torsdag 20 augusti 2009

Berömda och glömda Stockholmskvinnor

Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.

Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.

Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.

Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...

Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.

Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

onsdag 19 augusti 2009

Deltagarkultur

Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.

På sidan 23 står det nämligen

Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.


"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.

Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.

Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.

Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.

Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!

Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.

Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.

Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.

Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.

Helt obegripligt svårläst och überpretto.

Jag rekommenderar den verkligen inte.

Läs vidare:
Interacting Arts

Andra bloggare om:
, , , , , , ,

tisdag 18 augusti 2009

Konsten - så funkar det (inte)

Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.

På insidan av pärmen finns de här orden:


ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:

FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.

MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.

KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.

DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.

På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.

DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.


Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.

Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".

Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.

Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

The Ship of Destiny

Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.

Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.

I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.

Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 3 augusti 2009

Night Watch

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
, , , ,