Lost in a Good Book

Jasper Ffordes andra del i serien om Thursday Next är precis som den första delen centrerad på SpecOps-27-agenten Next. I den här delen råkar hon ut för... tja, för det mesta kan man väl säga.

Pickwick har lagt ägg, själv är hon gravid och hennes make Langdon är utsuddad av det onda Goliathföretaget. Med tanke på Ffordes förkärlek för metaforer skulle det inte förvåna mig om det i den tredje boken dyker upp en David.

I vilket fall som helst så eskalerar konflikten mellan Next och Goliath, som numera företräds av Jack Schitts (!) kusin, Schitt-Hawse. Ja, jag vet, det är jättefånigt, men småkul. Om man tar i beaktande att Fforde kontinuerligt, precis som Pratchett, leker med ord och namn, så är det faktistk en fnissvärdig bok. Fforde är inte lika skarp som Pratchett, jag tror det är få förunnade att skriva så vasst som Pratchett gör, men han är definitivt rolig på sitt eget sätt.

Som bok betraktad finns det dock ett par tveksamheter med Lost in a Good Book. För det första är det en transportsträcka. Boken börjar inte och den tar inte slut. Det funkar inte riktigt för mig. Hade jag kommit in i serien mitt i hade jag tyckt att den var kul men knappast engagerande. Istället förlitar sig Fforde på att jag har läst The Eyre Affair och dessutom vill läsa den sista delen i serien om Thursday. Vad som däremot är både charmigt och tilltalande är Miss Havisham, som med en förkärlek för snabba bilar och en aversion mot män leder Next genom den litterära världen när hon tar upp en andra karriär som Jurisfiction-agent. Det måste i det närmaste läsas för att förstås.


Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

The Eyre Affair

Jasper Fforde har skrivit en helt fantastisk bok om litteraturagenten Thursday Next. Det är en charmig, underhållande, snabbläst och framförallt slukarvänlig text som gör mig både varm och lycklig och dessutom får mig att på ett lätt snobbigt sätt lyfta näsan lite.

Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.

Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.

Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.

The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.

Jag rekommenderar den verkligen.

Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, The Eyre Affair, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

Unseen Academicals

Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.

Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.

Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.

Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.

Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.

Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur

Alfahannen

Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.

Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.

Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.

Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.

Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,

Ursäkta, men din själ dog nyss

Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.

Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.

Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.

Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.

Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.

Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss

The Ship of Destiny

Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.

Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.

I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.

Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy

The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur

Night Watch

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett

Ship of Magic

Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.

Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.

I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.

Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.

Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.

Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur

Revelation

C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.

Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.

Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.

Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.

Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.

Intressant?

Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok

World War Z

World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.

Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.

Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.

"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.

Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.

Overkligt verkligt och ruskigt bra.

Rekommenderas.

Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia

Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur

Excalibur

Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.

Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.

Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida

Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur

The End of Mr. Y

Scarlett Thomas har skrivit den fantastiska boken The End of Mr. Y, som rör sig obehindrat mellan kvantfysik, tidsresor och metafysik.

Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.

Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.

Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.

Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.

Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,

The Book of God and Physics

The Book of God and Physics, skriven av Enrique Joven, är en fantastiskt bra bok om Voynich-manuskriptet.

En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.

Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.

I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.

Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.

Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog

Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer

The Frightened Man

The Frightened Man av Kenneth Cameron råkar tillhöra en av mina favoritgenres inom litteraturen. Turn of the Century Crime. Den utspelar sig i de sista flämtande dagarna av 1800-talet, och handlar om Denton, en amerikan som är lite lagom vilse i London, och som inte enbart är en känd och uppskattad författare, utan även något av en privatdetektiv.

Under förevändningen att vara jagad av Jack the Ripper bjuds en främmande man in i hans hus, och med stigande indignation lyssnar Denton på den vettskrämde mannens berättelse som framstår som helt galen. Denton kommer dock på andra tankar dagen efter, när tidningarna rapporterar om mordet på en ung kvinna, just den unga kvinnan som Mulcahy har berättat om.

Denton inleder jakten på vad som skall visa sig vara en svår nöt, eller kanske snarare en undflyende nöt, att knäcka.

Jag tycker om boken, inte minst därför att den ger Denton tillfälle att växa och komma till insikter om både det ena och det andra. Jag är inte helt säker på att hans insikter är realistiska för en man född på 1800-talet, men jag kan ha fel.

I vilket fall som helst är det en "medelbra" bok. Lite över medel till och med. Den är trots allt en mysig installation, med mycket te och många faux pas begångna av denne outsider i det engelska samhället. Jag förstår inte alltid Denton, men jag behöver inte heller alltid förstå honom för att förstå varför han beter sig som han gör.

Läs vidare:
Om Kenneth Cameron på Orion

Intressant?

Andra bloggare om:
The Frightened Man, Kenneth Cameron, bok, skönlitteratur, deckare

Resident Evil 1: The Umbrella Conspiracy

Det händer ibland att jag känner mig lite nere, lite okoncentrerad och lite off. Vad passar bättre då än att läsa böcker baserade på spel? Förmodligen en hel del, men medan jag skrev äventyret "interference" köpte jag på mig en mängd olika novellsamlingar och böcker som hade med virus att göra. Bland de böckerna hamnar Resident Evil-serien av S.D. Perry.

Underligt nog är det här något så ovanligt som en välskriven dålig bok. Ja, du läste rätt. Boken är banne mig välskriven, men eftersom den är baserad på något så idiotiskt som handlingen i Resident Evil kan det inte bli annat än en mindre katastrof. Resident Evil är inte bara ett datorspel, det är ett rätt käst datorspel, storymässigt, och går mest ut på att skjuta zombies. I den här röran av elände har Perry lyckats få in relativt bra känslomässiga relationer, trovärdiga interaktioner mellan S.T.A.R.S. teamets medlemmar och en krypande känsla av skräck som hon etablerar med fast hand redan i de inledande kapitlena. Kanske beror det på att Perry uppehåller sig längre vid stillsam och krypande skräck än vid äckelframkallande splatteraction? I vilket fall som helst så handlar det hela om hur ett virus slår sig loss och skapar en redig härva i den lilla staden Raccoon City. Det hade kanske kunnat bli ännu bättre om Perry hade låtit sig dröja lite mer i staden, för ärligt talat är det den biten som är bäst i boken.

Jag måste också erkänna att jag får rätt så många små fniss av att läsa vissa avsnitt. Bland annat har forskarna odlat fram en jätteplanta i källaren på ett av labbkomplexen. Och sedan har det översvämmats. Plantan blev jättestor och började äta folk. Inte nog med det, när en av medlemmarna i S.T.A.R.S. tar sig ner i det översvämmade utrymmet finns det - gissa - en HAJ i vattnet. Men hallå? Var kom hajen ifrån?

Kort sagt är det här en bok som får mig både att fnissa och att rysa. Den är småkul men förväntningarna bör inte vara högre på den än ett par timmars underhållning baserat på ett halvkasst spel.

Läs vidare:
Resident Evil hemsida
S.D. Perry på wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
The Umbrella Conspiracy, S.D. Perry, Resident Evil, bok, skönlitteratur

Devil Bones

Med jämna mellanrum lämnar jag de fina salongerna och läser vad som generellt sett kan klassas som skräplitteratur. Böcker som är roliga att läsa, alltså. En sådan bok är Kathy Reichs Devil Bones som precis som alla andra böcker Kathy Reichs har skrivit handlar om Temperance Brennan, en rättsantropolog. Tempe får till skillnad från sina verkliga motsvarigheter göra både det ena och det andra som tveklöst kan kallas för mer polisarbete än antropologi.

Jag tycker om böckerna av samma anledning som jag tycker om serier som Xena och Buffy. Det är inte överdrivet djupt, men det distraherar och roar.

I den här boken skall Tempe lösa ett fall med en skalle som hittats i en källare, och en kropp som sköljts upp på stranden. Skallen i källaren visar sig vara en ung afro-amerikansk kvinna och spåren leder till en ung man som inte bara är wicca (gasp), utan även speldesigner. SJÄLVKLART får sig våldsamma spel en rejäl känga av författaren, medan hon visar mer förståelse för wicca.

Det som irriterar mig med boken är att jag sitter och mer eller mindre berättar för Tempe vad som hänt med kroppen som sköljts upp på stranden. Jag kanske har läst för många Dexter-böcker, eller kanske sett för mycket CSI, men svaret på gåtan så att säga stirrar mig rätt i ansiktet redan i inledningen av fallet. Jag sitter och hoppar på stolen och försöker få den otroligt sega Tempe att fatta att kroppen är... Men det kan jag ju inte avslöja här.

Det är en helt okej bok. Lite roande, lite underhållande och precis så lättsmält som en bok skall vara.

Bipaviljongen

Leena Krohn har skrivit Bipaviljongen, en charmig lätt absurd berättelse som på många sätt får mig att tänka på Neil Gaiman. De har inte så mycket gemensamt, förutom det lätta och sagolika språket som på något sätt försätter mig i ett meditativt tillstånd. När jag läser deras böcker lämnar jag mitt eget liv och går in i en förtrollad värld. Det är ytterst få författare som kan påverka mig på det viset. Krohn är en, Gaiman en annan. Margaret Atwood och Joakim Andersson lyckas också, liksom Stephen King (vilket bland annat är varför Ajvide Lindkvist ofta lämnar mig helt oberörd med sina skräckhistorier).

Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.

Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.

På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.

Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.

Förtrollande.

Jag rekommenderar boken.

Intressant?

Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok

Oryx & Crake

Oryx & Crake, skriven av Margaret Atwood är en av hennes senare böcker. Den ger sig lite frivilligare in på områden som kan kallas sciende fiction rakt av och handlar om Snowman, en man som tror sig vara ensam överlevare av en katastrof som drabbat snart sagt hela jorden. Genom hans återblickar får vi följa honom genom hans liv och fram till den kommande apokalypsen.

Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.

Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.

Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.

Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur

The Edible Woman

Nu när jag har legat och hostat nästan fyra dagar på raken och mått allmänt pissigt (ursäkte språket) så har jag haft tid att läsa två av de böcker som stått och blängt på mig i min bokhylla ganska länge. Den första är The Edible Woman av Margaret Atwood, och den andra är Oryx & Crake, också av margaret Atwood.

The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.

Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.

Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman