Jasper Ffordes andra del i serien om Thursday Next är precis som den första delen centrerad på SpecOps-27-agenten Next. I den här delen råkar hon ut för... tja, för det mesta kan man väl säga.
Pickwick har lagt ägg, själv är hon gravid och hennes make Langdon är utsuddad av det onda Goliathföretaget. Med tanke på Ffordes förkärlek för metaforer skulle det inte förvåna mig om det i den tredje boken dyker upp en David.
I vilket fall som helst så eskalerar konflikten mellan Next och Goliath, som numera företräds av Jack Schitts (!) kusin, Schitt-Hawse. Ja, jag vet, det är jättefånigt, men småkul. Om man tar i beaktande att Fforde kontinuerligt, precis som Pratchett, leker med ord och namn, så är det faktistk en fnissvärdig bok. Fforde är inte lika skarp som Pratchett, jag tror det är få förunnade att skriva så vasst som Pratchett gör, men han är definitivt rolig på sitt eget sätt.
Som bok betraktad finns det dock ett par tveksamheter med Lost in a Good Book. För det första är det en transportsträcka. Boken börjar inte och den tar inte slut. Det funkar inte riktigt för mig. Hade jag kommit in i serien mitt i hade jag tyckt att den var kul men knappast engagerande. Istället förlitar sig Fforde på att jag har läst The Eyre Affair och dessutom vill läsa den sista delen i serien om Thursday. Vad som däremot är både charmigt och tilltalande är Miss Havisham, som med en förkärlek för snabba bilar och en aversion mot män leder Next genom den litterära världen när hon tar upp en andra karriär som Jurisfiction-agent. Det måste i det närmaste läsas för att förstås.
Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida
Andra bloggare om:
Jasper Fforde, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad
Visar inlägg med etikett bok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bok. Visa alla inlägg
söndag 21 mars 2010
måndag 15 mars 2010
The Eyre Affair
Jasper Fforde har skrivit en helt fantastisk bok om litteraturagenten Thursday Next. Det är en charmig, underhållande, snabbläst och framförallt slukarvänlig text som gör mig både varm och lycklig och dessutom får mig att på ett lätt snobbigt sätt lyfta näsan lite.
Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.
Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.
Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.
The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.
Jag rekommenderar den verkligen.
Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida
Andra bloggare om:
Jasper Fforde, The Eyre Affair, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad
Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.
Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.
Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.
The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.
Jag rekommenderar den verkligen.
Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida
Andra bloggare om:
Jasper Fforde, The Eyre Affair, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad
söndag 14 mars 2010
Unseen Academicals
Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.
Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.
Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.
Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.
Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.
Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur
Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.
Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.
Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.
Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.
Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur
fredag 22 januari 2010
Alfahannen
Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.
Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.
Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.
Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.
Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,
Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.
Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.
Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.
Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,
lördag 2 januari 2010
On Killing
David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.
tisdag 17 november 2009
Play Unsafe
Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
Ursäkta, men din själ dog nyss
Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
torsdag 20 augusti 2009
Berömda och glömda Stockholmskvinnor
Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
onsdag 19 augusti 2009
Deltagarkultur
Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.
På sidan 23 står det nämligen
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
På sidan 23 står det nämligen
Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
tisdag 18 augusti 2009
Konsten - så funkar det (inte)
Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.
På insidan av pärmen finns de här orden:
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
På insidan av pärmen finns de här orden:
ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:
FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.
MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.
KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.
DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.
På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.
DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
måndag 3 augusti 2009
Night Watch
Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.
Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.
Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.
Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.
Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett
Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.
Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.
Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.
Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida
Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett
måndag 27 juli 2009
Ship of Magic
Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
fredag 17 juli 2009
Revelation
C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.
Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.
Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.
Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.
Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.
Intressant?
Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok
Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.
Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.
Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.
Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.
Intressant?
Andra bloggare om:
C.J. Sansom, Revelation, deckare, skönlitteratur, bok
söndag 5 juli 2009
World War Z
World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.
Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.
Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.
"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.
Overkligt verkligt och ruskigt bra.
Rekommenderas.
Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia
Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur
Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.
Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.
"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.
Overkligt verkligt och ruskigt bra.
Rekommenderas.
Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia
Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur
Excalibur
Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.
Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.
Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida
Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur
Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.
Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida
Andra bloggare om: varning, skönlitteratur, Andy McDermott, bok, Excalibur
lördag 13 juni 2009
Vad vet vi - egentligen?
Vad vet vi - egentligen hittade jag på ett billighetsbord på Tumba bokhandel. Tre böcker för 99 spänn. Det visade sig vara ett bra köp av många anledningar. Den största anledningen var att boken är en fortsättning på filmen What the bleep do we know? som går in på många intressanta områden, främst medvetande och kvantfysik och hur de två områdena är läskigt nära länkade.
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
The End of Mr. Y
Scarlett Thomas har skrivit den fantastiska boken The End of Mr. Y, som rör sig obehindrat mellan kvantfysik, tidsresor och metafysik.
Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.
Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.
Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.
Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,
Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.
Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.
Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.
Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Scarlett Thomas, The End of Mr. Y, skönlitteratur, bok, rekommenderad,
lördag 9 maj 2009
Vad är konst?
...och hundra andra jätteviktiga frågor är skriven av konstnären Ernst Billgren.
Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.
Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.
Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.
I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.
Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken
Intressant?
Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet
Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.
Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.
Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.
I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.
Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken
Intressant?
Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet
söndag 3 maj 2009
The Book of God and Physics
The Book of God and Physics, skriven av Enrique Joven, är en fantastiskt bra bok om Voynich-manuskriptet.
En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.
Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.
I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.
Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.
Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog
Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer
En ung Jesuitpräst (och tro det eller ej, Jesuiterna är "the good guys"!) som deltar i en mailinglista om Voynich-manuskriptet blir huvudstupa indragen i en konspiration som handlar om att hitta nyckeln till detta fantastiska handskrivna manuskript.
Voynich-manuskriptet upptäcktes 1912 av antikvarien Wilfrid Voynich. Det har ännu inte gått att tolka, trots expertinsatser från krypterare och frivilliga under åren. Det sägs ha skrivits av Roger Bacon, John Dee och Edward Kelly med flera.
I The Book of God and Physics tar Enrique Joven oss med på en resa som i första hand handlar om den unge jesuitprästen, och i andra hand ger oss en inblick i konspirationerna som omger John Dee och Edward Kelley, men även Tycho Brahe och Johannes Kepler.
Det är en fantastisk bok på så vis att den inte enbart spinner en otroligt vacker fiktion runt manuskriptet, men även ger mig som läser en direkt insikt i turerna runt Voynich-manuskriptet och Tycho Brahes liv. Den lär ut samtidigt som den underhåller och banne mig om det inte är en fantastiskt bra underhållning, trots faktaspäckandet. Joven är en fantastiskt skicklig författare och jag ser fram emot att få läsa många fler av hans böcker, så fort de blir översatta. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar varmt till alla konspirationsteoretiker där ute, som letar efter något lite lättare än Umberto Ecos Focaults pendel, men ändå vill ha en smart och intelligent skriven bok att sätta tänderna i.
Läs vidare:
Voynich-manuskriptet på Wikipedia (svenska)
Voynich-manuskriptets hemsida
Enrique Jovens blog
Andra bloggare om:
Enrique Joven, The Book of God and Physics, skönlitteratur, rekommenderad, bok, konspirationer
fredag 1 maj 2009
Övergiven värld
Jag köpte Övergiven värld av Sofia och Peter Bergting mest för att jag vet vilka de är, jag har träffat Peter Bergting ett par gånger på Stockholms spelkonvent och jag har en hög med hans tidiga alster till Kult hängande hemma på väggarna. Så jag tänkte att jag skulle ge Övergiven värld en chans, trots att det är en ungdomsbok.
Tyvärr får jag väl säga att den känns lite för enkel för mig. Språket är inget vidare och berättelsen kommer liksom ingenstans. Den känns dessutom för kort. Det är möjligt att allt detta är en reflektion av att jag inte är 12 år längre. Samtidigt tänker jag på böcker som The Supernaturalists och kan inte hjälpa att tänka att den är långt mycket bättre än Övergiven värld, inte bara storymässigt utan även språkmässigt, om man nu får vara så förmäten och jämföra en engelsk bok med en svensk. Jag är fullt medveten om att min engelska inte alls är lika bra som min svenska, vilket kan vrida till det lite i jämförelserna. Men så tänker jag på Mio min Mio som är en av mina favoritberättelser, och näe. Det är säkert orättvist att jämföra Sofia Bergting med Astrid Lindgren och en engelsk barnboksförfattare, men... Övergiven värld tog mig ungefär en halvtimme att läsa och jag fick egentligen inte reda på så mycket om huvudpersonen Lin. Det hände liksom ingenting. Visst hände det saker som i häftiga svärdsdueller och demoner, men det HÄNDE ingenting med Lin, eller med Alkuin. Det var lite ångest och för ett ögonblick trodde jag att boken skulle lyfta, men det gjorde den inte.
Peter Bergtings illustrationer är som alltid en fröjd att titta på dock, och tack vare dem känns boken ändå värd att bläddras igenom och läsas. Kanske händer det något till nästa installation av serien?
Läs vidare:
De dödas rike
Intressant?
Andra bloggare om:
Övergiven värld, Sofia Bergting, Peter Bergting, ungdomslitteratur, bok
Tyvärr får jag väl säga att den känns lite för enkel för mig. Språket är inget vidare och berättelsen kommer liksom ingenstans. Den känns dessutom för kort. Det är möjligt att allt detta är en reflektion av att jag inte är 12 år längre. Samtidigt tänker jag på böcker som The Supernaturalists och kan inte hjälpa att tänka att den är långt mycket bättre än Övergiven värld, inte bara storymässigt utan även språkmässigt, om man nu får vara så förmäten och jämföra en engelsk bok med en svensk. Jag är fullt medveten om att min engelska inte alls är lika bra som min svenska, vilket kan vrida till det lite i jämförelserna. Men så tänker jag på Mio min Mio som är en av mina favoritberättelser, och näe. Det är säkert orättvist att jämföra Sofia Bergting med Astrid Lindgren och en engelsk barnboksförfattare, men... Övergiven värld tog mig ungefär en halvtimme att läsa och jag fick egentligen inte reda på så mycket om huvudpersonen Lin. Det hände liksom ingenting. Visst hände det saker som i häftiga svärdsdueller och demoner, men det HÄNDE ingenting med Lin, eller med Alkuin. Det var lite ångest och för ett ögonblick trodde jag att boken skulle lyfta, men det gjorde den inte.
Peter Bergtings illustrationer är som alltid en fröjd att titta på dock, och tack vare dem känns boken ändå värd att bläddras igenom och läsas. Kanske händer det något till nästa installation av serien?
Läs vidare:
De dödas rike
Intressant?
Andra bloggare om:
Övergiven värld, Sofia Bergting, Peter Bergting, ungdomslitteratur, bok
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
