djävulskt beläst

Djävulskt beläst flyttar

2011-11-24T06:30:00.004+01:00

... till min portfolio blog på devilkitten.nu. Här finns i fortsättningen mina recensioner, ibland på engelska och ibland på svenska.

Lost in a Good Book

2010-03-21T15:14:00.003+01:00

Jasper Ffordes andra del i serien om Thursday Next är precis som den första delen centrerad på SpecOps-27-agenten Next. I den här delen råkar hon ut för... tja, för det mesta kan man väl säga.

Pickwick har lagt ägg, själv är hon gravid och hennes make Langdon är utsuddad av det onda Goliathföretaget. Med tanke på Ffordes förkärlek för metaforer skulle det inte förvåna mig om det i den tredje boken dyker upp en David.

I vilket fall som helst så eskalerar konflikten mellan Next och Goliath, som numera företräds av Jack Schitts (!) kusin, Schitt-Hawse. Ja, jag vet, det är jättefånigt, men småkul. Om man tar i beaktande att Fforde kontinuerligt, precis som Pratchett, leker med ord och namn, så är det faktistk en fnissvärdig bok. Fforde är inte lika skarp som Pratchett, jag tror det är få förunnade att skriva så vasst som Pratchett gör, men han är definitivt rolig på sitt eget sätt.

Som bok betraktad finns det dock ett par tveksamheter med Lost in a Good Book. För det första är det en transportsträcka. Boken börjar inte och den tar inte slut. Det funkar inte riktigt för mig. Hade jag kommit in i serien mitt i hade jag tyckt att den var kul men knappast engagerande. Istället förlitar sig Fforde på att jag har läst The Eyre Affair och dessutom vill läsa den sista delen i serien om Thursday. Vad som däremot är både charmigt och tilltalande är Miss Havisham, som med en förkärlek för snabba bilar och en aversion mot män leder Next genom den litterära världen när hon tar upp en andra karriär som Jurisfiction-agent. Det måste i det närmaste läsas för att förstås.

Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

The Eyre Affair

2010-03-15T15:28:00.004+01:00

Jasper Fforde har skrivit en helt fantastisk bok om litteraturagenten Thursday Next. Det är en charmig, underhållande, snabbläst och framförallt slukarvänlig text som gör mig både varm och lycklig och dessutom får mig att på ett lätt snobbigt sätt lyfta näsan lite.

Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.

Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.

Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.

The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.

Jag rekommenderar den verkligen.

Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, The Eyre Affair, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

Unseen Academicals

2010-03-14T15:22:00.002+01:00

Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.

Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.

Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.

Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.

Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.

Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur

Alfahannen

2010-01-22T22:33:00.003+01:00

Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.

Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.

Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.

Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.

Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,

On Killing

2010-01-02T14:14:00.001+01:00

David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.

Play Unsafe

2009-11-17T08:07:00.004+01:00

Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.

Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.

Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.

Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).

Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.

Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta

Ursäkta, men din själ dog nyss

2009-11-17T07:58:00.004+01:00

Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.

Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.

Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.

Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.

Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.

Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss

Berömda och glömda Stockholmskvinnor

2009-08-20T19:35:00.002+02:00

Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.

Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.

Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.

Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...

Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.

Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta

Deltagarkultur

2009-08-19T09:33:00.005+02:00

Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.

På sidan 23 står det nämligen

Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.

"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.

Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.

Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.

Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.

Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!

Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.

Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.

Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.

Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.

Helt obegripligt svårläst och überpretto.

Jag rekommenderar den verkligen inte.

Läs vidare:
Interacting Arts

Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel

Konsten - så funkar det (inte)

2009-08-18T19:24:00.002+02:00

Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.

På insidan av pärmen finns de här orden:

ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:

FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.

MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.

KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.

DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.

På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.

DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.

Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.

Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".

Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.

Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida

Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad

The Ship of Destiny

2009-08-18T08:30:00.004+02:00

Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.

Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.

I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.

Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy

The Mad Ship

2009-08-18T08:26:00.004+02:00

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur

Night Watch

2009-08-03T08:46:00.005+02:00

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett

Ship of Magic

2009-07-27T17:28:00.005+02:00

Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.

Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.

I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.

Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.

Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.

Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur

Revelation

2009-07-17T05:48:00.002+02:00

C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.

Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.

Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.

Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.

Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.

Intressant?

Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok

Backlash

2009-07-17T05:31:00.003+02:00

Susan Faludis Backlash är numera en klassisk feministisk text, och med tanke på att den skrevs på 90-talet är det inte att säga lite. Men det är knappast lite lätt semesterläsning. Istället för att uppmuntra, drabbades jag istället av en ganska svart syn på hur feminismen ser ut idag, eftersom varenda motreaktion Faludi talar om i sina texter mer eller mindre väller in över oss från alla möjliga håll.

Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.

Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.

Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.

Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.

Läs vidare:
Susan Faludis hemsida

Intressant?
Andra bloggare om:
Susan Faludi, Backlash, feminism, rekommenderad, debatt

World War Z

2009-07-05T00:17:00.009+02:00

World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.

Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.

Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.

"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.

Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.

Overkligt verkligt och ruskigt bra.

Rekommenderas.

Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia

Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur

Excalibur

2009-07-05T00:17:00.006+02:00

Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.

Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.

Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida

Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur

Blackwater

2009-06-13T08:42:00.003+02:00

Blackwater av Jeremy Scahill behandlar Erik Princes legosoldat Blackwaters uppgång och profit av bland annat katastrofen Katrina och kriget i Irak.

Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.

Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.

Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.

Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.

Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.

Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
Jeremy Scahill. reportage, Blackwater, rekommenderad, fakta

Vad vet vi - egentligen?

2009-06-13T08:38:00.003+02:00

Vad vet vi - egentligen hittade jag på ett billighetsbord på Tumba bokhandel. Tre böcker för 99 spänn. Det visade sig vara ett bra köp av många anledningar. Den största anledningen var att boken är en fortsättning på filmen What the bleep do we know? som går in på många intressanta områden, främst medvetande och kvantfysik och hur de två områdena är läskigt nära länkade.

Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.

Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.

Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.

Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha

Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt

The End of Mr. Y

2009-06-13T08:28:00.006+02:00

Scarlett Thomas har skrivit den fantastiska boken The End of Mr. Y, som rör sig obehindrat mellan kvantfysik, tidsresor och metafysik.

Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.

Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.

Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.

Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.

Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,

Vad är konst?

2009-05-09T09:18:00.006+02:00

...och hundra andra jätteviktiga frågor är skriven av konstnären Ernst Billgren.

Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.

Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.

Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.

I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.

Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.

Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken

Intressant?

Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet

The Book of God and Physics

2009-05-03T20:18:00.002+02:00

The Book of God and Physics, skriven av Enrique Joven, är en fantastiskt bra bok om Voynich-manuskriptet.

En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.

Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.

I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.

Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.

Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog

Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer

Övergiven värld

2009-05-01T15:39:00.003+02:00

Jag köpte Övergiven värld av Sofia och Peter Bergting mest för att jag vet vilka de är, jag har träffat Peter Bergting ett par gånger på Stockholms spelkonvent och jag har en hög med hans tidiga alster till Kult hängande hemma på väggarna. Så jag tänkte att jag skulle ge Övergiven värld en chans, trots att det är en ungdomsbok.

Tyvärr får jag väl säga att den känns lite för enkel för mig. Språket är inget vidare och berättelsen kommer liksom ingenstans. Den känns dessutom för kort. Det är möjligt att allt detta är en reflektion av att jag inte är 12 år längre. Samtidigt tänker jag på böcker som The Supernaturalists och kan inte hjälpa att tänka att den är långt mycket bättre än Övergiven värld, inte bara storymässigt utan även språkmässigt, om man nu får vara så förmäten och jämföra en engelsk bok med en svensk. Jag är fullt medveten om att min engelska inte alls är lika bra som min svenska, vilket kan vrida till det lite i jämförelserna. Men så tänker jag på Mio min Mio som är en av mina favoritberättelser, och näe. Det är säkert orättvist att jämföra Sofia Bergting med Astrid Lindgren och en engelsk barnboksförfattare, men... Övergiven värld tog mig ungefär en halvtimme att läsa och jag fick egentligen inte reda på så mycket om huvudpersonen Lin. Det hände liksom ingenting. Visst hände det saker som i häftiga svärdsdueller och demoner, men det HÄNDE ingenting med Lin, eller med Alkuin. Det var lite ångest och för ett ögonblick trodde jag att boken skulle lyfta, men det gjorde den inte.

Peter Bergtings illustrationer är som alltid en fröjd att titta på dock, och tack vare dem känns boken ändå värd att bläddras igenom och läsas. Kanske händer det något till nästa installation av serien?

Läs vidare:
De dödas rike

Intressant?

Andra bloggare om:
Övergiven värld, Sofia Bergting, Peter Bergting, ungdomslitteratur, bok

The Frightened Man

2009-05-01T15:25:00.004+02:00

The Frightened Man av Kenneth Cameron råkar tillhöra en av mina favoritgenres inom litteraturen. Turn of the Century Crime. Den utspelar sig i de sista flämtande dagarna av 1800-talet, och handlar om Denton, en amerikan som är lite lagom vilse i London, och som inte enbart är en känd och uppskattad författare, utan även något av en privatdetektiv.

Under förevändningen att vara jagad av Jack the Ripper bjuds en främmande man in i hans hus, och med stigande indignation lyssnar Denton på den vettskrämde mannens berättelse som framstår som helt galen. Denton kommer dock på andra tankar dagen efter, när tidningarna rapporterar om mordet på en ung kvinna, just den unga kvinnan som Mulcahy har berättat om.

Denton inleder jakten på vad som skall visa sig vara en svår nöt, eller kanske snarare en undflyende nöt, att knäcka.

Jag tycker om boken, inte minst därför att den ger Denton tillfälle att växa och komma till insikter om både det ena och det andra. Jag är inte helt säker på att hans insikter är realistiska för en man född på 1800-talet, men jag kan ha fel.

I vilket fall som helst är det en "medelbra" bok. Lite över medel till och med. Den är trots allt en mysig installation, med mycket te och många faux pas begångna av denne outsider i det engelska samhället. Jag förstår inte alltid Denton, men jag behöver inte heller alltid förstå honom för att förstå varför han beter sig som han gör.

Läs vidare:
Om Kenneth Cameron på Orion

Intressant?

Andra bloggare om:
The Frightened Man, Kenneth Cameron, bok, skönlitteratur, deckare

Resident Evil 1: The Umbrella Conspiracy

2009-04-19T09:19:00.002+02:00

Det händer ibland att jag känner mig lite nere, lite okoncentrerad och lite off. Vad passar bättre då än att läsa böcker baserade på spel? Förmodligen en hel del, men medan jag skrev äventyret "interference" köpte jag på mig en mängd olika novellsamlingar och böcker som hade med virus att göra. Bland de böckerna hamnar Resident Evil-serien av S.D. Perry.

Underligt nog är det här något så ovanligt som en välskriven dålig bok. Ja, du läste rätt. Boken är banne mig välskriven, men eftersom den är baserad på något så idiotiskt som handlingen i Resident Evil kan det inte bli annat än en mindre katastrof. Resident Evil är inte bara ett datorspel, det är ett rätt käst datorspel, storymässigt, och går mest ut på att skjuta zombies. I den här röran av elände har Perry lyckats få in relativt bra känslomässiga relationer, trovärdiga interaktioner mellan S.T.A.R.S. teamets medlemmar och en krypande känsla av skräck som hon etablerar med fast hand redan i de inledande kapitlena. Kanske beror det på att Perry uppehåller sig längre vid stillsam och krypande skräck än vid äckelframkallande splatteraction? I vilket fall som helst så handlar det hela om hur ett virus slår sig loss och skapar en redig härva i den lilla staden Raccoon City. Det hade kanske kunnat bli ännu bättre om Perry hade låtit sig dröja lite mer i staden, för ärligt talat är det den biten som är bäst i boken.

Jag måste också erkänna att jag får rätt så många små fniss av att läsa vissa avsnitt. Bland annat har forskarna odlat fram en jätteplanta i källaren på ett av labbkomplexen. Och sedan har det översvämmats. Plantan blev jättestor och började äta folk. Inte nog med det, när en av medlemmarna i S.T.A.R.S. tar sig ner i det översvämmade utrymmet finns det - gissa - en HAJ i vattnet. Men hallå? Var kom hajen ifrån?

Kort sagt är det här en bok som får mig både att fnissa och att rysa. Den är småkul men förväntningarna bör inte vara högre på den än ett par timmars underhållning baserat på ett halvkasst spel.

Läs vidare:
Resident Evil hemsida
S.D. Perry på wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
The Umbrella Conspiracy, S.D. Perry, Resident Evil, bok, skönlitteratur

Devil Bones

2009-03-27T07:27:00.003+01:00

Med jämna mellanrum lämnar jag de fina salongerna och läser vad som generellt sett kan klassas som skräplitteratur. Böcker som är roliga att läsa, alltså. En sådan bok är Kathy Reichs Devil Bones som precis som alla andra böcker Kathy Reichs har skrivit handlar om Temperance Brennan, en rättsantropolog. Tempe får till skillnad från sina verkliga motsvarigheter göra både det ena och det andra som tveklöst kan kallas för mer polisarbete än antropologi.

Jag tycker om böckerna av samma anledning som jag tycker om serier som Xena och Buffy. Det är inte överdrivet djupt, men det distraherar och roar.

I den här boken skall Tempe lösa ett fall med en skalle som hittats i en källare, och en kropp som sköljts upp på stranden. Skallen i källaren visar sig vara en ung afro-amerikansk kvinna och spåren leder till en ung man som inte bara är wicca (gasp), utan även speldesigner. SJÄLVKLART får sig våldsamma spel en rejäl känga av författaren, medan hon visar mer förståelse för wicca.

Det som irriterar mig med boken är att jag sitter och mer eller mindre berättar för Tempe vad som hänt med kroppen som sköljts upp på stranden. Jag kanske har läst för många Dexter-böcker, eller kanske sett för mycket CSI, men svaret på gåtan så att säga stirrar mig rätt i ansiktet redan i inledningen av fallet. Jag sitter och hoppar på stolen och försöker få den otroligt sega Tempe att fatta att kroppen är... Men det kan jag ju inte avslöja här.

Det är en helt okej bok. Lite roande, lite underhållande och precis så lättsmält som en bok skall vara.

Bipaviljongen

2009-03-24T08:13:00.003+01:00

Leena Krohn har skrivit Bipaviljongen, en charmig lätt absurd berättelse som på många sätt får mig att tänka på Neil Gaiman. De har inte så mycket gemensamt, förutom det lätta och sagolika språket som på något sätt försätter mig i ett meditativt tillstånd. När jag läser deras böcker lämnar jag mitt eget liv och går in i en förtrollad värld. Det är ytterst få författare som kan påverka mig på det viset. Krohn är en, Gaiman en annan. Margaret Atwood och Joakim Andersson lyckas också, liksom Stephen King (vilket bland annat är varför Ajvide Lindkvist ofta lämnar mig helt oberörd med sina skräckhistorier).

Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.

Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.

På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.

Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.

Förtrollande.

Jag rekommenderar boken.

Intressant?

Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok

Oryx & Crake

2009-03-18T16:53:00.006+01:00

Oryx & Crake, skriven av Margaret Atwood är en av hennes senare böcker. Den ger sig lite frivilligare in på områden som kan kallas sciende fiction rakt av och handlar om Snowman, en man som tror sig vara ensam överlevare av en katastrof som drabbat snart sagt hela jorden. Genom hans återblickar får vi följa honom genom hans liv och fram till den kommande apokalypsen.

Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.

Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.

Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.

Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur

The Edible Woman

2009-03-18T16:44:00.004+01:00

Nu när jag har legat och hostat nästan fyra dagar på raken och mått allmänt pissigt (ursäkte språket) så har jag haft tid att läsa två av de böcker som stått och blängt på mig i min bokhylla ganska länge. Den första är The Edible Woman av Margaret Atwood, och den andra är Oryx & Crake, också av margaret Atwood.

The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.

Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.

Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman

Oskrivna blad

2009-03-16T21:06:00.003+01:00

Jag recenserar Oskrivna blad i Fenix nr 2 -09. Det är ett rollspel skrivet av Simon Pettersson, tillhörande universal-genren.

I recensionen i Fenix så är jag ganska snäll och lyfter de bra bitarna i rollspelet - för det har sina bra bitar också - men här tänkte jag vara lite elakare. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Erh. Det finns två stora problem med Oskrivna blad, precis som det finns problem med övriga svenska "indie-rollspel" som jag har läst. Tendensen är att rollspelen känns ofärdiga och svåra att styra. Strukturen att hänga upp spelen på saknas, så även i Oskrivna blad. Det är en tendens jag har sett i "Berättelser från Staden" och "Nostalgi" också. Det finns helt enkelt inget bra sätt för spelarna att spela enligt. Förutsättningen är att spelarna skall veta vad rollspel är och totalt köpa in sig på konceptet berättarrollspel. Luke Crane kör på samma koncept - berättelsen i centrum - men det som skiljer Crane från sina svenska motsvarigheter är vetskapen att regler behövs för att kontrollera spelet om spelarna inte är kunniga om rollspel. Tyvärr är Oskrivna blad ännu ett rollspel som tar för givet att alla spelare skall kunna det där med rollspel redan innan.

Och inte nog med det. Pettersson håller hela tiden fram traditionella rollspel som något dåligt, något begränsande. Något som är underlägset berättandeformatet han själv förespråkar. Att tycka att en viss typ av rollspel är bättre än ett annat är naturligtvis något som är förbehållet både Pettersson och mig, MEN, och det här är ett stort men, vill jag som författare behålla mina läsare är det bättre att hålla inne med mina åsikter. Det är inte helt lyckat att dissa sina kunder. Själv blev jag både irriterad och arg när jag läste Petterssons bok, och därmed har han mer eller mindre förlorat en potentiell spelare.

Jag är personligen av åsikten att alla sätt, alla metoder, alla möjligheter att berätta historier är bra. Det är därför min recension i Fenix är ganska snäll.

Läs vidare:
Oskrivna blad - hemsida

Intressant?

Andra bloggar om:
Simon Pettersson, Oskrivna blad, rollspel, berättarrollspel

Hellas - Worlds of Sun and Stone

2009-03-16T20:49:00.004+01:00

I nästa Fenix, nr 2 -09 recenserar jag Hellas. Det är ett rollspel som säger sig rikta sig mot en äldre publik bestående av både män och kvinnor. Jag hakar upp mig lite på hur vissa av raserna i rollspelet framställs bildmässigt, framförallt Nymphas som skall enligt beskrivningen vara androgyna, men som enligt bilden är mycket kvinnliga. Hypersexuell, till och med.

Hellas är - hör och häpna - en episk rymdopera med antika förtecken. Hellas utspelar sig i ett flertal planetsystem som har koloniserats av Hellenerna. Genom hela boken så antyds det dessutom om att en katastrof som kan leda till den kända världens undergång är på intåg. Det är den katastrofen som rollpersonerna skall försöka förhindra. Det finns alltså en meta-plot för spelet, en övergripande idé om vad som skall hända med universat.

Det är mycket att läsa in i Hellas. Författarna har inspirerats av serier som Hercules och Xena och filmer som 300, och det är bra att det ges referenser, eftersom settingen annars hade känts främmande. Den känns fortfarande främmande, men den klarnar lite.

Precis som så många andra rollspel så verkar Hellas fokusera främst på strid och våldskonflikter, något jag inte var helt beredd på eftersom det i början av boken talas om “mogna teman”, episka förhållanden och sex. Den här avsaknaden av “mogna teman” återfinns även i avsnittet för spelledaren.

Sammanfattningsvis är Hellas ett annorlunda rollspel på det viset att det i alla fall antyder att det finns andra teman än den eviga striden, dessutom är det ett rollspel som faktiskt har en uttalad målgrupp. Jag uppskattar ambitionen, även om genomförandet haltar.

Mer som sagt i Fenix nr. 2 -09

Läs vidare:
Hellas hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Hellas - Worlds of Sun and Stone, rollspel

Lost on the Ocean Floor

2009-03-12T20:51:00.004+01:00

Lost on the Ocean Floor är skriven av John Cristopher Fine och handlar om, tja, sjunkna skepp. Fine berättar i artikelformat om diverse olika skepp runtom i världens hav. Boken är ganska kortfattad, men Fine pratar med auktoritet om dykning och marinarkeologi. Tyvärr är det en ganska oengagerande bok, jag blir inte alls intresserad vare sig av dykning eller av vrak. Istället för att som Bella Bathurst i "Wreckers" berätta om något som fångar min fantasi går Fine aldrig riktigt in på de områden som jag tycker är spännande.

Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.

Intressant?

Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta

Horror Recognition Guide

2009-03-12T10:09:00.005+01:00

En mer genomgående recension ur rollspelssynpunkt kommer i Fenix nr. 2/-09. Här hade jag tänkt samla ett par andra tankar om det litterära innehållet i HRG. Lite kort bara.

HRG är en samling noveller baserade på World of Darkness, en värld som är nog så gotisk, eftersom den knappast är vad den utger sig för att vara. Boken är framförallt skriven för att skapa intresse runt ett visst fenomen och dessutom ge spelledaren till rollspelet Hunter - the Vigil inspiration att skriva material. Som sådan saknar den dock inte litterära kvaliteter. Det som intresserar mig mycket i sammanhanget är hur boken skrivs nästan uteslutande genom samtal eller intalat materal. Det är rapporter och artiklar, regler och förhållningssätt, som ger mig ett lite nytt sätt att se på berättelser på. Ett lite nyskapande (medgivet - inte så mycket, men lite) sätt att skriva och framför allt ett nytt sätt att ta in information på. Kort sagt - HRG förutsätter att du är smart nog att dra egna slutsatser. Jag tycker om det.

Intressant?

Andra bloggare om:
Horror Recognition Guide, White Wolf, rollspel,

The Mouse Guard

2009-02-25T11:37:00.011+01:00

The Mouse Guard står ut i butikshyllorna, inte bara på grund av det ljusa och tilltalande omslaget som myllrar av allvarliga möss med dragna vapen, men också för det ovanliga formatet.

Luke Crane, mannen bakom Burning Empires och Burning Wheel, har skapat ännu ett rollspel baserat på en serie. Den här gången David Petersens The Mouse Guard.

Serien, och för den delen också rollspelet utspelar sig i Musterritorierna ca 1150. Det finns mycket bakgrund att ta del av i grundboken, och har man inte äst serierna är det förmodligen en mycket bra sak. Eftersom jag är så kär i stämningstexter så blir det ett plus i kanten.

Förutom det textmässiga innehållet är The Mouse Guard det andra, eller kanske tredje, coffee-tablerollspelet jag äger. Det innebär att det är så ruskigt snyggt och dekorativt att jag utan att skämmas kan ha det liggande framme när jag har gäster. Färgsättningen är höstbetonad och de små mössen - oavsett om de slåss med krabbor eller ormar eller varandra - är helt bedårande. Trots att de också är stenhårda hjältar.

The Mouse Guard är också lättläst, inte bara på grund av det pedagogiska upplägget, utan även för att texten har mycket utrymme att breda ut sig på. Nackdelen är en tjock (och tung!) bok som inte direkt lämpar sig för helt smärtfri kvällsläsning i sängen.

Trots att rollspelet handlar om möss är det ett ganska tufft och hårt liv jag hamnar i som en deltagare i Muspatrullen. Det är ett kall snarare än ett yrke och muspatrullen har ett rykte om sig att vara både handlingskraftiga och hjältemodiga. Inget för mesar alltså.

Som rollperson så kommer spelledaren att utsätta mig för fyra tydliga opponenter, väder, omgivningar, djur och andra möss. Det är ett trevligt fokus både för spelledaren och spelarna, och lämnar mycket handlingsutrymme. Crane föreslår också att varje äventyr innehåller ovanstående områden för att skapa väl balanserade scenarion.

Mycket av spelet byggs också på mössens egen integritet, deras instikter och deras kall. Spelarna har mycket att leka med i form av kall, instinkt och första reaktion. Det är riktigt bra upplagt för både spelare och spelledare, tycker jag.

Framför allt uppskattar jag verkligen Cranes sätt att taktiskt och pedagogiskt gå igenom de regler som behövs för att faktiskt kunna spela. Många av de "indie-rollspel" jag har läst fluffar över regler och går rakt på berättandet, men missar att utan regler (som man ju kan välja att bortse ifrån) så kan hela sufflén kollapsa över spelarna. Det är kul att berätta, visst, men rollspel är mer än bara berättande. Det handlar också om en simulering. Om man tar bort den kan man lika gärna sitta runt ett bord och spela teater.

Läs vidare:
The Burning Wheels hemsida
Nya Wermlands Tidning

Intressant

Andra bloggare om:
Luke Crane, David Petersen, The Mouse Guard, rollspel, rekommenderad

Nazisterna och det ockulta

2009-02-25T11:37:00.010+01:00

Nazisterna och det ockulta är en bok skriven av Paul Roland. Jag sprang på den för inte alls länge sedan i Tumba bokhandel där det suggestiva hakkorset på framsidan antydde något lite hemligt och kanske farligt. Ockultism, nazister! Vad kan vara mer sensationslystet. Eftersom boken var relativt billig åkte den med hem.

Det jag hittade mellan pärmarna var dock långt ifrån den sensationalism jag hade väntat mig. Förvisso är boken bristfälligt översatt från orginalspråket, men den bär ändå med sig en viss trovärdighet i språket. Utan tvekan är det en välresearchad bok, både ur ett ockult och ett historiskt perspektiv. Den stora frågan som ställs i början av Nazisterna och det ockulta - det vill säga om Herr Hitler hade sålt sin själ till djävulen för att få makt - besvaras med ett stort "nja". Det finns inga bevis för att Hitler, eller för den delen hans medarbetare (med ett fåtal undantag) var särskilt satanistiskt lagda. Däremot fanns det ibland många av dem en övertro på ockulta fenomen.

Skall man vara kritisk så har författaren vissa tendenser att dra slutsatser som är lite långsökta. Problemet är att han själv mer eller mindre ar livet av de högtflygande hypoteserna, så det är svårt att klaga på det också.

Det är en spännande bok, inte minst för att den behandlar ett så "kittlande" ämne som det förbjudna ockulta och det än mer förbjudna nazistiska, men den ger ändå en ganska god inblick i intrigerna bakom führern och hur Hitler hela tiden använde sig av olika lojaliteter och spelade ut dem mot varandra för att hålla sig på toppen.

Det här är om inte annat en mycket roande bok som tveklöst kommer att ingå i min repertoir när jag skrver 40-talsäventyr till till exempelvis Hellboy eller Adventure. Rolig bok, inte så seriös, men den har sina ljusglimtar och den är som sagt var välresearchad.

Intressant?

Andra bloggare om:
Nazisterna och det ockulta, fakta, bok, Paul Roland

The Atomic Bazaar

2009-02-25T11:34:00.007+01:00

The Atomic Bazaar är ett koncist och matigt reportage från Östeuropa, Pakistan och Ryssland. Det handlar om kärnvapen, och om hur i princip vilket land som helst som så önskar kan skaffa sig en kärnvapenarsenal.

Det är skrämmande läsning, utan tvekan. William Langewiesche har med tydlighet visat att vem som helst, person eller stat kan gå in och köpa sig den teknologin som behövs. Det som krävs är pengar, tillfälle och kontakter, som så mycket annat här i världen.

Langewiesche har med hjälp av grävande journalistik mer eller mindre gjort den resa en presumtiv kärnvapenspekulant kan tänkas göra. Det skrämmande i hela den här berättelsen är att det är inte svårt, och tillhör du som stat eller person "rätt läger" kan du till och med få hjälp från diverse olika håll.

Han visar också på att de exportrestriktioner som föreligger för delar som kan användas i exempelvis uranberikning (som är en viktig del i vapentillverkningen) omkringgås eller bagatelliseras av de som säljer produkterna.

Langeweische diskuterar också hur den balans som tidigare funnits mellan de två stora kärnkraftsnationerna, USA och Sovjet, fallit samman i och med att mindre stater som exempelvis Pakistan fått tillgång till vapnen.

Det här är en ytterst relevant och skarp bok.

Teknologin finns, materialet finns och viljan finns. Vem trycker på knappen först?

Läs vidare:
William Langewiesche på Macmillan

Intressant?

Andra bloggare om:
The Atomic Bazaar, William Langewiesche, debatt, fakta

Tunnels & Trolls v.7.5

2009-02-18T07:20:00.008+01:00

Tunnels & Trolls v. 7.5 är både ett rollspel jag respekterar och ett rollspel jag ser ner på. Jag respekterar det för att det är ett av de första rollspelen som kom ut på marknaden. 1976 såg första versionen dagens ljus. Det är onekligen en viss nostalgi inblandad i att läsa och se på det.

Jag ser ner på det för att det är så förbaskat nedlåtande mot kvinnor. Författaren skriver bland annat att han "kunde ha gjort exemplet till kvinna och döpt henne till Daisy den Delektabla Danserskan". När det kommer till talangexempel är han inte mycket bättre där. Först ger han "riktiga" exempel, alla manliga så klart. Sedan skriver han att man kan ha talang för lap dancing, men att det vore korkat. Implikationerna är tydliga, i alla fall i mina ögon. Tjejer är löjliga och skall helst användas som sexobjekt.

Samma nedlåtande syn på kvinnor återkommer i äventyret "Hot Pursuit", där en by råkat ut för raider av skorpionmän. Skorpionmännen tar byns kvinnor (så klart) och använder dem som... vad? Det får vi aldrig reda på. Men kvinnorna är de som ryker.

Jag skriver mer, och kanske lite annorlunda, i Fenix nr 2 -09 om Tunnels & Trolls v 7.5

Läs vidare:
Flying Buffalos hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Tunnels & Trolls v. 7.5, Ken St. Andre, rollspel

Hot War

2009-02-18T07:20:00.006+01:00

Malcolm Craig, mannen bakom Cold City, har givit ut ännu ett rollspel baserat på en liknande premiss. Här är det kalla krigets väntan över och Berlin är ersatt av London. Hot War beskriver en värld där det värsta tänkbara redan har hänt.

Det är i mitten på 60-talet. Världen har ödelagts av kärnvapenkrig och än värre vapen. Spillror av mänskligheten kämpar för överlevnad i en sargad värld bestrålad av radioaktivitet och invaderad av varelser från andra dimensioner. Staden London har genom kärnvapenattacker och förvriden teknologi förvandlats till ruiner. Överlevande kämpar för sina liv och spillror av regeringen försöker styra upp den lilla civilisation som finns kvar.

Mycket av reglerna tar upp samarbetsaspekterna i rollspel. Spelarna får mycket utrymme, medan spelledaren får mycket hjälp med att skapa äventyr av spelaren. En trend som inte verkar avta nämnvärt, snarare tvärtom.

Precis som i Cold City har rollpersonerna i Hot War personliga agendor som spelar in i spelandet och på det stora hela är Hot War ett rollspel som tar stor hänsyn till personliga lojaliteter och lojaliteter till faktioner och byråer.

Jag recenserar Hot War i Fenix nr 2 -09, därav den mycket korta inlagan här.

Läs vidare:
Contested Ground Studios

Intressant?

Andra bloggare om:
Hot War, rollspel, Malcolm Craig, Cold City,

Giftlaboratoriet

2009-01-30T06:29:00.002+01:00

Arkadij Vaksberg har skrivit en intressant och tänkvärd bok vid namn Giftlaboratoriet som tar upp statsterrorismen i Sovjetunionen och Ryssland från början/ mitten av 1900-talet fram till nutid.

Vaksberg är en övertygande skribent, och det är nästan så att jag önskar att han inte var det, eftersom den bild han målar upp av Sovjetunionen/ Ryssland gör mig näst intill skräckslagen. De politiska mord som förekommit under kommunisternas välde ger mig en god förståelse för hur förtryckta och terroriserade invånarna i detta numera splittrade rike faktiskt var.

Dissidenter hade inget skydd från statsmakten. Minsta överträdelse kunde bestraffas rejält, särskilt om man gick emot den rådande ordningen och partiets linje. Vaksberg tar upp fall efter fall med politiska mord, många av vilka offren han själv träffat, till och med varit vänskaplig med. Att ge ut en sådan här bok är därför inte bara imponerande i form av den forskning Vaksberg har ägnat åt den, men även ur ett moraliskt perspektiv. Jag är imponerad av att Vaksberg vågade peka ett så tydligt finger i Lubjankas riktning.

Eftersom så många av de filer och dokument Vaksberg åberopar är skyddade, förstörda eller oåtkomliga är det svårt för honom att verifiera alla utsagor han gör i boken, men det upplever jag ändå inte som en brist. Vaksberg spekulerar, men han spekulerar med en oerhörd auktoritet. Han är också noga med att uppge var hans utsagor brister, och för den skull är jag mer än villig att ursäkta honom den bristande källförteckningen. Om ens det han kan verifiera är sant, så är boken en oerhört skrämmande titt på en regering som inte bara fått oinskränkt makt, men även blivit så hårt korrumperade av den makten att de inte dragit sig för att utöva den, och fortfarande inte drar sig för att utöva den.

Vaksberg har så många fall av politiska mord att han med nöd och näppe hinner med ett omnämnande av Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, som han i korthet går in på. Även de tror Vaksberg är offer för Lubjanka.

Det här är en skrämmande bok. Men den är också angelägen och välskriven.

Läs den. Rekommenderas varmt

Läs vidare:
Arkadij Vaksberg på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
Arkadij Vaksberg, Giftlaboratoriet, rekommenderad, bok, fakta,

Från Sapfo till Cyborg

2009-01-25T08:08:00.004+01:00

Från Sapfo till Cyborg: Idéer om sexualitet och kön i historien är en antologi sammanställd av Lena Lennerhed och en "damn good read".

Som de flesta böcker jag har läst den senaste tiden så hade jag även ett syfte med att läsa den här, nämligen för att se hur den kvinnliga sexualiteten utvecklats och definierats, naturligtvis av män, under århundradena, för att slutligen demoniseras så till den milda grad att en bok som Malleus maleficarum kunnat skrivas utan att stöta på några större reaktioner. Kvinnor reagerade förstås, men de upprörda rösterna hördes knappt. De var nämligen få, eftersom de flesta kvinnor inte ens kunde läsa det Kramer och Sprenger skrivit om dem.

Men det var inte det jag skulle prata om egentligen, utan om antologin. Den är en bred genomgång av hur framförallt den kristna synen på sexualitet vuxit fram under åthundradena. Från Tertullianus obehagliga påpekanden om att kvinnor är som tempel byggda över kloaker, till 70-talets radikalfeministiska tankar om att sex är ett manligt maktmedel, eftersom sexualiteten utgår ifrån den manliga normen. Det finns många duktiga historiker och tankegångar i bokens olika essäer, och det finns mycket gott att hämta för den som har ett intresse av sexualitetens historia ur ett lite mera kvinnligt perspektiv. För min del blev jag förvånad över hur många av de moraliska regler som ställts upp redan på 400 - 1400-talet som lever kvar även idag, och ur synen på kvinnan som upphovet till all synd, särskilt då den sexuella, fortfarande inte tvättats bort helt ur samtiden. Det är fantastiskt och ganska skrämmande att män som levde för 1400 år sedan fortfarande har inflytande över hur vi ser på sexualitet och moral.

I inledningen ger Lennerhed en bra sammanfattning om vad boken handlar om, och jag har själv inte hittat några bättre ord, så jag citerar Lennerhed här:

Vår bok gör inga anspråk på att ge en fullständig bild av könets och sexualitetens idéhistoria. Det vi vill är att ge en orientering om hur tänkandet kring kön och sexualitet formulerats och förändrats, och vi gör det genom ett antal nedslag i historien. Texterna är skrivna av forskare med olika temperament och tematiska intressen. [...] Någon text handlar främst om kvinnosyn, andra om feministiska idéer. Vissa fokuserar sexualitet, andra idéer om likheter och skillnader mellan kvinnor och män. Sammantaget visar texterna att idéer om kön, sexualitet och sexuell identitet är historiskt föränderliga.

Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Lena Lennerheds hemsida på Södertörns Högskola

Intressant?

Andra bloggare om:
Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, feminism, bok, fakta, rekommenderad

From Barbie to Mortal Kombat

2009-01-24T07:25:00.004+01:00

Den här boken, redigerad av Justine Cassell och Henry Jenkins, har stått på min läslista ganska länge. Det visar sig att det är en av de bättre böcker jag jag har läst angående just kön och datorspel med ett ganska starkt "men" inbakat, och det gäller så klart att boken inte är helt aktuell längre.

Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.

Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:

Female game designers consistently complain that their ideas were rejected because they did not conform to their company's often implicit assumptions about what made for a "good game" or a "fun" product.

Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.

Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är "Barbie Fashion Designer" som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter "Quake" och "Doom". Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.

I vilket fall så går "From Barbie to Mortal Kombat" igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från "det är väl okej att vi gör ett 'tjejspel' och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar" till "men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!" och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer - precis som killar - är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.

Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT

Intressant?

Andra bloggare om:
From Barbie to Mortal Kombat, Justine Cassell, Henry Jenkins, fakta, debatt, bok, spel

Gender Inclusive Game Design

2009-01-19T15:45:00.005+01:00

Sheri Graner Ray har skrivit boken Gender Inclusive Game Design som en reaktion på den hypermanliga spelvärlden, en bok, som hon själv säger i förordet, var nödvändig att få ur sig.

Mycket av det Graner Ray skriver känner jag igen mig i. Det handlar om olika sätt att se på spel på, och det handlar också om olika barriärer, både inom och utanför spelen för kvinnligt deltagande. Graner Ray menar att om spelmarknaden skall kunna växa i en högre utsträckning, så måste spelutvecklare och förläggare komma med på banan och inse att det inte bara är män och pojkar som spelar spel.

Graner Ray ger både ett historiskt och ett nutida perspektiv på marknaden. Historiskt sett, säger hon, så började spelmarknaden med att rikta sig till hela familjen. Pong och PacMan är två sådana exempel på spel som riktar sig till en bred målgrupp. I och med Donkey Kong och Dragon's Lair försvann familjetänket och man inriktade sig på en marknad som fortfarande är spelens huvudmålgrupp, dvs unga pojkar/ män i åldrarna 13 - 25 år.

I boken går Graner Ray också igenom skillnaderna mellan hur kvinnor och män spelar, och det är den här delen som känns mest föråldrad. Personligen tror jag inte på att vi är så biologiskt olika som Graner Ray vill låta påskina. Mycket av det hon tar upp handlar förmodligen om socialisering och inlärning, men oavsett om det är en biologisk skillnad mellan könen, eller en kulturell skillnad, så skall man nog inte förringa själva skillnaden. Det är trots allt så att hur man uppfostras (även när man är vuxen - normer, någon?) sätter sina spår i hur man beter sig.

Graner Ray går igenom många handgripliga och bra sätt att bjuda in och öppna upp för en kvinnlig publik i datorspel. Det här är en behövlig bok, inte minst för alla producenter och designers därute som faktiskt vill göra spel för tjejer men inte vet hur.

Läs vidare:
Om Sheri Graner Ray
Sheri Grander Ray på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design, bok, debatt, fakta, spel

Nation

2009-01-11T19:26:00.002+01:00

Terry Pratchetts senaste bok "Nation" är inget undantag i en i övrigt strålande och omfattande produktion. De riktigt vassa sarkasmerna som annars ligger strax under ytan i hans böcker om exempelvis Sam Vimes, har fått stå tillbaka för ett mjukare tonläge, men hans iakttagelseförmåga när det kommer till den mänskliga naturen är lika vass nu som den alltid har varit.

Nation handlar om Mau, en ung pojke som precis skall till att bli man, men hindras av att en naturkatastrof i princip spolar bort hela hans värld. När han återvänder från pojkarnas ö till sin egen ö där han och hans familj, hans nation, bor, så överraskas han av en enorm tsunami. När världen återuppstår ur kaoset är allt han känt till tidigare borta.

Dock får han något i utbyte. Vågen har spolat med sig Sweet Jane, ett skepp som råkade befinna sig mitt i vägen när vågen slog till och den enda överlevande på båten är den unga Daphne (eller Ermintrude som hon egentligen heter). Tillsammans börjar Mau och Daphne bygga upp en värld ur spillrorna av vad som finns kvar av deras respektive civilisationer.

Det är en vacker och stundtals ganska jobbig berättelse att läsa, men den är otroligt fängslande, och som vanligt tog boken slut allt för tidigt för mitt tycke. Den kunde gott ha varit längre, med förbehållet att den var precis lagom lång.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Terry Pratchett, Nation, bok, skönlitteratur, rekommenderad,

Feminism

2009-01-07T10:26:00.002+01:00

Lena Gemzöe har i den här boken försökt ge en bakgrund till rörelsen feminism, med dels en beskrivning av bakgrunden till den feministiska rörelsen, hur den uppstod och varför och vilka utvecklingsstadier och varianter det finns av feminismen som rörelse. Det är nämligen ingen homogen grupp kvinnor som står för feminism, och det finns heller ingen absolut definition av ordet.

Gemzöe ger en ordboksdefinition i början av boken, som hon sedan utvecklar och breddar, beroende på vilken inriktning av feminism hon tittar på.

Ordboksdefinitionen lyder 1) kvinnor är underordnade män och 2) detta förhållande bör ändras. Det är en öppen, men ändå, som Gemzöe säger, användbar definition, eftersom det riktar uppmärksamheten inte mot den person som säger det, utan mot ett generellt förhållande, som det sedan kan diskuteras runt. Gemzöe påpekar också, som jag personligen kan hålla med om, att det är svårt att ge en rak och tydlig beskrivning på hur just jag är underordnad, eftersom det handlar om en åtskillnad mellan strukturer och individuell nivå.

Feminism är en bra, grundläggande bok att läsa om man är nyfiken på vad feminism handlar om och vilka strömningar som rört sig igenom feminismen sedan dess uppkomst. Det är ingen gammal rörelse. De äldsta rötterna går att spåra till slutet på 1700-talet då Mary Woolstonecraft skrev "The Vindication of the Rights of Women", där hon påstod att kvinnor har samma rätt till utbildning och frihet som männen.

Det finns mycket information i "Feminism", och jag anser den vara en bra och framförallt (i så hög grad det är möjligt) objektiv bok. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Om Lena Gemzöe på Centrum för genusstudier

Intressant?

Andra bloggare om: bok, fakta, feminism, Lena Gemzöe

En riktig våldtäktsman

2008-11-24T06:28:00.003+01:00

Katarina Wennstam har gjort det igen. Skrivit en bok som är både angelägen, viktig och berörande. För säg att du inte blir något annat än upprörd när du lägger vantarna på den och läser den?

Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".

Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.

Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.

Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad

Mediernas svarta bok

2008-11-23T08:01:00.010+01:00

Maria-Pia Boethius har skrivit en mycket intressant bok om medierna i Sverige anno 2001. Mycket förändras fort i omvärlden men det här verkar vara en av de böcker som med viss ironi tar upp faktiska förhållanden i vår mediesamtid.

Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.

En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.

Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna. Mediernas svarta bok är en egensinnig och omild betraktelse av medievärlden, globalt, nationellt och "glokalt". Det handlar om journalisternas makt, kändiskulturen, reklamen, nyhetsfabriken, propagandan, mediernas ingrepp i vardagen och tvisten på jämlikhet i medievärlden. De stora frågorna om public service-mediernas roll och om den extrema ägarkoncentrationen inom medierna både i Sverige och internationellt blir allt mer överhängande. Kraven på en granskning av mediernas framfart växer. Här återstår allt att göra.

Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?

Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC

Intressant?

Andra bloggare om:
Maria Pia Boethius, Mediernas svarta bok, fakta, debatt, rekommenderad,

No Present Like Time

2008-11-20T08:11:00.004+01:00

Del två i Swainstons pågående berättelse om Jant Shira, det knarkande kejsarsändebudet, som faktiskt fått bukt med sitt missbruk i den här boken. Tyvärr går det åt skogen när kejsaren själv beordrar Jant att följa med på en lång sjöresa till ett par hittills oupptäckta öar. Jant - eller Comet som han ofta kallas - är livrädd för vatten och tycker illa om att åka båt.

Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.

Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.

I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.

Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!

Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Steph Swainston, No Present Like Time, New Wierd, fantasy, skönlitteratur,

Impro

2008-11-18T05:50:00.002+01:00

"Impro" av Keith Johnstone är en bok som i första hand behandlar teaterimprovisationer. Det betyder dock inte att den inte går att applicera på många andra olika områden i livet. Det är en veritabel ocean av kreativitet att ösa ur, och Johnstone går ofta in på angränsande områden när han skriver. Skrivande, till exempel, får sig en släng av hans imponerande improvisationstekniker. Hans avsnitt om automatisk skrift påminner mycket om de övningar jag har i min bok om dadaistiska spel, också det en mycket kreativ bok.

Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.

Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.

För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida

Andra bloggare om:
Impro, Keith Johnstone, bok, teater, fakta, koncept, inspiration

The Year of Our War

2008-11-14T12:59:00.004+01:00

Steph Swainston har skrivit den här alldeles utmärkta boken om Jant Shira, en odödlig knarkare med en underlig inställning både till sin odödlighet och sitt knarkande.

Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.

Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.

Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.

En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.

Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.

Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Steph Swainston, The Year of Our War, skönlitteratur, fantasy, New Wierd

No. 1 Ladie's Detective Agency

2008-10-27T15:22:00.003+01:00

No. 1 Ladie's Detective Agency är en ljuvlig bok skriven av Alexander McCall Smith. Den är till bredden fylld av ett naivt språk som genom upprepningar och uttryck som "the daddy" gav mig ett intryck av att den var, tja, lite puckad.

Men det bästa jag kunde ha gjort, och som jag faktiskt gjorde, var att inte ge upp och sluta läsa, för bitarna faller så elegant på plats i berättandet att jag häpnar över McCall Smiths eleganta sätt att väva inte bara en berättelse, men förutsättningarna för att skapa en riktigt intelligent bok. Språket är naivt, men huvudpersonen, Precious Ramotswe, är vare sig naiv eller som jag först trodde, lite korkad. Istället uppenbarar sig en smart kvinna med en stark personlighet och en otrolig förmåga att iaktta.

Jag är förbluffad över hur McCall Smith kan lyckas lura mig så grundligt bara genom språket, och dessutom få mig att förstå att det inte var så dumt som det kanske framstod. Ljuvligt.

No. 1. Ladie's Detective Agency är egentligen en rad med småberättelser inom ett ramverk. Ramverket består av hur Precious Ramotswe bygger upp sin detektivbyrå, med förhoppningen om att kunna livnära sig på det yrket. Hon har fått ett arv från sin far som hon använder för att starta detektivbyrån, men det är ingen omedelbar lyckoträff. Hon får kämpa, och Precious är konstant orolig för om hon valt rätt, om hon kommer att lyckas eller om hon bara kastar pengar i sjön.

Inom ramberättelsen finns de små uppdrag hennes detektivbyrå får, och det rör sig om allt från en pappa som har flyttat in hos sin dotter, men som dottern misstänker inte är pappan, till en försvunnen pojke. En del av berättelserna är kortare och andra är längre, och de passar i varandra som ryska matruschka-dockor. Jag är mycket imponerad av McCall Smiths språkbruk och sitter här och tänker att "sådan skulle jag vilja bli när jag blir stor". En skicklig författare. Rekommenderas

Läs vidare:
Alexander McCall Smiths hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Alexander McCall Smith, No 1 Ladies Detective Agency, deckare, skönlitteratur, rekommenderad,

Könskrig

2008-10-17T09:10:00.003+02:00

Könskrig är en ganska spretig antologi sammanställd av Tove Leffler och Elin Alvemark. I den har ett antal unga författare fått komma till tals om jämställdhet, feminism och svårigheterna de upplever i samband med förhållandet till identitet och feminism och de gränsdragningar som oundvikligen uppstår i vardagen.

Jag är inte helt förtjust i formatet. Visst belyser den problem och ser på feminism ur en annan vinkel, och ställer frågor som är obekväma, förmodligen både för läsaren och författaren, men jag tycker mig inte få något direkt ut av den. Det finns inga handfasta råd eller positiva upplevelser att hänga upp läsandet på.

Jag blev rent av deprimerad när jag läste den, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag var deprimerad redan innan jag läste, och det kanske sänkte läsupplevelsen något.

Den här boken behövs säkert, för nästan alla böcker om feminism och förhållandet mellan manligt och kvinnligt behövs. Om debatten finns så finns också möjligheten till förändring.

Läs vidare
Tove Lefflers hemsida
Elin Alvemarks blogg

Intressant?

Andra bloggare om:
Tove Leffler, feminism, Könskrig, antologi, bok, Elin Alvemark

The Graveyard Book

2008-10-04T14:28:00.005+02:00

Återigen har Neil Gaiman skrivit en bok som får mig att rysa av välbehag. Den här gången handlar det om The Graveyard Book och om Nobody Owens, även känd som Bod.

Bod växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken. Hans föräldrar dör när han är mycket liten, och hans mammas spöke får de övriga spökena på kyrkogården att lova att de skall ta hand om honom tills han är gammal nog att klara sig själv.

Boken är en saga och en vandringsfärd in i ett fantasilandskap som är till hälften realism och till hälften vad jag har börjat kalla Gaimanism. Det finns ingen som skriver som Neil Gaiman. Möjligtvis Clive Barker, men Barkers berättelser har alltid en annan smak, lite mer metallisk och mörk.

Bod växer som sagt var upp på en kyrkogård och han lär sig allt om livet, och för den delen döden, där. Hans äventyr är många och ofta spännande, med en lätt bisarr twist på sig.

Jag måste erkänna att jag är oerhört svag för Neil Gaimans böcker, och har varit ända sedan jag först läste Sandman som är en serie Gaiman har skrivit för DC Vertigo. Det finns en melodi i hans språk, en förtrollning som gör mig helt förbluffad och förälskad på samma gång. Jag rekommenderar The Graveyard Book, inte bara för att det är Gaiman som har skrivit boken, men även för att det är ett äventyr att läsa den, och ett äventyr från "fel" sida kyrkogårdsstängslet.

Läs vidare:
Neil Gaimans hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Neil Gaiman, bok, skönlitteratur, The Graveyard Book, rekommenderad,

Them

2008-10-04T08:20:00.008+02:00

Jon Ronson låter oss i boken "Them" följa med på en vansinnig resa bland extremister och konspirationsteorietiker i förhoppningen om att hitta vilka "De" egentligen är. Du vet, "de" som styr världen utan att världen är medveten om det.

Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.

Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.

Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.

Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.

En bok jag rekommenderar.

Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad

The Supernaturalists

2008-10-04T08:20:00.006+02:00

Det är här en ungdomsbok skriven av Eoin Colfer som även skrev böckerna om Artemis Fowl, som jag faktiskt inte läst. Varandes en ungdomsbok känns handlingen lite tunn och ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den följer alla konstens regler. Svag ung man upptäcker styrkor han inte hade och blir en hjälte.

Cosmo Hill är en ung person instängd på ett barnhem där han och hans föräldralösa kamrater kämpar för överlevnad. Barnhemmet används nämligen också som ett medicinskt forskningscentrum, och de unga barnen blir utsatta för experiment dagligen, vissa värre, vissa "snällare".

Cosmo är hela tiden medveten om att han måste fly, eller så kommer han att dö. Den här medvetenheten gör att han och en kamrat lyckas ta sig ut ur barnhemmet efter många om och men, och det är här den riktiga berättelsen börjar. Han och hans kamrat skadas och Cosmo ser något som han aldrig sett förut, blå, skimrande parasiter som tycks suga livskraften ur hans kamrat. Halvt om halvt död blir Cosmo räddad av ett gäng ungdomar som kallar sig "the Supernaturalists". Deras syfte är att slåss emot parasiterna.

Cosmo blir efter många om och men slutligen accepterad av gruppen, och det är här boken verkligen lyfter.

Visst är det en ungdomsbok, men det är en bok som tar upp stora etiska och moraliska dilemman på ett bra sätt. Den gick fort att läsa, men inte för att den var tråkig, utan tvärtom för att jag blev mycket engagerad av boken.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Eoin Colfers hemsida

Intressant?

Andra bloggare om: Eoin Colfer, the Supernaturalists, skönlitteratur, bok, rekommenderad

F-ordet

2008-09-16T20:25:00.004+02:00

"F-ordet - mot en ny feminism" är en antologi av Petra Östergren. Hon har här samlat en mängd tankar om feminism, fast vinklade på ett litet annat sätt än vanligt.

Som vanligt visar Östergren prov på en välbalanserad och framförallt nyskapande syn på något som annars får de flesta att rynka på näsan och säga "visst är jag för jämställdhet, men jag är inte feminist". Feminism, menar Östegren i sitt företal, är ett fult ord i dagens samhälle. Som (numera) uttalad feminist är jag böjd att hålla med henne. Och som alldeles färskt tillskott till skaran av feminister är hennes böcker och antologier fräscha och hoppingivande. Jag tror nämligen att hon har alldeles rätt när hon säger att vi måste bråka med varandra för att hitta sätt att busa undan patriarkatet.

F-ordet är fylld till brädden med spekulationer och kontroverser, kan man lugnt säga. Det handlar om allt möjligt, från Femmes inverkan på feminism och stereotyper till avsnitt om hur män skall vara manliga och utstråla muskler för att få uppmärksamhet. Det behövs knappast säga att jag inte håller med om allt, och att mycket får mig att rynka på näsan, tänka lite och rynka på näsan lite igen. Samtidigt är jag glad att boken blandar vilt och håller sig så långt ifrån konsensus man kan komma. Jag tror nämligen att det krävs att vi bråkar för att komma framåt. Men det skall vara ett konstruktivt bråk, inte en platt "nähä!" "joho!" debatt som det annars lätt kan bli, feminist mot icke-feminist, eller för den delen, feminist mot feminist. Vi behöver börja ställa oss frågan "varför?" och följdfrågan "vad gör vi åt det?" lite oftare. Det är tur att vi har Petra Östergren som skoningslöst påminner oss om det.

Läs vidare:
Petra Östergrens hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, Petra Östergren, F-ordet, fakta

Duktighetsfällan

2008-09-16T20:23:00.003+02:00

Igår köpte jag två böcker på Akademibokhandeln. Den ena heter "Duktighetsfällan" och är skriven av Joanna Rose och Aleksander Perski och tar upp de problem som kan uppstå när man tar på sig för mycket arbete och anser att man skall klara av allt här i livet.

Boken går in på vilka psykologiska krafter som ligger och puffar på kvinnor (och även män, men för det mesta handlar det om kvinnor) som gör att de till slut blir utbrända och får tas in på Stressmottagningen i Stockholm. Till stor del handlar det om självkänsla och avsaknad av den om man misslyckas med att konstant producera.

Som en person som alltid har minst ett projekt på gång, så känner jag igen mig enormt i vissa delar av boken, men inte fullt ut. Jag tror att det delvis beror på att jag inte varit medveten om eller inte tagit vissa normbrott som jag ägnat mig åt på så stort allvar, eller känt att jag måste forma delar av mitt liv efter vad som förväntas av mig.

Men jag förstår de som faktiskt drabbas av den här typen av stress och panik, för jag drabbas också, om än på andra områden i mitt liv.

I korthet är det här en bra bok som pekar på en hel del som man personligen kan göra åt sin situation om stressen har fått ta överhanden, något som jag själv tillämpat mig av under ett par månader mellan det att jag började skriva den här blogposten och tills idag, tre månader senare, när den är färdigställd.

!. Stäng av mobilen
2. Var ledig när du är ledig
3. Lova inte för mycket

Enkla råd, men ack så svåra att följa, för ofta så känner man ju att man klarar av det.

Läs vidare:
Stressmottagningen
Joanna Rose
Aleksander Perski

Intressant?

Andra bloggare om: Aleksander Perski, Joanna Rose, Duktighetsfällan, bok, fakta, självhjälp

Ghosts of the White Nights

2008-08-24T18:08:00.007+02:00

L. E. Modesitts tredje del i böckerna om operadivan Llysett DuBois och hennes make Johan Eschbach, före detta spion och miljöminister, tar det numera berömda paret till Ryssland och ett besök hos tsaren.

Modesitt inledde den här serien med boken "Of Tangible Ghosts" där han låter Eschbach träffa sin diva Llysette för första gången, och även se till att hon befrias från kejsar Ferdinands inflytande. Det är den enda boken i serien jag inte har läst, men faktum är att jag inte behöver läsa den. Modesitt är bra på upprepningar, såpass bra, faktiskt, att jag blir lite trött på dem efter hand. Men det betyder också att det går att läsa böckerna fristående, och det är inte illa, med tanke på den detaljerade värld han målar upp.

Det handlar om alternativ historia, nämligen. Utan tvekan min favoritgenre. Inblandat i den här alternativa verkligheten finns också en hint av steampunk, vilket jag älskar högt. Man har upptäckt att människors själar (i Modesitts tappning blir de spöken, ghosts) kan stanna kvar och att man genom att manipulera en viss frekvens även kan få spökena att ge sig av ifrån en kropp i förtid. Den här manipulationen orsakar då antingen omedelbar död, eller zombiefiering av teknologins offer. Det här är teknologi som är olaglig och förbjuden på alla vis, men naturligtvis slåss de olika världsmakterna om den konstant. I den här boken är det Ryssland som förment lagt vantarna på teknologin, eller i alla fall vissa delar av det ryska styret. Eschbach och hans fru Llysette skickas dit på uppdrag att avstyra ett hotande krig mellan Ryssland och Preussen. Naturligtvis är även spökteknologi involverad och uppdraget visar sig vara lite mer omfattande än vad som först presenteras för den före detta spionen.

Modesitt behandlar både vardag och extraordinära sammanhang med en trevlig känsla för vad som är intressant för (den här) läsaren, och jag kan utan problem leva mig in i Eschbachs värld. Det är en vardaglig småmysighet som drabbar mig mitt ibland den före detta spionens sötsug och matlagande som jag finner förtroendeingivande och gosig. Jag tycker om böckerna.

Läs vidare:
L. E. Modesitts hemsida
Officiell fansite

Intressant?

Andra bloggare om:
alternate history, bok, Ghost of the White Nights, L. E. Modesitt Jr., rekommenderad, skönlitteratur

Liquor

2008-08-12T06:19:00.006+02:00

Poppy Z. Brite - en av mina favoritförfattare - har skrivit en bok som heter Liquor. Den är inte alls lik några av de tidigare böcker jag läst av henne, Swamp Foetus, Exquisite Corpse eller Drawing Blood. Det beror mest på att hon har tonat ner spökerierna och det övernaturliga, samt splattret och sexet, och tonat upp det hon är bäst på, det vill säga att skriva bra böcker om relationer. Och mat och New Orleans.

När jag köpte boken tänkte jag i banorna "undrar om hon kan skriva om något så tråkigt som en restaurang och ändå få det att bli bra" men tji fick jag. Brite behöver inga spektakulära effekter och blodssprutande sår för att skriva bra böcker. Hon är en otroligt skicklig författare, och nu när jag tänker efter har det aldrig varit våldet och splattret som lockat mig till hennes berättelser, utan relationsbeskrivningarna och de intensiva miljöerna. Jag ÄR i hennes berättelser, jag ser det tydligt när jag läser. Vilket är något av en nackdel när det gäller splatter :P.

Men i alla fall. Liquor handlar om G-man och Rickey, två kockar som kommer på det perfekta konceptet för en restaurang i New Orleans. Alkohol.

Rickey och G-man ger sig in i restaurangdjungeln med beslutsamhet och en önskan om att kontrollera sitt eget öde, något som inte riktigt funkar som de vill, eftersom de båda saknar kaptial och ett namn. När Lenny Duveteaux erbjuder sig att backa dem i deras företag är Rickey till en början tveksam, men går till slut med på det.

Inte nog med att Rickey och G-man ställs inför utmaningarna med att starta en restaurang, Rickeys före detta chef är övertygad om att Rickey är ute efter honom, och i sin ökande paranoia får också Rickey mer och mer av skulden för hans egna misslyckanden.

Men det är inte för storyn som jag läser Brites böcker, storyn är ganska lam, om man skall vara helt ärlig. Det är för beskrivningarna och relationerna och de fantastiska miljöerna. Brite är en mästarinna på allt det. Jag rekommenderar boken för alla som tycker om mat och New Orleans. Och lite lågmäld gaylitteratur. G-man och Rickey är nämligen inte bara partners, de är även ett par.

Läs vidare:
Poppy Z. Brites hemsida
Poppy Brite på Livejournal

Intressant?

Andra bloggare om:
Poppy Z Brite, Liquor, bok, skönlitteratur, rekommenderad

Narcissus in Chains

2008-08-10T09:12:00.007+02:00

Narcissus in Chains är skriven av Laurel K Hamilton, och handlar om vampyrjägaren Anita Blake. En gång i tiden - i bokseriens början - så var Anita Blake en rätt bra hjältinna. Nästan lika bra som Sonja Blue. Numera kommer man ungefär tio sidor in i boken innan den ack så pryda (methinks the lady doth protest a wee bit too much) Anita Blake har sex, eller vill ha sex med någon ur sitt tämligen extensiva övernaturliga menagerie.

Det FINNS en plot någonstans i boken, men det är inte lätt att följa den med allt avklädande, alla manliga nakna bringor (en del med svandun, mind you!) och alla män med läderstövlar som når upp till låret (läderstövlarna, inte männen). Vilket jag för min del finner enormt smaklöst. Faktum är att de flesta beskrivningar Hamilton lyckas förmedla mellan allt sex låter som pråligt, nyrikt och knappast passande den som sägs ha mest smak av alla i böckerna, nämligen Jean-Claude, Anitas vampyrälskare.

Nåväl, bland alla nakna människor som gnider sig emot varandra så finns det en intressant världsbild. Den bara drunknar i vampyrsnusket. Eller hur man nu skall uttrycka sig.

Näe, Narcissus in Chains är 630 sidor lång. Den hade kunnat vara hälften så lång och dubbelt så bra, men Jag misstänker att jag antingen har en helt skild syn på vad som är bra jämfört med Hamiltons syn på saken, eller också har Hamilton bara givit upp, och skriver sådant som säljer bäst. Dvs sex. Sex och makt förstås. Anita Blake har dragit på sig otroliga förmågor sedan bokseriens början. Man undrar hur hon kommer att klara sig utan att explodera, tösen.

Nåja, för ett par timmars underhållning passar boken alldeles utmärkt, men det är knappast underhållning på hög nivå. Hamilton är en skicklig författare. Det är bara synd att hon använder sina 1337 sk1llz till att skriva... vad det nu än skall beskrivas som.

Läs vidare:
Laurel K. Hamiltons hemsida
Laurel K. Hamiltons blog

Intressant?

Andra bloggare om:
Laurel K Hamilton, Narcissus in Chains, bok, skönlitteratur, vampyrer

Orx - Nasty, Brutish & Short

2008-08-05T10:01:00.006+02:00

Orx - Nasty, Brutish and Short av Raven Daegmorgan är precis vad det utger sig för att vara. Otäckt, brutalt och kort. Och då menar jag inte innehållet i rollspelet, utan hur Daegmorgan genomgående uttrycker sig.

Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.

Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.

Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.

Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.

I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.

Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.

Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.

På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.

Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy

Jämställt språk

2008-08-04T18:22:00.003+02:00

Jämställt språk är en liten skrift ifrån Språknämnden av Karin Milles som handlar om - just det - jämställt språk. Det är en ganska "rakt på sak"-bok. Den tar upp diverse problem med skrifter och dylikt, och även bra sätt att lösa sagda problem.

Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.

Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.

Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.

Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet

Shock - Social Science fiction

2008-08-01T19:05:00.007+02:00

Shock - Social Science Fiction är ett så kallat indierollspel. Indierollspel är enligt definitionen de rollspel som inte är associerade med några större förläggare, men på senare tid verkar det som att det till största delen handlar om nya sätt att hitta på regler på.

Författarna som medverkat i boken heter Joshua A.C. Newman och Ben Lehman. Tillsammans har de skrivit ett rollspel som är ca 90 sidor långt, men som inte innehåller särskilt mycket. Det känns som att mer plats i boken går åt att skriva ett spelexempel, som sanningen att säga inte ger så mycket. Resten av platsen upptas av regerna som - som vanligt i den här typen av berättarrollspel - knappast behövs.

Shock handlar om issues som spelaren själv vill ta upp eller undersöka. En issue kan vara till exempel slaveri eller monogami, och spelet syftar till att undersöka dessa issues med hjälp av rollspelet som grund. För varje issue skall man också ta upp en shock, dvs något som inte finns än, men som ger det hela en science fiction-twist. Det är en intressant tanke, men det slår mig alltid i sådana här sammanhang varför man måste skapa ett regelsystem som inte har något inflytande - förutom det som ges av spelarna själva - över något man lika gärna hade kunnat sitta i ring och diskutera, eller ta upp i vilket annat rollspel som helst.

Regelsystemet är luddigt, precis som i många andra sådana här berättarrollspel, och det gör mig inte nämnvärt vänligt inställd till rollspelet. Idén är otroligt intressant, men som spelare - om det ens ÄR ett spel - måste jag få en schysst intro till vad spelet går ut på, mekaniskt, och det får jag inte här.

Det som jag tycker är trevligast med Shock är faktiskt att författaren valt ett genusneutralt sätt att uttrycka sig på i skrift. Istället för "he" och "she" används "zie" och istället för "his" och "hers" används "hir". Trevligt att en rollspelsförfattare försökt göra det hela könsneutralt, även om jag misstänker att det går i linje med val av typsnitt och layout. Om jag ville vara elak skulle jag kalla Shock för "pretentiöst" och "nyskapande enbart för nyskapandets skull", men jag är inte elak idag.

Jag kan inte med ärlighet säga att det här är pengar väl spenderade. Istället för ett bra regelsystem har jag fått ett förvisso intressant sätt att skapa nya världar på, men det är världar jag hade kunnat göra på egen hand och med ett bättre regelsystem.

Läs vidare:
Shock 1.1 - Social Science Fiction

Intressant?

Andra bloggare om:
Joshua A C Newman, Ben Lehman, Shock 1.1 Social Science Fiction, berättarrollspel, bok, Science Fiction

Shared Fantasy

2008-08-01T17:28:00.004+02:00

Role-Playing Games as Social Worlds av Gary Alan Fine kallas en klassisk studie, som i sin beskrivning rollspel ger en tydlig bild av en ofta missförstådd subkultur - rollspelarens.

Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.

Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.

Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.

För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel

Intressant?

Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy

Rollspel i teori och praktik

2008-07-26T08:59:00.006+02:00

Rollspel i teori och praktik är utgiven av Studentlitteratur och skriven av Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson. Boken riktar sig i första hand till pedagoger som vill lära sig utnyttja rollspel i lärosituationer och lägger därför sin tonvikt på skola och utbildning.

I boken går författarna igenom det pedagogiska rollspelets grunder, något som skiljer sig från hobbyrollspelande såtillvida att det inte finns några formaliserande och kvantifierande regelsystem som avgör hur konflikter går till och så vidare. Istället handlar det om det som av Jacob Moreno kallades psykodrama - förmågan att sätta sig in i en annan persons vardag.

I rollspelet finns både ett yttre och ett inre förhållande, ett "mellanförhållande" om man så vill, mellan aktör och roll. Även om det är andra människor man spelar (=yttre) är det egna tankar, känslor och handlingar (=inre) som är av betydelser. I rollspelet är rollen högst tillfällig och villkorlig. Man behåller sin vanliga roll och identitet, men tar tillfälligt på sig en annan social kostym för att lära sig något, få inblick i eller lösa ett problem.

Författarna ger en grundläggande teoretisk genomgång av vad pedagogiska rollspel är, hur de kan användas och vad vinsterna med ett rollspel är. De är också noga med att gå igenom roller, vad roller är och hur identitet skapas. På det stora hela är det en mycket intressant bok, inte minst för att den ger insikt i intressanta psykologiska fenomen som exempelvis rollmönster och förväntningar på det upplevda rollerna man som människa varje dag går in och ut ur.

Det är en ganska tunn bok, men jag upplever det som att författarna hittat precis rätt. För den som faktiskt är intresserad av rollspel inom pedagogiken (och inte som jag, bara intresserad av rollspelsteori) är den förmodligen den bästa boken att börja med, eftersom den inte bara är grundläggande och överskådlig men även innehåller otaliga övningar att ägna sig åt.

Utöver rollspel och rollspelsteori går boken även igenom grupper och gruppdynamik. Just de två kapitlen är lite mer löst hållna och de handgripliga tipsen är färre.

På det stora hela är det en bra bok och en bok jag därför också rekommenderar de som är intresserade av ämnet att läsa.

Läs vidare:
Anna-Karin Waldemarson på Högskolan i Skövde
Björn Nilsson på Studentlitteratur
Psykodrama

Intressant?

Andra bloggare om:
Rollspel i teori och praktik, rollspel, Björn Nilsson, Anna-Karin Waldemarson, studentlitteratur, pedagogik, fakta, bok, rekommenderad

De övergivnas armé

2008-07-21T09:53:00.006+02:00

Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt skrev 1997 en bok som är mycket kritisk och ifrågasättande till rollspelshobbyn. Sanningen att säga minna jag boken som långt mer förlåtande än vad den framstår som i en genomläsning idag.

Författarna har valt att fokusera kraftigt på de våldsamma och ockulta inslagen i rollspel. Vid en läsning av boken framstår hobbyn som våldsfixerad och i det närmaste satanistisk. I samtliga fall använder sig författarna av utdrag ur rollspel och publikationer som är kraftigt vinklade mot den poäng författarna vill ha fram, det vill säga att rollspel är farligt, rollspel är våldsamt och rollspel kan orsaka psykiska trauman hos dem som spelar.

Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, framställs som ett pengahungrigt ungdomsförbund som utan självkritik låter rollspelare och lajvare ägna sig åt en farlig fritidssysselsättning. Förbundet antyds utbilda unga mot ett specifikt mål, och tror man det tidigare upplägget så handlar det om rasism, högerextremism och våldsamt uppror mot staten.

Eftersom jag har spelat sedan mitten på 80-talet har jag en ganska bred erfarenhet av hobbyn, och jag känner inte alls igen mig i boken. Det här är inte min fritidssysselsättning. Det här är inte min upplevelse av rollspel. Dock finns det ett par punkter som faktiskt är relevanta i sin kritik.

Spelledaren HAR mycket makt, och som spelledare ÄR det din uppgift att inte gå över någons gränser. Man måste alltid respektera individen och respektera när det är dags att göra halt. Likaså måste man vara tillräckligt tillåtande för att alla skall våga säga "stopp". Personligen har jag aldrig någonsin varit med om att det har behövts, men det bör ändå påpekas.

Den andra poängen är vad författarna kallar "avmantling", dvs att man efter spelet pratar om vad som hänt och hur man känner inför det. Det finns inga rollspel som uppmuntrar till den här typen av aktion, men jag skulle vilja påstå att det ändå händer, eftersom man inom sin spelgrupp sällan låter bli att diskutera spelet när det är över.

Den tredje poängen är den våldsfixering som ofta förekommer i rollspel. Här tror jag dock att det handlar om dels den enkla förklaringen att rollspel föddes ur konfliktspel, krigsspel. Våld har därför historiskt sett haft en central roll inom rollspel, eftersom det är ur våldskonflikt spelen har uppstått. Det här betyder inte att spelen har stannat kvar där.

När författarna skrev boken var dessutom hobbyn inne i sin mest gotiska period. Introspektion och ångest var vanliga inslag i äventyren som spelades, men precis som så mycket annat var det en övergående fas.

På det stora hela är det här inte en representativ bok för rollspelshobbyn. Den är alldeles för konspirationslysten. Det handlar tyvärr vare sig om en saklig kritik eller en saklig beskrivning av rollspel och lajv.

Boken finns inte längre i tryck, men delar av den publiceras på Didi Örnstedts blog med jämna mellanrum.

RÄTTELSE: Boken finns att köpa på www.nertus.se

Läs vidare:
Didi Örnstedts blog
Sverok

Intressant?

Andra bloggare om:
De övergivnas arme, Didi Örnstedt, Björn Sjöstedt, fakta, bok, rollspel

Cordelia's Honor

2008-07-20T11:55:00.007+02:00

Lois McMaster Bujold har skrivit denna mycket eleganta och starka berättelse som fokuserar på Miles Vorkosigans mor, Cordelia Naismith.

Det är en bok där varje gest, varje återhållsam formulering, och varje ögonkast formligen stänker av passion mellan Aral och Cordelia. Cordelia Naismith är i bokens inledande skede en geolog på uppdrag av Beta-kolonins vetenskapliga råd.

Hennes läger och hennes medarbetare på planetytan bir andfallna av soldater från Barrayar, och Cordelia blir tillfångatagen av en av dem. Hon är strandsatt på planeten med en svårt skadad besättningsmedlem och fienden, slaktaren från Komarr, Lord Aral Vorkosigan.

Under deras inledande bekantskap upptäcker hon att Vorkosigan inte alls är det monster som hans rykte påstår och hon känner sig starkt attraherad av honom. Efter många om och men hjälper hon honom att besegra det politiska myteri som kastat ut honom i skogen tillsammans med henne. Strax innan de skiljs åt ber Aral Vorkosigan om hennes hand, och det är en kluven Cordelia som ger sig av hem till Beta-kolonin.

Genom hela boken (den är sammansatt av två böcker "Shards of Honor" och "Barrayar") kämpar Cordelia dels mot sina fördomar och dels mot andras fördomar om henne. Hon är en otroligt stark person, utan att vara påstridig eller in your face. Hennes styrka bara finns där och väller ut över sidorna. En fantastiskt bra kvinnlig förebild om något!

Det här är en otroligt välskriven bok. Varje sida är en glädje att läsa. Varje mening känns välformulerad och trots att böckerna är såpass långa är det ändå bara verkligen det som är relevant som finns i böckerna. På något vis får jag en minimalistisk känsla av hennes språk, och jag ser verkligen fram emot att läsa de böcker om Miles Vorkosigan, Arals och Cordelias son, som Bujold skrivit. Om de är lika bra som den här boken så kommer det att bli ett rent nöje.

Jag rekommenderar boken varmt.

Läs vidare:
Lois McMaster Bujolds hemsida

Andra bloggare om:
Lois McMaster Bujold, Cordelias Honor, bok, skönlitteratur, rekommenderad, science fiction

De mörka labyrinterna

2008-07-16T08:41:00.004+02:00

Mattias Fyhr har en vän i mig. Hans bok "De mörka labyrinterna - gotiken i litteratur, film, musik och rollspel", utgiven på ellerströms förlag får mitt hjärta att sjunga, hur töntigt det än låter.

Det är naturligtvis Fyhrs analys av rollspel som får mig fast till att börja med. Han tittar bland annat på litteraturens gotiska influenser på "Call of Cthulhu", "Chock", "Vampire" och "Kult". Inte undra på att jag har hittat hem. Gotisk litteratur och film har jag märkt, resonerar underligt väl med mina egna tankar och funderingar, i alla fall om man får tro Fyhrs analys av det hela.

I boken går Fyhr först igenom vad gotik egentligen är, och vilka känslor littersturströmningen försöker sig på att frammana. Mycket utrymme går åt att särskilja engelskans "terror" och "horror". Han drar en tydlig linje mellan de två, och konstaterar att en liknande uppdelning inte finns i svenskan. Vi har skräck. Det har försökts dela upp det hela i skräck och skräckel - skräckel som då skulle representera det mer renodlade skräckbetonade i ordet "horror". "Terror" däremot, menar Fyhr, är en mer melankoliskt betonad känsla, och en känsla som dessutom uppmanar till introspektion. Det är det inre mörkret som skrämmer, inte de yttre förhållandena. Att vandra på gränsen till avgrunden, gärna i cirkelrörelser och därmed även i en ändlös resa.

Han blandar ofta film och litteraturreferenser för att kunna grundlägga exakt vad han menar med de olika begreppen han går igenom och är mycket noga med att peka på var gotiken resonerar med materialet, och var det skiljer sig.

Han analyserar även fyra böcker, varav en som jag faktiskt läst, Alexander Ahndorils "Jaromir". Han tar sig även en titt på Mare Kandres
"Aliide, Aliide", Per Hagmans "Volt" och Inger Edelfeldts "Juliane och jag" där han går närmare in på vilka drag i just de här böckerna som kan betecknas som gotiska.

Fyhrs mycket omfattande och allsidiga analys gör att jag tror att det är lätt för nästan vem som helst att ta till sig och förstå boken. Det är ett fantastiskt omfattande verk, det är roligt att läsa och det engagerar mig som läsare från början till slut, trots att de lockande rollspelen hamnar någonstans i mitten på boken. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning för spel att bli tagna på allvar, och det är roligt att se att vi få plats - både roll- och dataspelare - i en analys som denna. Därför rekommenderar jag boken varmt, från början till slut, till alla de som älskar gotik och vill lära sig mer om den litterära formen.

Läs vidare:
"Call of Cthulhu"
"Chock"
"Vampire"
"Kult"
"Jaromir"
"Aliide, Aliide"
"Volt"
"Juliane och jag"
Mattias Fyhr i "Blaskan"

Intressant?

Andra bloggare om:
Mattias Fyhr, bok, fakta, litteraturvetenskap, De mörka labyrinterna, rollspel, musik, film, rekommenderad

Våldtäkt och romantik

2008-07-14T08:25:00.004+02:00

Katrine Kielos har skrivit boken "våldtäkt och romantik". Nu när jag har läst den så funderar jag lite över varför hon skrev boken. Den har sina små poänger, men de poängerna försvinner snart i ett resonerande som saknar fokus och som framförallt saknar mål. Vart vill författaren komma med sina uppstryckade små stycken och korta små skönlitterära inlägg? Vill hon få mig att sympatisera?

Tja, det kan jag väl göra, men berättelserna blandas med fakta och debattartiklar, så det berör knappast, hur mycket jag än vill att det skall göra det. Den här boken är så lättsmält att den knappt passerar medvetandecentrum i hjärnan och den lämnar inte kvar några större intryck, men den borde beröra mer. Det är ett viktigt ämne, så varför känns boken så otroligt frivol?

Jag har inga bra svar på det, men jag hade sannerligen velat ha något som känns. Den här boken känns nästan inte alls. Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som jag skrev tidigare finns det delar av den som är riktigt bra. Kielos diskuterar bland annat hur smärta påverkar kvinnor och män olika, hur fysisk smärta kan övergå i psykisk, och hur de två är sammanlänkade.

En annan sak jag identifierar mig djupt med, eftersom jag nyss råkade ut för något liknande (inte våldtäkt, men väl respektlöshet inför mina önskemål), det att mina åsikter inte räknas, just för att jag är kvinna. Alltså vet jag inte vad jag vill, och det inbegriper även när någon vill ha sex med mig. Vill jag inte, tja, då vill jag i alla fall.

Jag vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till den här boken. Skall jag vara helt ärlig verkar det som att Kielos helt enkelt funderat lite runt "skall jag ta och skriva mig en bok? Tja, varför inte... Vad skall den handla om? Vad läser folk? Hum..." och resultatet känns lite därefter. Inte helt bra.

Läs vidare:
Katrine Kielos på Facebook

Intressant?

Andra bloggare om:
Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, bok, feminism, fakta, skönlitteratur

Confessions of a Part-Time Sorceress

2008-07-10T12:35:00.005+02:00

Shelly Mazzanoble har skrivit "Confessions of a Part-Time Sorceress", en handbok för kvinnor som är intresserade av rollspelet Dungeons & Dragons. Hade jag vetat att det var Wizards of the Coast (eller snarare upptäckt...) som gav ut den, hade jag förmodligen inte köpt den.

Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.

Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.

Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.

Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.

Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.

Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.

Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble

Graveyard Dust

2008-07-08T20:50:00.004+02:00

Det här är den tredje boken i serien om Benjamin January. Skriven av Barbara Hambly som annars brukar ägna sig åt fantasyböcker av olika slag, men så otroligt mycket bättre än något annat hon har skrivit.

I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.

Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.

Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.

Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.

Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Graveyard Dust, Barbara Hambly, bok, skönlitteratur

Bögjävlar

2008-07-07T16:37:00.007+02:00

"Bögjävlar" är en arg bögbok skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Det är fem bögar som har tröttnat på den svenska bögkulturen och de snäva roller de tvingas in i som bög. Trots att homosexualitet har blivit "helt okej" i det svenska samhället, finns det fortfarande begränsningar för bögidentiteten. Som bög får du inte sticka ut, utan måste passa den politiskt korrekta bilden av den asexuella bögen, den komiska sidekicken.

Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.

Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.

Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.

Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.

Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.

Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg

Andra bloggare om:
Bögjävlar, Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg, Roger Wilson, debatt, bok, rekommenderad

Den som inte tar bort luddet ska dö!

2008-07-06T09:51:00.006+02:00

Den som inte tar bort luddet ska dö! är en samling sura lappar som David Batra hamstrat under en längre period i sitt liv. Det är en fantastiskt rolig bok, som inte bara pekar på hur underhållande en del människor kan vara när de irriterar sig på sina medmänniskor, men även på en uppfinningsrikedom som är helt fantastisk.

Här kan du ju inte parkera din idiot!
Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!

David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:

Det här är inga enkla grejer. Jag bodde i USA när jag var liten och givetvis skulle vi fira högtidligheter på svenskt vis. När det var påsk så skickade mamma därför ut mig i kvarteret iklädd kvinnokläder med en stor kvast mellan benen. Jag hade en tom kaffekanna som jag skull försöka få mina grannar att fylla med godis, men när jag stod framför den förste bistre amerikanen som tyckte att det var lagom kul att bli väckt av en skånskindisk femåring i kvinnokläder fick jag någon form av blackout. Vad heter egentligen påskkäring på engelska? Det slutade med att jag i panik skrek: "Give me Candy! I am an Easter Bitch!"

Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.

Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog

Andra bloggare om:
David Batra, Den som inte tar bort luddet ska dö, bok, humor, rekommenderad,

Fever Season

2008-06-29T12:51:00.004+02:00

Fever Season av Barbara Hambly är den andra i serien om den friade slaven Benjamin January, som efter ett antal år i Paris kommit tillbaka till sitt barndomshem New Orleans. Ben har en förmåga att genom sitt arbete som musikant och kirurg råka in i de intriger som strösslar det New Orleanska 1830-talets förnäma och icke så förnäma befolkning, och eftersom han är en fri, färgad man, råkar han också på de mest fördomsfulla och föraktfulla människorna i sagda stad.

I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.

När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.

Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.

Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.

Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur

Jaromir

2008-06-28T12:54:00.004+02:00

Jaromir av Alexander Ahndoril är en gotisk, slingrande och giftig roman.

Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.

Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.

Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.

Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.

Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida

Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck

Bimbobakslaget

2008-06-22T19:35:00.004+02:00

Bimbobakslaget av Kristina Thulin och Jenny Östergren är en arg bok om medias påverkan på unga kvinnor och inte så unga kvinnor, om behovet att följa det skönhetsideal som målas upp av både medvetna och omedvetna mediainstanster.

Det som är gemensamt för samtliga är att alla slår ifrån sig. "Inte mitt fel att unga kvinnor idag..." är den vanligaste kommentaren. Bingo Rimér säger att han gillar att plåta vackra kvinnor, och att det inte är något fel med det. Oavsett hur de plåtas och hur de ser ut. England får skulden för de 14-åriga modellerna. Det är alltså inte reklammakarnas fel, det är inte VeckoRevyns fel, det är inte Fröken Sveriges fel.

Att vi omges av fler bilder i dagens samhälle än vi någonsin gjort tidigare tror inte fotografer och reklammakare påverkar. I vilket fall som helst är det inte deras fel att kvinnor lider av dåligt självförtoende. Det är heller inte modebranschens fel att provkollektioner bara skickas ut i storlek 38. Alla slår ifrån sig ansvar, och det är den genomgående röda tråden i boken.

Sägas skall väl att retoriken är lite bristande i vissa fall, och även så researchen, men i stort sett håller jag med författarna i deras vrede mot den ansvarsfrihet som förekommer. Hur skall vi komma tillrätta med kvinnokroppens objektifiering och problematisering om ingen tar ansvar för de meddelanden de skickar ut?

Det här är en ilsken bok, som förmodligen tjänar på att läsas tillsammans med andra böcker, inte fristående. Läser man den fristående kan den mycket arga tonen i boken framstå som något oresonlig, men har man lite under pannbenet sedan tidigare, i form av en eller annan bok om visuell retorik eller kanske "Under det rosa täcket" av Nina Björk, så förstår i alla fall jag och inser vikten av vad dessa två upprörda damer säger. Dock skulle jag inte rekommendera den att läsa rakt av, eftersom den som sagt brister något i researchhänseende.

Läs vidare:
Kristina Thulin på Tidens förlag
Jenny Östergren på Facebook
Kristina Thulin & Jenny Östergren: "Vi som hade alla rätt"

Andra bloggare om:
Bimbobakslaget, Jenny Östergren, Kristina Thulin, fakta, bok, feminism

Witches Abroad

2008-06-19T19:15:00.002+02:00

Witches Abroad är den tolfte boken i Discworldserien och handlar om de tre häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Av en händelse så lämnar en av de gamla häxorna, Desiderata, sitt goda féspö till Magrat, med strikta instruktioner om att Granny och Nanny skall hålla sig utanför. Hon ger också Magrat order om att ta hand om hennes gudbarn, Embrella, som just nu befinner sig i Genua. Hon skall gifta sig med en prins, men det får till inget pris ske.

Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.

Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.

Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.

Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins

Intressant?

Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok

Fördömd

2008-06-15T10:11:00.003+02:00

Fördömd av Johanne Hildebrandt rör sig emellan de nordligaste delarna av Sverige, Tärnaby och Stalofjället, till huvudstaden Stockholm. Berättelsen handlar om Helena Torvalds, en ung arkeolog som kämpar emot institutionens intriger för att få sin doktorandtjänst.

Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.

I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.

Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.

Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.

Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck

Datorspelandets dynamik

2008-06-14T12:33:00.005+02:00

Lekar och roller i en digital kultur. Antologin är sammansatt av Jonas Linderoth, som med den här samlingen hamnar ännu högre på min "bra personer" lista. Linderoth är även en av personerna bakom medierådets rapport om World of Warcraft.

Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.

Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:

En belysande analogi kan göras med bowling som liksom mycket datorspelande är en avgränsad aktivitet i tid och rum med tydliga mål. Bowling omgärdas dock inte av den typ av mystifiering som finns kring datorspel och även om bowlingspelaren har olika roller (eller identiteter) i och utanför bowlinghallen så betraktar vi inte det ena sammanhanget som ett substitut för det andra. Överfört på datorspelande innebär detta sociokulturella perspektiv att spelaktiviteten ställs jämte andra aktiviteter som ett av flera sammanhang där vi har situerade identiteter och inte ses som en motpol till verkligheten.

Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.

Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.

Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet

Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth

The Wheel of Darkness

2008-06-10T21:11:00.004+02:00

Douglas Preston och Lincoln Child har skrivit ännu en bok om den oefterhärmlige FBI-agenten Pendergast. I den här boken spenderar agenten och hans skyddsling en tid på ett tibetanskt kloster, som sedemera visar sig varit bestulet på en artefakt.

Både Pendergast och Constance Greene (Pendergasts skyddsling) dras in i en intrig som verkar hämtad ur botten på manusförfattarnas hög. Den där om spöken och lyxkryssningar. För självklart måste pendergast tvingas till isolation tillsammans med fröken Greene på ett lyxfartygs jungfruresa. Större delen av berättelsen utspelar sig alltså ombord på Brittannica, ett ohemult stort fartyg som tar upp emot 4000 passagerare i sina lyxiga sviter.

Självklart ingår maktkamper både på skeppets brygga och i de mer avslappnade utrymmena som exempelvis på casinot och i skeppets restauranger. Pendergasts jakt på artefakten övergår snart i en jakt på en iskall mördare, och ännu ett steg framöver om en kamp om hans själ, något som Pendergast själv kanske inte hade väntat sig.

Det här är litteraturens chips. Med sour cream dip. Det är snabbläst, underhållande och lätt over the top. Det är hjältelitteratur med en hjälte som inte verkar åldras, förändras eller växa. Han är redan nästan perfekt från början, och de små imperfektioner man tycker sig ana, är naturligtvis bara trompe l'oeils målade på den hårdlackerade ytan av Agent Pendergasts person. Hans mentala balans är i samma kaliber som en tibetansk munks, hans kropp är ett instrument som han slipat till perfektion och hans intelligens kan mäta sig med hundra Sherlock Holmes.

Det är kul böcker att läsa när man behöver släppa garden en smula och vill tugga i sig något snabbt till middag, men det är knappast mer än så. Lite småsmart, men ofta ganska banalt. Och Wheel of Darkness är mer banalt än smart, måste jag ju erkänna.

Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Douglas Preston, Lincoln Child, The Wheel of Darkness, bok, skönlitteratur, thriller

Kvinnors vrede

2008-06-07T08:25:00.003+02:00

Kvinnors vrede av Harriet Lerner är en bok jag plockade upp enkom för en rad på framsidan av boken. "Detta är en handbok i konsten att bli ett eget jag." - DN

DN har alltså uttalat sig. För att bli ett eget jag behöver kvinnor handböcker. Jaha minsann.

Det visar sig sedan att boken till största delen handlar om hur man hanterar familjerelationer och gräl inom familjen och hur man för det mesta kan härleda dem till att en part är underfungerande och den andra överfungerande. Lerners tes är att kvinnor ofta får lära sig att sätta sina egna "jag" åt sidan för att serva man och barn i en familj, att vi som kvinnor inte bara är underlägsna i samhället i stort, men att vi även ses som underlägsna och de som skall uppoffra sig i familjen.

Jag har inte själv varit med om några av de situationerna Lerner tar upp, kanske är jag familjens svarta får i det att jag vare sig är gift, har några konflikter med min mamma eller har några barn som tar av min tid och identitet.

Förvisso ger boken en hel del insikter i varför människor - framförallt kvinnor - beter sig som de gör, men har man en så svag självuppfattning som de flesta av de hon ger exempel på i boken så börjar jag helt plötsligt förstå de kvinnor som förstorar brösten, plastikopererar sig och gör sig vackra för att bli omtyckta. En kvinnas värde ligger i hur väl hon kan ta hand om andra och hur attraktiv hon är. Vilket för mig känns helt sjukt.

I vilket fall som helst kan det säkert vara en värdefull bok om man känner sig osäker på livet och osäker på relationer. Det finns en del tips som kan vara användbara, men för det mesta handlar det om teori, inte praktik, om självrannsakan, inte om färdiga recept på hur man tar sig ur förhållanden eller hur man blir ett starkare jag.

Läs vidare:
Harriet Lerners hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Harriet Lerner, Kvinnors vrede, bok, fakta, psykologi

Dexter in the Dark

2008-06-03T15:00:00.005+02:00

Det här är den tredje boken i serien om den brottsbekämpande seriemördaren Dexter Morgan. En lättsam bok för seriemördaraficionadon, men knappast något för kräsmagade, även om Jeff Lindsay som skrivit böckerna knappast kan anklagas för att vara särskilt splatterbenägen. Istället är det smakfulla mord och sparsmakade detaljer jag får mig till livs när jag följer Dexter på vad som skall visa sig vara hans svåraste stund.

En undanröjning av ett annat mänskligt rovdjur visar sig nämligen få oanade följder. Den Mörke Passagerare som sitter förnöjt och viskar i bakhuvudet på Dexter ger sig plötsligt av när han och hans syster Deborah blir tillsatta på ett fall som innehåller två välstekta huvudlösa kroppar, där skallarna ersatts med keramiktjurhuvuden. Hans Passagerare blir såpass uppskrämd av synen, trots att Dexter inte alls förstår vad det handlar om, att han för första gången måste klara sig på egen hand mot den mördare som orsakat eländet.

Jag får följa Dexter genom hans kval och hans första stapplande känslor, men det är naturligtvis inte allt. Dexter skall även gifta sig med Rita, kvinnan som han varit tillsammans med en längre tid för att upprätthålla en normal fasad utåt.

Det blir en guppig tid för den annar så iskalla och orubbliga Dexter, och för läsaren blir det en trevlig sejour i Miami, där det finns både monster och monster som jagar monster.

Dexter in the Dark är en lättsam, ganska oblodig bok, som ändå är högst tilltalande skriven. Den är dessutom snabbläst för de som letar efter ett par timmars distraktion ifrån vardagen. Det är inte den bästa av de tre böckerna i serien, men den är definitivt läsvärd för den som tycker om mysterier av det lite mörkare slaget.

Läs vidare:
Dexter på Random House
TV-serien Dexter

Intressant?

Andra bloggare om:
Dexter in the Dark, Jeff Lindsay, bok, skönlitteratur, thriller

THUD!

2008-05-09T19:44:00.006+02:00

THUD! är den trettionde boken i Discworldserien, skriven av Terry Pratchett. Pratchett är en författare som med sina ordvändningar ena minuten kan få mig att kikna av skratt, och andra att häpna eftersom han med en mening lyckats få mig att bli både eftertänksam och allvarlig.

THUD! handlar om den annalkande Koom Valley-dagen, en plats där det sägs att dvärgarna låg i bakhåll för trollen, eller om det var trollen som låg i bakhåll för dvärgarna? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Saker och ting förvärras rejält av att en dvärg dödas i tunnlarna under Ankh-Morpork - till synes av ett troll.

Det här är en berg-och-dalbana, som vanligt när det gäller Pratchetts böcker om Sam Vimes, mannen som styr över vaktstyrkan i staden. Han är omutbar, oklanderligt ärlig och har en moral som man kan bända stål runt. Samtidigt bär han också på en enorm vrede mot världens orättvisor och en önskan att förbli Sam Vimes, trots att han under årens gång lyckats bli både kommendör och hertig. Men han är också en skitstövel, en person som lärt sig tänka som de brottslingar han arresterar.

Saker och ting är naturligtvis inte vad de verkar vara på ytan. Vimes är känd för att gräva, och det gör han även i det här fallet. Han hittar bevis för att allt inte är som det skall vara. Utan att avslöja för mycket så är THUD! en bok om politik, spel och förutfattade meningar. Fördomar och ovilja att kommunicera förekommer också. Men mest av allt är det en bok om Sam Vimes, och hans relation till sin son och sin hustru och Vimes ovilja att låta något hända den delen av hans liv, som på många sätt är hans fristad ifrån den verklighet som han måste hantera på sitt jobb varje dag.

Som vanligt när det gäller Pratchett är boken genomsyrad av sarkasmer, spetsfundigheter och rena ordlekar. Det är underhållande och det är definitivt intelligent. Pratchett är en sådan där författare som jag rekommenderar alla att läsa på orginalspråket. En översättare lär nämligen få en handfull när han eller hon tar sig an det slingrande och tidvis utsökta språk som finns i böckerna.

Det här, tillsammans med de flesta andra böcker av Pratchett, är en bok jag rekommenderar varmt. Tyvärr har författaren själv diagnosticerats med vad som kallas "early onset Alzheimers", så det kanske inte blir så många fler böcker från denna annars så produktiva författare.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins

Intressant?

Andra bloggare om:
Terry Pratchett, THUD, skönlitteratur, fantasy, bok, rekommenderad

The Committee for the Exploration of Mysteries

2008-05-08T16:21:00.006+02:00

Det här rollspelet tillhör genren "berättarrollspel" och till skillnad från de flesta traditionella rollspel så saknas det här en spelledare som håller i berättandet. The Committee for the Exploration of Mysteries är utgivet av Eric J. Boyd Designs och följdaktligen även skrivet av honom.

Rollspelet utspelar under 1930-tal eller den viktorianska eran, det är upp till spelarna själva att välja vilken utav dessa perioder det utspelar sig i. Tanken med rollspelet är att slippa spelardöd och spellederi, och det åstadkommer man genom att låta spelarna berätta om sina expeditioner redan hemkomna ifrån dem. Spelmekaniken är tämligen enkel. Man har en uppsättning egenskaper som man använder för att övervinna hinder. Övervinner man ett hinder så får man en viss mängd berömmelse som sedan kan användas i spelet, men vars främsta syfte är att avgöra vem som vunnit.

Varje spelare har en "motspelare". Motspelarens roll är att presentera de hinder som man tillsammans spånat fram i begynnelsefasen, då man dels lägger upp expeditionens mål, dels vilka hinder som man vill skall förekomma och dels hur man tar sig till målet.

Berättelsen tar man fram gemensamt genom att spåna fram en expedition till ett exotiskt mål. Man lägger också upp en resrutt och vilka hinder spelarna kommer att stöta på längs med vägen. De här olika ingredienserna i berättelsen mappar man upp enligt mindmap-princip, och de kallas för expeditionens loggbok. Loggboken växer efter hand som man spelar, och i slutskedet lär man ha en ganska omfattande berättelse som visar på hur saker och ting gick till under resans gång. En trevlig bieffekt för någon som jag som tycker om att skriva krönikor och reseberättelser från mina rollspelsäventyr.

Som alltid när det gäller kooperativa spel är det svårt att avgöra hur väl spelet är balanserat, eftersom det beror till stor del på vilken grupp man spelar med, men min bedömning av det är att det i alla fall till viss del kommer att fungera, eftersom det finns både rätt att lägga in ett veto och en mekanik som tidsbegränsar hur lång tid en spelare får på sig att berätta om ett specifikt hinder. Det litar också till stor del på att spelarna faktiskt spelar enligt reglerna och är generösa med både beröm och berättarglädje. Det är inget för tävlingslystna som vill vinna till varje pris, eftersom den typen av spelare förmodligen skulle ha ganska stora möjligheter att förstöra för resterande spelare i gruppen.

I vanliga fall när jag läser liknande produkter (Nostalgi är det som omedelbart dyker upp som närmaste granne), så kan jag ha svårt att följa med i regelförklaringen. Dels för att det handlar om få tabeller och värden och dels för att formatet på bok inte tillåter en tydlig översikt (The Committee for the Exploration of Mysteries är 15x23 cm stort), men i det här fallet finns det både sammanfattningar efter varje kapitel och i slutet på boken. Visst måste man ändå läsa hela materialet för att inte missa något, men det hjälper enormt i sammanhanget.

När jag ändå är inne på form, så är det ett trevligt layoutat litet spel, det har sina små lätt amatörmässiga teckningar, men på det stora hela känns det ändå gediget och genomarbetat. Enda klagomålet får bli en viss tendens att byta rubriktypsnitt.

Vill man ha lite kul i viktoriansk era eller 1930-tal så är det ett mysigt spel att ägna sig åt. För de som vill bli introducerade till berättarrollspel är det här ett utmärkt exempel på hur det kan se ut. Därför rekommenderar jag det.

Läs vidare:
The Committee for the Exploration of Mysteries
Eric J. Boyd Designs

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, Eric J. Boyd, Nostalgi, victoriana, berättarrollspel, The Committee for the Exploration of Mysteries, bok

Cold City

2008-05-07T19:59:00.004+02:00

Cold City är ett rollspel skrivet av Malcolm Craig och utgivet av Contested Ground Studios. Settingen är begränsad till kalla krigets Berlin, anno 1950, och rollpersonerna är medlemmar i "the Reserve Police Agency", en polisagentur sammansatt av de fem nationaliteter som för närvarande delar på makten i Berlin, tyskar, fransmän, amerikaner, sovjeter och britter. Eftersom rollspelet utspelar sig mitt i det kalla kriget är misstänksamhet och förräderi en stor del av spelmomentet. Mer om det om en stund.

Det visar sig nämligen när man läser rollspelsboken att RPA finns till för att städa upp efter nazisternas hemliga experiment med re-animering av lik (grovt sagt, skapa zombies), försök att skapa supersoldater och dimensionsportaler. RPA har med andra ord häcken full av monster som man tillsammans måste förhindra från att gå bärsärkagång i Berlin.

Mekaniken är ganska enkel och litar till stor del på spelarnas omdöme. Det finns exempelvis inga färdighetslistor eller liknande, utan alla färdigheter, fördelar och nackdelar är sådant spelaren själv, tillsammans med spelledaren, får hitta på. Det som känns mest intressant i sammanhanget är tillitsvärdet (trust) som man under spelets gång kan ändra på om man förrått eller blivit förrådd av någon av sina medspelare. För att detta skall funka finns det även dolda agendor, både personliga och nationella, allt för att skapa en härlig misstro mellan spelarna.

Förvisso är reglerna ganska tydliga, men inte särskilt väldetaljerade. Det här lämpar naturligtvis en stor hög med ansvar både på spelare och spelledare. Jag tror att rollspelet hade mått bra av lite fler exempel och lite mer konkret information.

Detsamma gäller för de monster som befolkar Berlins undre värld. Det finns lösa beskrivningar på hur de skulle kunna se ut och bete sig, men det lämnar mycket till spelledarens fantasi. Det här är inte nödvändigtvis dåligt, men det innebär en hel del merarbete för spelledaren innan man som grupp kan sätta igång och spela.

En sak som dock påpekas som jag tycker mycket om är att monstren en gång har varit människor, och att de inte skall porträtteras som blodtörstiga sinnesslöa automatoner. Det här är spillror av personer som en gång varit som vi är nu, som fortfarande längtar efter samma saker som du och jag längtar efter, och som har tydliga, om än förvridna, motiv till det de gör. Det är trevligt.

För den spelledare som inte har något emot att få hitta på mycket själv och för spelgrupper som tycker att det är roligt att vara med och hitta på så är det här ett utmärkt rollspel. För de som inte är så benägna att själva vara domare över sina egna handlingar och tycker om regler mer än relationer så finns det andra monsterrollspel som fungerar minst lika bra.

Läs vidare:

Cold City
Contested Ground Studios

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Cold City, rollspel, Malcolm Craig, skräck

Operation B

2008-05-01T18:23:00.003+02:00

Gabriella Håkansson har skrivit boken "Operation B", som jag under dagen har läst med andäktig häpnad. Vilken bok! Finns det ens sådana böcker på svenska? Tydligen. Operation B är en bok i en svårplacerad genre, som med sitt kalla och vetenskapliga språk förstärker den känsla av absurdism som jag omedelbart drabbas av när jag börjar läsa.

Håkansson har som sagt ett intressant språk, som trots sin kortklippta och vetenskapliga ton ändå rinner fram över sidorna. Ett veritabelt smörgåsbord för oss som är lite smågalna redan, och som går och väntar på att bli ännu tokigare.

Boken är indelad i tre ganska korta delar, ännu en anledning till att den är snabbläst tror jag. För varje kort berättelse som avslutas så skuttar min läslust som en glad hund vid dörren och vill springa vidare.

Den första delen handlar om en anonym ung dam som letar efter ett studieobjekt. Exakt i vilket sammanhang hon skall studera objektet framgår inte, men efterhand får jag ett hum om att det rör sig om någon form av sällskap som gjort det till sitt syfte att studera mänskligheten. Vi får följa den unga damen allt efterhand som hon studerar Vincent som är hennes objekt och det hela tar en ände med förskräckelse. Fram på sidorna träder en neurotiskt renlig hemmafru som har studiet av sitt objekt som enda fokus. Kort sagt. Hon blir knäpp.

Den andra berättelsen följer en annan ung dam som också håller sig till klassiska hemmafrusysslor. Hennes studier handlar om miniatyrer, och hon har i det syftet bestämt sig för att studera Erik Bäcklund som i sin tur studerar insekter. I det syftet har han fyllt en hel lägenhet med dem. Även Eriks observatör framstår som mer eller mindre neurotiskt renlig, och när hon sent omsider träder ur Eriks liv lämnar hon en oklanderligt rengjord lägenhet efter sig.

Den sista berättelsen knyter ihop hela boken, men av spoilerskäl tänker jag inte gå in exakt på vad den innehåller. Det jag dock kan säga att Håkansson med sin elegant upplagda triptyk har fått det att kräla längs ryggraden på mig. Det här är en bok tung av konspirationer, men den har ändå en underhållande och svart humor i tonen som jag uppskattar. Jag rekommenderar den definitivt, om inte annat för att den är ovanlig och en riktig läsupplevelse.

Läs vidare:
Gabriella Håkanssons hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Gabriella Håkansson, Operation B, skönlitteratur, konspirationer

Härskartekniker

2008-04-30T21:32:00.002+02:00

Elaine Bergqvist har skrivit en "uppdaterad" bok om de härskartekniker Berit Ås hittade under sitt arbete. Den är något utökad jämfört med de fem tekniker Ås lär ut, och den innehåller även en frågeställning om vilken typ av härskartekniker kvinnor respektive män troligast tar till när de vill förminska någon, eller få makt genom att trampa på någon annan.

Det finns många exempel i boken. På ett sätt förstår jag varför Bergkvist har så många utav dem, på ett annat sätt gör jag det inte. Det är väldigt svårt som läsare att i vissa fall inte tycka att de som råkat ut för exemplen är rätt mesiga. Jag börjar också ifrågasätta de "offer" som råkar ut för det gång på gång. Något måste de ju göra för att ständigt hamna i den situationen?

Svaret får jag ett par sidor längre bak i den nästan 250 sidor långa boken. Man kan nämligen även härska över sig själv med härskartekniker.

Men exemplen då. Jag stör mig på en del av Bergqvists förslag på hur man skall hantera dem, för precis som hon själv säger - det talade ordet tolkas på så många fler grunder än det skrivna. Ibland inflikar hon ett leende i beskrivningen av hur man skall konfrontera en person som använder härskartekniker och i mitt huvud blir det istället för att lösa en konflikt en upptrappning i kombination med orden hon föreslår.

Det beror med största sannolikhet på min egen tolkning av läget. Själv har jag utsatts för härskartekniker ända sedan jag kom ut i arbetslivet, till och med tidigare än så (det kallas mobbing) så jag känner igen mycket av det Bergqvist säger, även om jag som sagt är lite skeptisk till vissa delar av hennes lösningar på problematiken.

För någon som aldrig har konfronterats med de här teknikerna, för någon som precis blivit chef och upplever att det är dålig stämning på jobbet helt plötsligt och för någon som snabbt och lätt vill sätta sig in i vad härskarteknikerna innebär är det här en helt okej bok att börja med. Den är tydlig, överskådlig och lättläst.

Vad den däremot inte kan lära ut är gruppdynamik, ledarskap och så vidare. Elaine Bergqvist är också retoriker och det färgar naturligtvis det hon har att säga. Hon är inriktad på retoriken, hur du för dig, vad du säger och hur du säger det när hon diskuterar de här teknikerna.

Läs vidare:
Elaine Bergqvist på Franks förlag
Elaine Bergqvist på talarforum

Intressant?

Andra bloggare om:
Elaine Bergqvist, Härskarteknik, bok, fakta

Book of the Dead

2008-04-27T17:00:00.005+02:00

Patricia Cornwells "Book of the Dead" är den andra boken jag har läst av just den här författaren. Den första heter "Portrait of a Killer" och handlar om hennes försök att sätta fast konstnären Walter Sickert för morden som begicks av Jack the Ripper.

Inte så "Book of the Dead". Det här är istället en av hennes böcker om rättsmedicinaren Kay Scarpetta. I den här boken slåss hon med en seriemördare som tagit livet av en ung och lovande tennisstjärna. Faktum är att boken inte alls liknar något annat jag har läst i genren. Mest kanske för att det enda den får mig att vilja göra är gäspa. Det HÄNDER ingenting! 470 sidor senare och jag känner fortfarande inte att det har hänt något på vägen. Allt är elände. Scarpetta mår dåligt. Hennes systerdotter Lucy mår dåligt. Rose mår dåligt och Benton, hennes fästman, mår dåligt.

Hur mycket jag än vill engagera mig i de intriger som pågår så känner jag mig likgiltig inför dem och jag kan inte direkt säga att jag kommer ihåg något av boken nu när jag lagt ifrån mig den. Jag kanske borde haft lägre förväntningar - jag köpte den trots allt igår på vägen hem och den har inte tagit överdrivet lång tid att läsa, men sanningen att säga hade jag faktiskt inga förväntningar alls på den. Så vad säger det om läsupplevelsen? Nåja, det har varit en långsam söndag och ögonen har gjort ont hela dagen, vilket i och för sig inte beror på boken, men det kanske har bidragit till min smärta när jag läst den. Inte för att jag direkt plågat mig igenom den, men man hade kanske kunnat förvänta sig lite mer action i vad som torde betecknas som en deckare? Det är mycket relationer och mycket blommor. Och inte en suck att fundera ut vad som egentligen pågår, förutom att alla drar en bakom ljuset.

Näe, det här är inte alls min kopp te. Jag behöver något som inte är fullt lika eländigt och inte heller fullt så utdraget och uttråkande. Lite paradoxalt, med tanke på att hennes bok "Portrait of a Killer" faktiskt var grymt roande.

Läs vidare:
Patricia Cornwells hemsida

Andra bloggare om:
Patricia Cornwell, deckare, skönlitteratur, Book of the Dead

Manipulering pågår

2008-04-26T17:07:00.002+02:00

När jag köpte boken "Manipulering pågår" trodde jag, lite enfaldigt kanske, att den skulle gå in lite mer handgripligt på vilka mekanismer som lockar in människor i sekter och hur deras sinnen påverkas av sekternas hjärntvättsmetoder. Det visade sig istället att boken rörde sig uteslutande om "överlevares" berättelser, hur de lurats in i sekten och hur de senare lyckats ta sig ut.

Det är en mycket blandad skara författare som uttalat sig och alla är inte riktigt kapabla att uttrycka sig tydligt i text, vilket ibland faller till bokens nackdel. De flesta som uttalat sig är dessutom kvinnor, vilket ger intryck av att kvinnor är de som oftast drabbas av sekternas rekryteringsdriver. På det följer naturligtvis en frågeställning om vad det är i sekternas rekryteringsmetoder som särskilt tilltalar just kvinnor. det får man dock inte svar på. Faktum är att man inte får svar på särskilt mycket alls i boken. Istället får man samma berättelse gång på gång om hur människor lockats in i sekten och brutits ner, blivit kränkta och offer för sektledarnas nycker.

Jag är inte helt säker på hur jag skall läsa den här boken. Är det en överlevnadshistoria? En varning? Eller är det bara ett sätt för dessa människor att söka upprättelse och sympati? Visst är det synd om dem, de har blivit allvarligt utnyttjade av samvetslösa människor, men samtidigt ifrågasätter jag vikten av att låta dem framträda ännu tydligare som offer genom att ge ut deras berättelser i bokformat. Det som däremot hade varit intressant att läsa är hur deras resa från sekten gått till och hur de i dagsläget lyckats hantera deras före detta sektskap, samt vilken hjälp det finns att få. På det stora hela tillför boken inte särskilt mycket.

Intressant?

Andra bloggare om:
Manipulering pågår, fakta, bok, etik,

Romanitas

2008-04-24T18:04:00.005+02:00

Sophia McDougall har skrivit den här fantastiska alternate history-boken (jag hittar ingen svensk term för det) som handlar om Marcus Novius Faustus, Una och Sulien, tillsammans med ett brett persongalleri som skulle kunna vara hämtat direkt ur vilken överflödande pjäs som helst.

Premissen är som följer: det romerska imperiet har aldrig gått under och styr i dag större delen av världen, undantaget Sina (Kina) och Nionia (Japan). Slavägandet har aldrig avskaffats, så de flesta rika familjer har fortfarande slavar och det är i princip på de ekonomiska grunderna som deras rikedom vilar.

När Marcus föräldrar Leo (som är krigshjälte) och Clodia plötsligt dör i en bilolycka tas ett par av de viktigaste talarna för avskaffandet av slaveri ur spel. Marcus har ingen anledning att tro att Leo och Clodias död är något annat än en olyckshändelse, men det skall visa sig vara allvarligare än så. Bakom olyckan ligger en dold grupp med konspiratörer som strax efter Marcus hemkomst även försöker ta hans liv. Det hela lyckas dock inte men Marcus tvingas fly för att undkomma fortsatta försök.

Parallellt med denna händelseutveckling får vi även följa slaven Una och hennes bror Sulien. Sulien är på väg mot sin egen död - korsfästelse - och Una har bestämt sig för att rädda honom, trots att syskonparet levt åtskilda de senaste sju åren då Una såldes till en familj och Sulien till en läkare.

Som av en slump träffas de tre, och berättelsen fortsätter därifrån.

Sophia McDougall har verkligen lyckats i sitt uppsåt att skriva en intressant bok som är både intelligent och underhållande. Jag älskar den högt, dels på grund av den lugna takten, dels på grund av de omfattande beskrivningarna av en helt ny värld. Jag rekommenderar den verkligen, speciellt för personer som tycker om alternate history.

Sättet McDougall beskriver det nutida Rom på är underbart. Det är konsekvent och genomgående fantastiskt.

Läs vidare:
Romanitas, Sophia McDougalls hemsida
Rome Burning

Intressant?

Andra bloggare om:
alternate history, bok, skönlitteratur, Science Fiction, Romanitas, Sophia McDougall, rekommenderad,

Thunderhead

2008-04-19T14:50:00.006+02:00

Ett av mina mindre tilldragande drag vad det gäller litteratur är min förtjusning i thrillers, helst med en övernaturlig touch. Douglas Preston och Lincoln Child brukar skriva just den typen av berättelser jag sitter och läser enbart för att koppla av om kvällarna. "Thunderhead" är inget undantag.

Thunderhead centrerar sig runt en arkeologisk expedition ledd av den unga och vackra (självklart - Lincoln och Prestons böcker innehåller inga fula människor. och är de fula är de förmodligen skurkar) Nora Kelly, som genom ett 16 år försenat brev från sin far har möjlighet att hitta den gamla Anazasistaden Quivira. Med hjälp av ett ganska brett persongalleri tar sig hon och sina kompanjoner ut i Utahs övergivna kanjoner.

Allt man begär av en snabb skräckbok finns med. Rivaliteten inom gruppen, oförklarliga och hotfulla händelser och en natur som sätter gränser för hur länge de kan klara av att leta efter den legendariska staden. Katastroferna följer på varandra, och att expeditionen inte ger upp är enbart ett utslag av den vilja Kelly uppvisar. Hon är fast besluten att visa att hennes far inte enbart var en värdelös alkoholist utan även en skicklig arkeolog.

Det är onekligen en sidvändare, och jag behöver knappast använda mycket av min hjärnkapacitet för att följa med i de snirkliga upptåg författarna tar mig med på. Det är också en snabbläst och rolig bok, som ger mig som rollspelare många intressanta uppslag på thrilleräventyr.

Kort sagt är det här gränslöst underhållande, lite över genomsnitt när det kommer till intelligensnivå (om jag nu jämför med andra liknande böcker) och lika kul som att sätta sig att glo på en trevlig thrillerrulle. Kanske till och med trevligare, eftersom jag får öva min fantasi en smula.

Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
thriller, skräck, Douglas Preston, Lincoln Child, Thunderhead, underhållande

Porr - en bästsäljande historia

2008-04-18T06:35:00.005+02:00

Boken heter "Porr". Bara det borde ha avskräckt mig i min borgerliga prydhet, men efter att ha läst både "Under det rosa täcket" och "Porr, horor och feminister", så har jag nu drabbats av det där elaka viruset research igen. Nu är jag inte direkt benägen att sätta mig och gå igenom en mängd porrfilmer själv, så jag valde istället att läsa Mattias Anderssons bok om porrindustrin.

Det visar sig vara en välunderbyggd bok som innehåller många samtal både med "porrmagnater" och de stackars utnyttjade porrskådespelarna och modellerna - som visar sig vara varken utnyttjade eller särskilt bedrövade över sitt grymma (?) öde. Visst finns det de som mått dåligt och blivit utnyttjade i porrsammanhang, men de verkar ligga på ungefär samma nivå som de som årligen slits ut genom vårdarbete eller liknande arbetsplatser där moralen är låg och betalningen obefintlig. De få undantagen handlar om barn- och våldssex, men det är som skrives till synes undantag. Rötägg återfinns som bekant överallt. Återigen, precis som i Petra Östergrens bok, så handar det snarast om en moralpanisk hysteri som fått sitt utlopp genom att ett fåtal politiker bestämt sig för att från sin egen synvinkel bestämma vad som är rätt och fel i sexuella sammanhang. Den egna sexualiteten är "normen", allt som ryms utanför är perverst oavsett om de som utövar sin sexuella böjelse tycker om det eller inte.

Boken tar också upp den "lönsamma" porren och visar på att visst är det förhållandevis lättförtjänta pengar för skådespelarna (framförallt de kvinnliga - porrmodell och skådespelare är det mig veterligen enda yrke där kvinnor har en bättre lönebild än männen) men det finns inte ett spår av de porrimperium som det pratas om i media. Miljarder reduceras snart till miljoner, om ens det, och porren hamnar pinsamt långt ner i listorna på världens mäktigaste industrier.

Boken är som sagt välresearchad och välskriven, med en tendens att framkalla ett och annat gäsp. Det är mycket siffror, och trots sin titel handlar det knappast om någon sexuellt upphetsande bok. Lite torr och tråkig, kort sagt, en bedrift av författaren, med tanke på vilket ämne som avhandlas.

För den som är intresserad av att undersöka myten om porren - och kanske även för de som tror att porr är en lönsam affär - är det här en bok värd att läsas. Jag rekommenderar den, om inte annat så för att förse den hugade debattören med lite ammunition i porrdebatten.

Intressant?

Andra bloggare om:
Porr, rekommenderad, bok, Mattias Andersson, Porr - en bästsäljande historia, fakta

Egalias döttrar

2008-04-13T08:17:00.005+02:00

"Egalias döttrar" är en mycket intressant "what if?" bok som är skriven av Gerd Brantenberg.

Boken handlar om Petronius, en ung man som drömmer om att bli sjökvinna. Det är för honom en nästan omöjlig dröm. Petronius lever nämligen i ett matriarkat, där kvinnan ses som det starka könet. Kvinnan tar alla beslut, är politiskt aktiv och är den som styr, både formellt och informellt.

Männen å sin sida är de som anses vara svagsinta, ologiska och oförstående. De är de som pryder sig med smycken och skäggrosetter. De skall efterleva ett skönhetsideal som är svårt att uppnå. De skall vara korta och knubbiga, helst fysiskt svaga och helst med en liten penis. De klämmer in sig i trånga särkar, obekväma skor och pehå för att dra uppmärksamheten till sig. Får de inte faderskapsbeskydd (motsvarande äktenskap) så ligger de risigt till.

Petronius tröttnar dock på sin lott i livet, och efter att ha fått en dykardräkt med pehå (som han ser som en skymf - varför skulle inte han kunna fånga fisk på precis samma sätt som kvinnorna?) och startar mansligan. En radikal mansgrupp där man kämpar för maskulinismen, att män skall få samma rättigheter som kvinnor.

Det här är en helt upp- och nervänd bok. Brantenberg använder begrepp som "kvinniskor" (människor), "fruska" (härska) och "dam" istället för "man" (som i "dam borde" istället för "man borde") och - wow - det funkar! Vilket oerhört pedagogiskt grepp! Att verkligen vända på allt gör att jag som kvinna ser hur indoktrinerade vi är i ett patriarkat, hur blind jag är för språk, strukturer, allt.

Nu skall villigt erkännas att boken dessutom är rolig att läsa. Det är en god läsupplevelse, som trots sina mundana händelser faktiskt är riktigt läsvärd just för att den har vänt så glatt på alla begrepp som finns. Det jag är lite ledsen över är att Brantenberg i sin iver att beskriva mannens situation i boken har låtit det mesta hända Petronius. Han vill frigöra sig och fiska, men råkar ut för sexuella trakasserier. Han känner inte att hans kropp duger. Han blir våldtagen av en grupp kvinnor och senare även misshandlad av kvinnan han älskar. Han håller tal och bränner pehå och är pallurisk (homosexuell) och går på homoklubb. Nåväl, det är okej. Det är ett livsöde men komprimerat.

Jag säger så här: vill du ställa din världsuppfattning på huvudet en sväng så läs "Egalias döttrar". Det är en suveränt bra bok som jag rekommenderar.

Läs vidare:
Gerd Brantenberg på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om skönlitteratur, Egalias döttrar, Gerd Brantenberg, bok, rekommenderad,

The Alchemist

2008-04-12T10:28:00.004+02:00

Paulo Coelho har skrivit boken "Alkemisten", som jag köpte på bokrean, men då på engelska ("The Alchemist"). Den handlar om en ung fåraherde som gradvis lär sig att lyssna på sitt hjärta och följa sina drömmar.

Jag vet - eftersom det är en bästsäljare som sålts i otaliga exemplar - att jag BÖR tycka att det är en helt fantastisk bok, det här. Att den berättar för mig hur jag skall leva och hur jag skall hitta tillbaka till mitt ursprung och mina första drömmar, men jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så exceptionellt med boken?

Ja, den är bra, ja, den är rogivande att läsa, men jag får inga djupa insikter av den. Kanske för att jag inte vet vart jag är på väg, eller för att jag faktiskt följer en dröm?

Den känns för ytlig för att nå mig på djupet. Större delen av den är upptagen av samtal mellan pojken och olika personer som han träffar på vägen, men det mesta är tämligen oförklarat, fastän pojken hela tiden får en massa uppenbarelder av samtalen han ägnar sig åt. Var finns de här uppenbarelserna? Jag ser dem inte, jag kan därför heller inte leva mig in i dem.

Det är utan tvekan en skicklig författare som har skrivit orden, men det är också en författare som sitt företal till trots inte alls är intresserad av att förmedla någon djupare kunskap. Det kanske är där mitt problem ligger. Jag är som engelsmannen som vill lära sig något konkret. Som vill få ut mer än en rogivande läsupplevelse av boken. Som vill lära sig göra guld. Jag antar att jag är ytlig "Lyssna på ditt hjärta". Hmm. Mitt hjärta säger att visst var det här en bra symbolisk bok, men jag tror den hade blivit ännu bättre utan ett företal som ger mig orealistiska förväntningar på vad den skall förmedla.

Fy mig. Nu har jag dissat Paulo Coelho.

Läs vidare:
Paulo Coelhos hemsida
Paulo Coelhos blog
Paulo Coelho på MySpace

Intressant?

Andra bloggare om:
Paulo Coelho, Alkemisten, bok, etik, skönlitteratur, symbolik

Det var inte mitt fel

2008-04-11T06:00:00.010+02:00

Ann Heberlein, teologie doktor och etikforskare, har tidens anda trogen skrivit en bok vid namn "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag måste erkänna att jag till viss del upplever den här boken som något provocerande, och dessutom verkar den ganska snabbt skriven (något som bekräftas av intervjun med Heberlein i SvD). Det är en del korrekturmissar i den. Det är också många snåriga diskussioner hon ger sig in i som gör åtminstone mig något förvirrad och ifrågasättande. Samtidigt är det en bok om etik och moral, svåra ämnen som inte lätt låter sig definieras eller styckas upp i förståeliga, lättsmälta bitar.

Boken är efter genomläsning full av post-it lappar där jag har kladdat dit kommentarer och funderingar. Det största problemet jag har är dock med Heberleins språk. Hon är mycket duktig på att definiera vad det är att bli kränkt, och hon visar också på att det i dagens språkkultur har smugit sig in en devalvering av vad orden är värda. Att vara kränkt är i dagstidningar och dagligt tal jämställt med att bli förnärmad eller förolämpad. Heberlein återupprättar ordet - att kränka någon är att ge sig på en människas trygghet och rättigheter. Det är exempelvis inte en rättighet att få höga betyg - det är något man förtjänar. Däremot är det en rättighet att få lov att gå i skolan utan att bli mobbad eller misshandlad av sina likar. Att bli mobbad är därför att bli kränkt. Jag håller definitivt med Heberlein i hennes bedömning om vad kränkning innebär.

I övrigt har hon mindre att säga om orden hon använder. Klander är ett ord hon ofta tar till, kritik ett annat. Klander har både i mina och SAOLs öron en negativ klang. Det handlar om att slå ned på någon, att hoppa på, inte att komma med konstruktiv kritik. Dock köper jag det efter hennes förklaringar om vad hon avser. Problemet är då att den förklaringen inte dyker upp förrän sent i boken.

Eftersom boken ÄR så snabbt skriven så innehåller den även problematiska områden. Bland annat finns det en bestämd ton i det Heberlein skriver - det ÄR så här, det finns inte rum för andra tolkningar - och det bli besvärligt eftersom hon därigenom motsäger sig själv eller framstår som ologisk. Bland annat säger hon att slag alltid är kränkande, kontexten har ingen betydelse. Då dyker genast två exempel upp i mitt huvud. Det ena är i en dojo, en kampsportslokal, där bägge kombattanter har gått med på att puckla på varandra. Det kan knappast omfattas av Heberleins kategoriska nekande till att kontext inte har betydelse för handlingens inneboende värde. Inte heller kan jag tänka mig att ett S/M-par har för avsikt att kränka varandra genom sina sexuella preferenser. VILL en av parterna bli slagen, är det ju upp till dem att få lov att utöva sin sexualitet på ett bra sätt för dem. Det här tar hon också fasta på, men inte förrän långt senare i boken. Sådana här problem uppstår stup i kvarten.

Heberlein säger att överviktiga människor är ansvariga för sin övervikt. Livet är inte rättvist, vill man vara smal måste man ta ett ansvar och de som har långsam metabolism måste alltså ta ett större ansvar än de som kan äta vad som helst. Det här rimmar sedan illa med ett exempel hon ställer upp där Kalle mobbar Lisa som är tjock - för att hon är tjock. Då blir det helt plötsligt i mina ögon Lisas ansvar att Kalle mobbar henne. Hon kan ju göra något åt sin fetma, åtminstone om hon tar ansvar som Heberlein säger. Även den här synen på tingen dämpas senare i boken, när Heberlein går in lite djupare på vad hon menar.

Allt som allt är det en bra bok, men den lider av strukturproblem. Jag tror den hade blivit ännu bättre om Heberlein hade givit den ett par månader till att sjunka in och sätta sig.

Hon tar bland annat upp vardagsondska, den där smygande ondskan där hon försöker förklara varför saker som Abu Ghraib händer, vad som händer med en människa i den situationen och hur man måste försöka gardera sig från att sjunka ner i den. Och det gör hon bra. På samma sätt argumenterar hon för att människor är mer än yta, mer än sin kropp, även om media i dagsläget driver på hårt för att vi skall tro att vårt värde sitter i kroppen.

Det Heberlein förespråkar med sin bok är att ge oss som läser en uppfattning om att vi måste leva med oss själva, och att de beslut vi tar faktiskt har konsekvenser. Något man ibland kanske måste påminna sig om. Jag rekommenderar boken, trots sina strukturproblem, men den kräver verkligen att man läser HELA för att inte bli helt förvirrad över turerna fram och tillbaka. Jag ser fram emot en andra upplaga, där hon haft tid att reflektera och strukturera sitt verk. Det är nämligen en behövlig inlaga i tidens debatt om ansvar och egoism.

Läs vidare:
Ann Heberlein på Centrum för teologi och religionsvetenskap
Intervju med Ann Heberlein i SvD
Maciej Zarembas artiklar om kräkningar - Första delen
Andra delen
Tredje delen

Intressant?

Andra bloggare om:
etik, moral, ansvar, Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, bok, rekommenderad,

Kallocain

2008-04-07T09:59:00.007+02:00

Karin Boye har skrivit boken "Kallocain". Hon kallar den för en roman från 2000-talet. Det är en dystopisk, totalitär värld som framträder i hennes bok. En kall stat, där dess medlemmar är kuggar i ett maskineri, inget annat.

På sidorna syns skräcken för vad det innebär att berövas sin individualitet, sina drömmar och sina önskemål. Ett panikslaget tillstånd som övergår i bedövning. En dag efterföljer den andra och ingen vila, ingen lust, inget slut finns att vänta. Det är i det här klimatet Leo Kall, berättelsens huvudperson, tar fram sitt kallocain. En sanningsdrog som får den drogade att blotta sina innersta hemligheter.

Under arbetet med kallocainet drabbas dock Leo av tvivel. Han öppnar sina trånga tankebanor och börjar se världen ifrån ett icke-indoktrinerat perspektiv. Han gör ett svagt och ryckigt uppror mot sin övervakare, samtidigt som han längtar efter säkerheten det innebär att bli bevakad. Det är ett dubbeleggat svärd. Tryggheten av övervakningen, att konstant veta vad man skall säga och göra, och friheten av att kunna göra vad man vill - och ta de oförutsägbara konsekvenserna av sitt handlande.

Leo går och längtar efter samhörighet, efter ett större syfte. Hela hans väsen genomsyras av rädsla och längtan, något som den storebrorsaktiga staten inte kan ge honom. Istället projicerar han sin underlägsenhet på sin hustru Linda, som ovetande får stå för styrkan i förhållandet.

Det som känns mest torftigt är omvärldens reaktioner på Leo. Han är underligt instängd i någon slags kapsel. Ingen får komma nära, inget får beröra. Därför blir han och hans paranoida rädslor tomma och inte helt närvarande. Dessutom har jag lite svårt att bli övertygad av kallocainets verkningar, och av statens omedelbara acceptans av medlet. Det känns lite för lätt, lite för snabbt. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte totalt kan identifiera mig, eftersom de nuvarande förhållandena i världen gör det svårt att tro på framväxten av en så totalitär stat. Samtidigt är övervakningsdebatten närvarande i bakhuvudet, så det ligger kanske inte så långt bort ändå.

Det här är en skrämmande bok, förvisso något föråldrad eftersom den skrevs på 40-talet, men icke desto mindre nog så läsvärd. För den som - som jag - fascineras av totalitära stater, fascistiska regimer och liknande är det en bok väl värd att läsa. Det är inte för inte som boken fortfarande finns i tryck. Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Karin Boye-sällskapet

Intressant?

Andra bloggar om:
Kallocain, Karin Boye, bok, Science Fiction, rekommenderad,

Blodsmak

2008-04-06T07:41:00.002+02:00

"Blodsmak - ett fall för Sennja Maler" är en bok skriven av Henrik Örnebring, en person jag först kom i kontakt med som konventsskribent. Herr Örnebring har alltid många strängar på sin lyra, och det mesta han åstadkommer är riktigt bra. Så även den här första deckaren som är förlagd till den värld som målas upp i rollspelet Mutant - Undergångens Arvtagare.

Eftersom jag är en rollspelare, och tillika har följt Mutantspelet ända från dess skapelse någon gång på det glada åttiotalet, så ligger mig "Blodsmak" varmt om hjärtat, och det bör man vara medveten om när man läser mitt utlåtande om boken. Men även om man skall ta min uppenbara förtjusning med en nypa salt, så måste man också vara medveten om att Örnebring är en skicklig författare med mycket känsla för språk.

Boken utspelar sig efter den stora katastrofen. Något har hänt som har förändrat och muterat världen omkring oss. Djur är intellligenta, folk har muterat och har fått nya egenskaper som ligger utöver de fem sinnen vi i dagsläget får nöja oss med. En större variation av mänsklighet har uppstått och därmed även mer att vara rädd för bland de rester av den ursprungliga människostammen som finns kvar.

Sennja Maler är privatsnok i encyklopedisternas tillhåll - Göborg. Staden är en frihamn för såväl människa som mutant, även om renrasiga människor självklart hamnar högre upp på skalan. Sennja får av Magenta Silverkrook i uppdrag att undersöka hennes make Benkts affärer. Magenta och Bengt har ingått ett konvenansäktenskap, men nu har Magenta fått nog av sin makes slarveri. Sennja tackar till en början nej och hänvisar Magenta till Adrian Briis - Göborgs andre privatsnok - istället, men när Adrian hittas mördad blir även Sennja indragen.

Det här är upptakten till en intrikat och med jämna mellanrum lätt förvirrande deckare som med sitt jordnära berättande verkligen får mig att uppleva Göborg. Att Sennja dessutom besitter ett extraordinärt känsel- och smaksinne får mig att i än högre grad leva mig in i där och då, något jag kan tänka mig är särskilt svårt för science-fictionförfattare eftersom man beskriver en värld som inte finns. men det är inte bara miljöbeskrivningarna som är bra. Hela registret av mutanter, antagonister och bifigurer är genomtänkta och för det mesta charmiga. Örnebring ger dem dessutom unika röster genom sättet de uttrycker sig på.

Det här är en bok jag rekommenderar. Läs den och börja sedan spela Mutant.

Läs vidare:
Henrik Örnebring på Reuters Institute
Mutant - Undergångens Arvtagare

Intressant?

Andra bloggare om:
Blodsmak, Henrik Örnebring, Science Fiction, deckare

Vigilante

2008-04-03T08:08:00.004+02:00

Jag plockade upp "Vigilante" av Andreas Roman av två skäl. Det första var att jag höll på att köpa böcker och behövde en till för att komma upp i de där lockande "ta 4 betala för 3" erbjudandena som finns överallt.

Det andra skälet är att jag har läst böcker av Roman tidigare, och han har alltid varit välformulerad, men tämligen ointressant. Jag var tvungen att se efter om det fortfarande stämde.

"Vigilante" är en roman i jagform, vilket innebär att hela storyn berättas utifrån ett personligt perspektiv. Det handlar om Marcus som med ökad frustration ser hur folk inte längre bryr sig om sina medmänniskor, beter sig som svin och inte visar hänsyn.

Marcus tar helt sonika lagen i sina egna händer. Han attackerar de han anser vara "idioter" för att rätta till deras beteende. I berättelsen förekommer också en dokusåpa utan riktigt syfte. Ett antal deltagare har blivit inlåsta i en lägenhet med all upptänklig lyx och får helt sonika vara där tills något händer. Och något händer - men reaktionen från samhället uteblir.

Jag tror att Roman med sin bok vill säga något, men jag tycker inte att han når fram. Kanske blir jag smittad av Marcus likgiltiga inställning till allt, kanske känns det osannolikt att en person som till en början till synes inte alls bryr sig om sin flickvän Helena helt plötsligt ser henne som någon slags livlina. Och Marcus relation med Mathilda - någon som säger sig stå utanför samhällets normer, precis som Marcus säger sig göra - är ouppklarad, oförklarad och helt oförståelig. Hon följer efter Marcus, försöker "lära upp honom" i någon slags vigilantementalitet, men jag är tveksam. Skall hon vara någon slags fresterska så misslyckas det greppet ganska kapitalt. Nils är en annan person som känns helt ovidkommande. Marcus söker hjälp hos honom och blir sedan helt beroende av honom. Han är den enda "som förstår". Det är... inte troligt.

Jag tror jag förstår vad Andreas Roman försöker säga med "Vigilante", men jag är inte övertygad, vare sig om att Marcus skulle bete sig som han gör eller om att samhället är på väg dit Roman beskriver att det är på väg. Det krävs mer än en person att bryta en norm, och det går långsamt. Det krävs mer än en våldsam (för boken ÄR rätt våldsam) individ för att förändra.

Ja, det är välskrivet, men nej, det känns forfarande ganska ointressant. Det påverkar mig inte. Jag sitter inte och biter på naglarna och undrar hur det skall gå för Marcus. Jag är precis som honom i det avseendet. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Det som är bäst är skildringen av Göteborg på hösten/ vintern. Det är en alldeles utmärkt bild han målar upp, och ytterst trovärdig. Kanske för att jag har bott där själv och känner till alla gator han pratar om, så att jag med min fantasi kan fylla i där Romans beskrivning slutar.

Allt som allt är det underhållande, men inte mer än så.

Läs vidare:
Andreas Romans hemsida
Andreas Romans blog

Intressant?

Andra bloggare om:
Andreas Roman, Vigilante, thriller, våld

The Handmaid's Tale

2008-04-01T11:33:00.006+02:00

Margaret Atwood har skrivit "The Handmaid's Tale" som omväxlande gör mig iskall av rädsla, och glödhet av ilska.

Det här är science fiction när den är som bäst. Ett moraliskt dilemma, ett "what if?" av omstörtande proportioner som får huvudet att gå i spinn. Här är en författare som verkligen får mig att leva mig in i berättelsen.

Boken, som även finns översatt till svenska, men då heter den "Tjänarinnans berättelse", handlar om Offred, en av ett fåtal kvinnor som fortfarande kan få barn. Hon och hennes medsystrar har haft ett val. Att antlingen skeppas runt mellan olika hushåll och fungera som avelsdjur för familjefäderna, eller att skeppas till kolonierna med resten av Okvinnorna - en säker död.

Det som gör Offreds berättelse särskilt gripande är de återblickar man får till hur det var innan hon blev fängslad i sin nuvarande roll. Det är familjebilder som är långt ifrån perfekta, men som tar tag i mig och som målar upp en nästan omänskligt grym kontrast till hennes nuvarande hårt beskurna liv.

Offreds tillvaro tar dock en vändning när hennes Commander, mannen i hushållet, börjar prata med henne, bjuda in henne till hemliga och högst förbjudna sammankomster. Intrycket är att han inte riskerar något, medan hon sätter livet på spel för att få lite omväxling, lite intryck.

Under ett av de här samtalen ges en förklaring till varför männen valde att fängsla kvinnorna i maktlöshet på det här viset. Det här avsnittet gjorde mig rosenrasande, så jag känner mig näst intill tvungen att citera det:

The problem wasn't only with the women, he says. The main problem was with the men. There was nothing for them anymore.
Nothing? I say. But they had...
There was nothing for them to do, he says.
They could make money, I say, a little nastily. Right now I'm not afraid of him. It's hard to be a fraid of a man who is sitting watching you put on hand lotion. This lack of fear is dangerous.
It's not enough, he says, It's too abstract. I mean there was nothing for them to do with women.
What do you mean? I say. What about the Pornycorners, it was all over the place, they even had it motorized.
I'm not talking about sex, he says. That was all part of it, the sex was too easy. Anyone could just buy it. There was nothing to work for, nothing to fight for. We have the stats from that time. You know what they were complaining about the most? Inability to feel. Men were turning off on sex, even. They were turning off on marriage.
Do they feel now? I say.
Yes, he says, looking at me. They do. He stands up, comes around the desk to the chair where I'm sitting. He puts his hands on my shoulders, from behind. I can't see him.
I like to know what you think, his voice says, from behind me.
I don't think a lot, I say lightly. What he wants is intimacy, but I can't give him that.
There's hardly any point in my thinking, is there? I say. What I think doesn't matter.
Which is the only reason he can tell me things.
Come now, he says, pressing a little with his hands. I'm interested in your opinion. You're intelligent enough, you must have an opinion.
About what? I say.
What we've done, he says. How things have worked out.
I hold myself very still. I try to empty my mind. I think about the sky, at night, when there's no moon. I have no opinion, I say.
He sighs, relaxes his hands, but leaves them on my shoulders. He knows what I think, all right.
You can't make an omelette without breaking eggs, is what he says. We thought we could do better.
Better? I say, in a small voice. How can he think this is better?
Better never means better for everyone, he says. It always means worse, for some.

Maktlösheten bara dryper från sidorna när jag läser och jag känner verkligen med Offred i hennes situation. Hennes medsystrar och hon tar varje tillfälle i akt för att bryta mot reglerna, skaffa sig lite frihet, lite luft, i ett annars helt tillslutet samhälle.

Atwood kan verkligen konsten att få mig som läsare att bli helt uppslukad av Offreds kamp, dels mot sin egen sysslolöshet, dels mot att ge upp hoppet. Det är skarpa, omedelbara bilder som målas upp, det är formuleringar som är vassa som knivseggar och fraseringar som ibland får mig att rysa av både välbehag och obehag. Hon kryper under skinnet på mig och tvingar mig vidare. Atwood har mig fast från den första meningen i boken, i ett grepp som jag inte kan bryta. Det är en fantastiskt bra berättelse, och jag rekommenderar den mycket varmt.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Margaret Atwood, Tjänarinnans berättelse, The Handmaid's Tale, Science Fiction