Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.
Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.
Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.
Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.
Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,
Visar inlägg med etikett Katarina Wennstam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Katarina Wennstam. Visa alla inlägg
fredag 22 januari 2010
måndag 24 november 2008
En riktig våldtäktsman
Katarina Wennstam har gjort det igen. Skrivit en bok som är både angelägen, viktig och berörande. För säg att du inte blir något annat än upprörd när du lägger vantarna på den och läser den?
Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".
Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.
Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.
Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad
Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".
Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.
Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.
Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
