättelse som på många sätt får mig att tänka på Neil Gaiman. De har inte så mycket gemensamt, förutom det lätta och sagolika språket som på något sätt försätter mig i ett meditativt tillstånd. När jag läser deras böcker lämnar jag mitt eget liv och går in i en förtrollad värld. Det är ytterst få författare som kan påverka mig på det viset. Krohn är en, Gaiman en annan. Margaret Atwood och Joakim Andersson lyckas också, liksom Stephen King (vilket bland annat är varför Ajvide Lindkvist ofta lämnar mig helt oberörd med sina skräckhistorier).
Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.
Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.
På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.
Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.
Förtrollande.
Jag rekommenderar boken.
Intressant?
Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok
Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.
Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.
På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.
Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.
Förtrollande.
Jag rekommenderar boken.
Intressant?
Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok
onsdag 18 mars 2009
Oryx & Crake
Oryx & Crake, skriven av Margaret Atwood är en av hennes senare böcker. Den ger sig lite frivilligare in på områden som kan kallas sciende fiction rakt av och handlar om Snowman, en man som tror sig vara ensam överlevare av en katastrof som drabbat snart sagt hela jorden. Genom hans återblickar får vi följa honom genom hans liv och fram till den kommande apokalypsen.
Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.
Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.
Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.
Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur
Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.
Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.
Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.
Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur
The Edible Woman
Nu när jag har legat och hostat nästan fyra dagar på raken och mått allmänt pissigt (ursäkte språket) så har jag haft tid att läsa två av de böcker som stått och blängt på mig i min bokhylla ganska länge. Den första är The Edible Woman av Margaret Atwood, och den andra är Oryx & Crake, också av margaret Atwood.
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
måndag 16 mars 2009
Oskrivna blad
Jag recenserar Oskrivna blad i Fenix nr 2 -09. Det är ett rollspel skrivet av Simon Pettersson, tillhörande universal-genren.
I recensionen i Fenix så är jag ganska snäll och lyfter de bra bitarna i rollspelet - för det har sina bra bitar också - men här tänkte jag vara lite elakare. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Erh. Det finns två stora problem med Oskrivna blad, precis som det finns problem med övriga svenska "indie-rollspel" som jag har läst. Tendensen är att rollspelen känns ofärdiga och svåra att styra. Strukturen att hänga upp spelen på saknas, så även i Oskrivna blad. Det är en tendens jag har sett i "Berättelser från Staden" och "Nostalgi" också. Det finns helt enkelt inget bra sätt för spelarna att spela enligt. Förutsättningen är att spelarna skall veta vad rollspel är och totalt köpa in sig på konceptet berättarrollspel. Luke Crane kör på samma koncept - berättelsen i centrum - men det som skiljer Crane från sina svenska motsvarigheter är vetskapen att regler behövs för att kontrollera spelet om spelarna inte är kunniga om rollspel. Tyvärr är Oskrivna blad ännu ett rollspel som tar för givet att alla spelare skall kunna det där med rollspel redan innan.
Och inte nog med det. Pettersson håller hela tiden fram traditionella rollspel som något dåligt, något begränsande. Något som är underlägset berättandeformatet han själv förespråkar. Att tycka att en viss typ av rollspel är bättre än ett annat är naturligtvis något som är förbehållet både Pettersson och mig, MEN, och det här är ett stort men, vill jag som författare behålla mina läsare är det bättre att hålla inne med mina åsikter. Det är inte helt lyckat att dissa sina kunder. Själv blev jag både irriterad och arg när jag läste Petterssons bok, och därmed har han mer eller mindre förlorat en potentiell spelare.
Jag är personligen av åsikten att alla sätt, alla metoder, alla möjligheter att berätta historier är bra. Det är därför min recension i Fenix är ganska snäll.
Läs vidare:
Oskrivna blad - hemsida
Intressant?
Andra bloggar om:
Simon Pettersson, Oskrivna blad, rollspel, berättarrollspel
I recensionen i Fenix så är jag ganska snäll och lyfter de bra bitarna i rollspelet - för det har sina bra bitar också - men här tänkte jag vara lite elakare. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Erh. Det finns två stora problem med Oskrivna blad, precis som det finns problem med övriga svenska "indie-rollspel" som jag har läst. Tendensen är att rollspelen känns ofärdiga och svåra att styra. Strukturen att hänga upp spelen på saknas, så även i Oskrivna blad. Det är en tendens jag har sett i "Berättelser från Staden" och "Nostalgi" också. Det finns helt enkelt inget bra sätt för spelarna att spela enligt. Förutsättningen är att spelarna skall veta vad rollspel är och totalt köpa in sig på konceptet berättarrollspel. Luke Crane kör på samma koncept - berättelsen i centrum - men det som skiljer Crane från sina svenska motsvarigheter är vetskapen att regler behövs för att kontrollera spelet om spelarna inte är kunniga om rollspel. Tyvärr är Oskrivna blad ännu ett rollspel som tar för givet att alla spelare skall kunna det där med rollspel redan innan.
Och inte nog med det. Pettersson håller hela tiden fram traditionella rollspel som något dåligt, något begränsande. Något som är underlägset berättandeformatet han själv förespråkar. Att tycka att en viss typ av rollspel är bättre än ett annat är naturligtvis något som är förbehållet både Pettersson och mig, MEN, och det här är ett stort men, vill jag som författare behålla mina läsare är det bättre att hålla inne med mina åsikter. Det är inte helt lyckat att dissa sina kunder. Själv blev jag både irriterad och arg när jag läste Petterssons bok, och därmed har han mer eller mindre förlorat en potentiell spelare.
Jag är personligen av åsikten att alla sätt, alla metoder, alla möjligheter att berätta historier är bra. Det är därför min recension i Fenix är ganska snäll.
Läs vidare:
Oskrivna blad - hemsida
Intressant?
Andra bloggar om:
Simon Pettersson, Oskrivna blad, rollspel, berättarrollspel
Hellas - Worlds of Sun and Stone
I nästa Fenix, nr 2 -09 recenserar jag Hellas. Det är ett rollspel som säger sig rikta sig mot en äldre publik bestående av både män och kvinnor. Jag hakar upp mig lite på hur vissa av raserna i rollspelet framställs bildmässigt, framförallt Nymphas som skall enligt beskrivningen vara androgyna, men som enligt bilden är mycket kvinnliga. Hypersexuell, till och med.
Hellas är - hör och häpna - en episk rymdopera med antika förtecken. Hellas utspelar sig i ett flertal planetsystem som har koloniserats av Hellenerna. Genom hela boken så antyds det dessutom om att en katastrof som kan leda till den kända världens undergång är på intåg. Det är den katastrofen som rollpersonerna skall försöka förhindra. Det finns alltså en meta-plot för spelet, en övergripande idé om vad som skall hända med universat.
Det är mycket att läsa in i Hellas. Författarna har inspirerats av serier som Hercules och Xena och filmer som 300, och det är bra att det ges referenser, eftersom settingen annars hade känts främmande. Den känns fortfarande främmande, men den klarnar lite.
Precis som så många andra rollspel så verkar Hellas fokusera främst på strid och våldskonflikter, något jag inte var helt beredd på eftersom det i början av boken talas om “mogna teman”, episka förhållanden och sex. Den här avsaknaden av “mogna teman” återfinns även i avsnittet för spelledaren.
Sammanfattningsvis är Hellas ett annorlunda rollspel på det viset att det i alla fall antyder att det finns andra teman än den eviga striden, dessutom är det ett rollspel som faktiskt har en uttalad målgrupp. Jag uppskattar ambitionen, även om genomförandet haltar.
Mer som sagt i Fenix nr. 2 -09
Läs vidare:
Hellas hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Hellas - Worlds of Sun and Stone, rollspel
Hellas är - hör och häpna - en episk rymdopera med antika förtecken. Hellas utspelar sig i ett flertal planetsystem som har koloniserats av Hellenerna. Genom hela boken så antyds det dessutom om att en katastrof som kan leda till den kända världens undergång är på intåg. Det är den katastrofen som rollpersonerna skall försöka förhindra. Det finns alltså en meta-plot för spelet, en övergripande idé om vad som skall hända med universat.
Det är mycket att läsa in i Hellas. Författarna har inspirerats av serier som Hercules och Xena och filmer som 300, och det är bra att det ges referenser, eftersom settingen annars hade känts främmande. Den känns fortfarande främmande, men den klarnar lite.
Precis som så många andra rollspel så verkar Hellas fokusera främst på strid och våldskonflikter, något jag inte var helt beredd på eftersom det i början av boken talas om “mogna teman”, episka förhållanden och sex. Den här avsaknaden av “mogna teman” återfinns även i avsnittet för spelledaren.
Sammanfattningsvis är Hellas ett annorlunda rollspel på det viset att det i alla fall antyder att det finns andra teman än den eviga striden, dessutom är det ett rollspel som faktiskt har en uttalad målgrupp. Jag uppskattar ambitionen, även om genomförandet haltar.
Mer som sagt i Fenix nr. 2 -09
Läs vidare:
Hellas hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Hellas - Worlds of Sun and Stone, rollspel
torsdag 12 mars 2009
Lost on the Ocean Floor
Lost on the Ocean Floor är skriven av John Cristopher Fine och handlar om, tja, sjunkna skepp. Fine berättar i artikelformat om diverse olika skepp runtom i världens hav. Boken är ganska kortfattad, men Fine pratar med auktoritet om dykning och marinarkeologi. Tyvärr är det en ganska oengagerande bok, jag blir inte alls intresserad vare sig av dykning eller av vrak. Istället för att som Bella Bathurst i "Wreckers" berätta om något som fångar min fantasi går Fine aldrig riktigt in på de områden som jag tycker är spännande.
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
Horror Recognition Guide
En mer genomgående recension ur rollspelssynpunkt kommer i Fenix nr. 2/-09. Här hade jag tänkt samla ett par andra tankar om det litterära innehållet i HRG. Lite kort bara.
HRG är en samling noveller baserade på World of Darkness, en värld som är nog så gotisk, eftersom den knappast är vad den utger sig för att vara. Boken är framförallt skriven för att skapa intresse runt ett visst fenomen och dessutom ge spelledaren till rollspelet Hunter - the Vigil inspiration att skriva material. Som sådan saknar den dock inte litterära kvaliteter. Det som intresserar mig mycket i sammanhanget är hur boken skrivs nästan uteslutande genom samtal eller intalat materal. Det är rapporter och artiklar, regler och förhållningssätt, som ger mig ett lite nytt sätt att se på berättelser på. Ett lite nyskapande (medgivet - inte så mycket, men lite) sätt att skriva och framför allt ett nytt sätt att ta in information på. Kort sagt - HRG förutsätter att du är smart nog att dra egna slutsatser. Jag tycker om det.
Intressant?
Andra bloggare om:
Horror Recognition Guide, White Wolf, rollspel,
HRG är en samling noveller baserade på World of Darkness, en värld som är nog så gotisk, eftersom den knappast är vad den utger sig för att vara. Boken är framförallt skriven för att skapa intresse runt ett visst fenomen och dessutom ge spelledaren till rollspelet Hunter - the Vigil inspiration att skriva material. Som sådan saknar den dock inte litterära kvaliteter. Det som intresserar mig mycket i sammanhanget är hur boken skrivs nästan uteslutande genom samtal eller intalat materal. Det är rapporter och artiklar, regler och förhållningssätt, som ger mig ett lite nytt sätt att se på berättelser på. Ett lite nyskapande (medgivet - inte så mycket, men lite) sätt att skriva och framför allt ett nytt sätt att ta in information på. Kort sagt - HRG förutsätter att du är smart nog att dra egna slutsatser. Jag tycker om det.
Intressant?
Andra bloggare om:
Horror Recognition Guide, White Wolf, rollspel,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
