Visar inlägg med etikett fakta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fakta. Visa alla inlägg
lördag 2 januari 2010
On Killing
David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.
tisdag 17 november 2009
Play Unsafe
Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
torsdag 20 augusti 2009
Berömda och glömda Stockholmskvinnor
Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
lördag 13 juni 2009
Blackwater
Blackwater av Jeremy Scahill behandlar Erik Princes legosoldat Blackwaters uppgång och profit av bland annat katastrofen Katrina och kriget i Irak.
Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.
Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.
Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.
Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.
Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.
Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Jeremy Scahill. reportage, Blackwater, rekommenderad, fakta
Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.
Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.
Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.
Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.
Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.
Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Jeremy Scahill. reportage, Blackwater, rekommenderad, fakta
Vad vet vi - egentligen?
Vad vet vi - egentligen hittade jag på ett billighetsbord på Tumba bokhandel. Tre böcker för 99 spänn. Det visade sig vara ett bra köp av många anledningar. Den största anledningen var att boken är en fortsättning på filmen What the bleep do we know? som går in på många intressanta områden, främst medvetande och kvantfysik och hur de två områdena är läskigt nära länkade.
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.
Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.
Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.
Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha
Andra bloggare om:
What the bleep?, Vad vet vi - egentligen?, bok, fakta, debatt
torsdag 12 mars 2009
Lost on the Ocean Floor
Lost on the Ocean Floor är skriven av John Cristopher Fine och handlar om, tja, sjunkna skepp. Fine berättar i artikelformat om diverse olika skepp runtom i världens hav. Boken är ganska kortfattad, men Fine pratar med auktoritet om dykning och marinarkeologi. Tyvärr är det en ganska oengagerande bok, jag blir inte alls intresserad vare sig av dykning eller av vrak. Istället för att som Bella Bathurst i "Wreckers" berätta om något som fångar min fantasi går Fine aldrig riktigt in på de områden som jag tycker är spännande.
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
Därmed inte sagt att Lost inte är en bra bok. Den är bara inte intressant för min del, vilket göra att jag blir ganska tacksam över att jag köpte den på bokrean.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Cristopher Fine, Lost on the Ocean Floor, debatt, fakta
onsdag 25 februari 2009
Nazisterna och det ockulta
Nazisterna och det ockulta är en bok skriven av Paul Roland. Jag sprang på den för inte alls länge sedan i Tumba bokhandel där det suggestiva hakkorset på framsidan antydde något lite hemligt och kanske farligt. Ockultism, nazister! Vad kan vara mer sensationslystet. Eftersom boken var relativt billig åkte den med hem.
Det jag hittade mellan pärmarna var dock långt ifrån den sensationalism jag hade väntat mig. Förvisso är boken bristfälligt översatt från orginalspråket, men den bär ändå med sig en viss trovärdighet i språket. Utan tvekan är det en välresearchad bok, både ur ett ockult och ett historiskt perspektiv. Den stora frågan som ställs i början av Nazisterna och det ockulta - det vill säga om Herr Hitler hade sålt sin själ till djävulen för att få makt - besvaras med ett stort "nja". Det finns inga bevis för att Hitler, eller för den delen hans medarbetare (med ett fåtal undantag) var särskilt satanistiskt lagda. Däremot fanns det ibland många av dem en övertro på ockulta fenomen.
Skall man vara kritisk så har författaren vissa tendenser att dra slutsatser som är lite långsökta. Problemet är att han själv mer eller mindre ar livet av de högtflygande hypoteserna, så det är svårt att klaga på det också.
Det är en spännande bok, inte minst för att den behandlar ett så "kittlande" ämne som det förbjudna ockulta och det än mer förbjudna nazistiska, men den ger ändå en ganska god inblick i intrigerna bakom führern och hur Hitler hela tiden använde sig av olika lojaliteter och spelade ut dem mot varandra för att hålla sig på toppen.
Det här är om inte annat en mycket roande bok som tveklöst kommer att ingå i min repertoir när jag skrver 40-talsäventyr till till exempelvis Hellboy eller Adventure. Rolig bok, inte så seriös, men den har sina ljusglimtar och den är som sagt var välresearchad.
Intressant?
Andra bloggare om:
Nazisterna och det ockulta, fakta, bok, Paul Roland
Det jag hittade mellan pärmarna var dock långt ifrån den sensationalism jag hade väntat mig. Förvisso är boken bristfälligt översatt från orginalspråket, men den bär ändå med sig en viss trovärdighet i språket. Utan tvekan är det en välresearchad bok, både ur ett ockult och ett historiskt perspektiv. Den stora frågan som ställs i början av Nazisterna och det ockulta - det vill säga om Herr Hitler hade sålt sin själ till djävulen för att få makt - besvaras med ett stort "nja". Det finns inga bevis för att Hitler, eller för den delen hans medarbetare (med ett fåtal undantag) var särskilt satanistiskt lagda. Däremot fanns det ibland många av dem en övertro på ockulta fenomen.
Skall man vara kritisk så har författaren vissa tendenser att dra slutsatser som är lite långsökta. Problemet är att han själv mer eller mindre ar livet av de högtflygande hypoteserna, så det är svårt att klaga på det också.
Det är en spännande bok, inte minst för att den behandlar ett så "kittlande" ämne som det förbjudna ockulta och det än mer förbjudna nazistiska, men den ger ändå en ganska god inblick i intrigerna bakom führern och hur Hitler hela tiden använde sig av olika lojaliteter och spelade ut dem mot varandra för att hålla sig på toppen.
Det här är om inte annat en mycket roande bok som tveklöst kommer att ingå i min repertoir när jag skrver 40-talsäventyr till till exempelvis Hellboy eller Adventure. Rolig bok, inte så seriös, men den har sina ljusglimtar och den är som sagt var välresearchad.
Intressant?
Andra bloggare om:
Nazisterna och det ockulta, fakta, bok, Paul Roland
The Atomic Bazaar
The Atomic Bazaar är ett koncist och matigt reportage från Östeuropa, Pakistan och Ryssland. Det handlar om kärnvapen, och om hur i princip vilket land som helst som så önskar kan skaffa sig en kärnvapenarsenal.
Det är skrämmande läsning, utan tvekan. William Langewiesche har med tydlighet visat att vem som helst, person eller stat kan gå in och köpa sig den teknologin som behövs. Det som krävs är pengar, tillfälle och kontakter, som så mycket annat här i världen.
Langewiesche har med hjälp av grävande journalistik mer eller mindre gjort den resa en presumtiv kärnvapenspekulant kan tänkas göra. Det skrämmande i hela den här berättelsen är att det är inte svårt, och tillhör du som stat eller person "rätt läger" kan du till och med få hjälp från diverse olika håll.
Han visar också på att de exportrestriktioner som föreligger för delar som kan användas i exempelvis uranberikning (som är en viktig del i vapentillverkningen) omkringgås eller bagatelliseras av de som säljer produkterna.
Langeweische diskuterar också hur den balans som tidigare funnits mellan de två stora kärnkraftsnationerna, USA och Sovjet, fallit samman i och med att mindre stater som exempelvis Pakistan fått tillgång till vapnen.
Det här är en ytterst relevant och skarp bok.
Teknologin finns, materialet finns och viljan finns. Vem trycker på knappen först?
Läs vidare:
William Langewiesche på Macmillan
Intressant?
Andra bloggare om:
The Atomic Bazaar, William Langewiesche, debatt, fakta
Det är skrämmande läsning, utan tvekan. William Langewiesche har med tydlighet visat att vem som helst, person eller stat kan gå in och köpa sig den teknologin som behövs. Det som krävs är pengar, tillfälle och kontakter, som så mycket annat här i världen.
Langewiesche har med hjälp av grävande journalistik mer eller mindre gjort den resa en presumtiv kärnvapenspekulant kan tänkas göra. Det skrämmande i hela den här berättelsen är att det är inte svårt, och tillhör du som stat eller person "rätt läger" kan du till och med få hjälp från diverse olika håll.
Han visar också på att de exportrestriktioner som föreligger för delar som kan användas i exempelvis uranberikning (som är en viktig del i vapentillverkningen) omkringgås eller bagatelliseras av de som säljer produkterna.
Langeweische diskuterar också hur den balans som tidigare funnits mellan de två stora kärnkraftsnationerna, USA och Sovjet, fallit samman i och med att mindre stater som exempelvis Pakistan fått tillgång till vapnen.
Det här är en ytterst relevant och skarp bok.
Teknologin finns, materialet finns och viljan finns. Vem trycker på knappen först?
Läs vidare:
William Langewiesche på Macmillan
Intressant?
Andra bloggare om:
The Atomic Bazaar, William Langewiesche, debatt, fakta
fredag 30 januari 2009
Giftlaboratoriet
Arkadij Vaksberg har skrivit en intressant och tänkvärd bok vid namn Giftlaboratoriet som tar upp statsterrorismen i Sovjetunionen och Ryssland från början/ mitten av 1900-talet fram till nutid.
Vaksberg är en övertygande skribent, och det är nästan så att jag önskar att han inte var det, eftersom den bild han målar upp av Sovjetunionen/ Ryssland gör mig näst intill skräckslagen. De politiska mord som förekommit under kommunisternas välde ger mig en god förståelse för hur förtryckta och terroriserade invånarna i detta numera splittrade rike faktiskt var.
Dissidenter hade inget skydd från statsmakten. Minsta överträdelse kunde bestraffas rejält, särskilt om man gick emot den rådande ordningen och partiets linje. Vaksberg tar upp fall efter fall med politiska mord, många av vilka offren han själv träffat, till och med varit vänskaplig med. Att ge ut en sådan här bok är därför inte bara imponerande i form av den forskning Vaksberg har ägnat åt den, men även ur ett moraliskt perspektiv. Jag är imponerad av att Vaksberg vågade peka ett så tydligt finger i Lubjankas riktning.
Eftersom så många av de filer och dokument Vaksberg åberopar är skyddade, förstörda eller oåtkomliga är det svårt för honom att verifiera alla utsagor han gör i boken, men det upplever jag ändå inte som en brist. Vaksberg spekulerar, men han spekulerar med en oerhörd auktoritet. Han är också noga med att uppge var hans utsagor brister, och för den skull är jag mer än villig att ursäkta honom den bristande källförteckningen. Om ens det han kan verifiera är sant, så är boken en oerhört skrämmande titt på en regering som inte bara fått oinskränkt makt, men även blivit så hårt korrumperade av den makten att de inte dragit sig för att utöva den, och fortfarande inte drar sig för att utöva den.
Vaksberg har så många fall av politiska mord att han med nöd och näppe hinner med ett omnämnande av Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, som han i korthet går in på. Även de tror Vaksberg är offer för Lubjanka.
Det här är en skrämmande bok. Men den är också angelägen och välskriven.
Läs den. Rekommenderas varmt
Läs vidare:
Arkadij Vaksberg på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Arkadij Vaksberg, Giftlaboratoriet, rekommenderad, bok, fakta,
Vaksberg är en övertygande skribent, och det är nästan så att jag önskar att han inte var det, eftersom den bild han målar upp av Sovjetunionen/ Ryssland gör mig näst intill skräckslagen. De politiska mord som förekommit under kommunisternas välde ger mig en god förståelse för hur förtryckta och terroriserade invånarna i detta numera splittrade rike faktiskt var.
Dissidenter hade inget skydd från statsmakten. Minsta överträdelse kunde bestraffas rejält, särskilt om man gick emot den rådande ordningen och partiets linje. Vaksberg tar upp fall efter fall med politiska mord, många av vilka offren han själv träffat, till och med varit vänskaplig med. Att ge ut en sådan här bok är därför inte bara imponerande i form av den forskning Vaksberg har ägnat åt den, men även ur ett moraliskt perspektiv. Jag är imponerad av att Vaksberg vågade peka ett så tydligt finger i Lubjankas riktning.
Eftersom så många av de filer och dokument Vaksberg åberopar är skyddade, förstörda eller oåtkomliga är det svårt för honom att verifiera alla utsagor han gör i boken, men det upplever jag ändå inte som en brist. Vaksberg spekulerar, men han spekulerar med en oerhörd auktoritet. Han är också noga med att uppge var hans utsagor brister, och för den skull är jag mer än villig att ursäkta honom den bristande källförteckningen. Om ens det han kan verifiera är sant, så är boken en oerhört skrämmande titt på en regering som inte bara fått oinskränkt makt, men även blivit så hårt korrumperade av den makten att de inte dragit sig för att utöva den, och fortfarande inte drar sig för att utöva den.
Vaksberg har så många fall av politiska mord att han med nöd och näppe hinner med ett omnämnande av Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, som han i korthet går in på. Även de tror Vaksberg är offer för Lubjanka.
Det här är en skrämmande bok. Men den är också angelägen och välskriven.
Läs den. Rekommenderas varmt
Läs vidare:
Arkadij Vaksberg på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Arkadij Vaksberg, Giftlaboratoriet, rekommenderad, bok, fakta,
söndag 25 januari 2009
Från Sapfo till Cyborg
Från Sapfo till Cyborg: Idéer om sexualitet och kön i historien är en antologi sammanställd av Lena Lennerhed och en "damn good read".
Som de flesta böcker jag har läst den senaste tiden så hade jag även ett syfte med att läsa den här, nämligen för att se hur den kvinnliga sexualiteten utvecklats och definierats, naturligtvis av män, under århundradena, för att slutligen demoniseras så till den milda grad att en bok som Malleus maleficarum kunnat skrivas utan att stöta på några större reaktioner. Kvinnor reagerade förstås, men de upprörda rösterna hördes knappt. De var nämligen få, eftersom de flesta kvinnor inte ens kunde läsa det Kramer och Sprenger skrivit om dem.
Men det var inte det jag skulle prata om egentligen, utan om antologin. Den är en bred genomgång av hur framförallt den kristna synen på sexualitet vuxit fram under åthundradena. Från Tertullianus obehagliga påpekanden om att kvinnor är som tempel byggda över kloaker, till 70-talets radikalfeministiska tankar om att sex är ett manligt maktmedel, eftersom sexualiteten utgår ifrån den manliga normen. Det finns många duktiga historiker och tankegångar i bokens olika essäer, och det finns mycket gott att hämta för den som har ett intresse av sexualitetens historia ur ett lite mera kvinnligt perspektiv. För min del blev jag förvånad över hur många av de moraliska regler som ställts upp redan på 400 - 1400-talet som lever kvar även idag, och ur synen på kvinnan som upphovet till all synd, särskilt då den sexuella, fortfarande inte tvättats bort helt ur samtiden. Det är fantastiskt och ganska skrämmande att män som levde för 1400 år sedan fortfarande har inflytande över hur vi ser på sexualitet och moral.
I inledningen ger Lennerhed en bra sammanfattning om vad boken handlar om, och jag har själv inte hittat några bättre ord, så jag citerar Lennerhed här:
Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Lena Lennerheds hemsida på Södertörns Högskola
Intressant?
Andra bloggare om:
Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, feminism, bok, fakta, rekommenderad
Som de flesta böcker jag har läst den senaste tiden så hade jag även ett syfte med att läsa den här, nämligen för att se hur den kvinnliga sexualiteten utvecklats och definierats, naturligtvis av män, under århundradena, för att slutligen demoniseras så till den milda grad att en bok som Malleus maleficarum kunnat skrivas utan att stöta på några större reaktioner. Kvinnor reagerade förstås, men de upprörda rösterna hördes knappt. De var nämligen få, eftersom de flesta kvinnor inte ens kunde läsa det Kramer och Sprenger skrivit om dem.
Men det var inte det jag skulle prata om egentligen, utan om antologin. Den är en bred genomgång av hur framförallt den kristna synen på sexualitet vuxit fram under åthundradena. Från Tertullianus obehagliga påpekanden om att kvinnor är som tempel byggda över kloaker, till 70-talets radikalfeministiska tankar om att sex är ett manligt maktmedel, eftersom sexualiteten utgår ifrån den manliga normen. Det finns många duktiga historiker och tankegångar i bokens olika essäer, och det finns mycket gott att hämta för den som har ett intresse av sexualitetens historia ur ett lite mera kvinnligt perspektiv. För min del blev jag förvånad över hur många av de moraliska regler som ställts upp redan på 400 - 1400-talet som lever kvar även idag, och ur synen på kvinnan som upphovet till all synd, särskilt då den sexuella, fortfarande inte tvättats bort helt ur samtiden. Det är fantastiskt och ganska skrämmande att män som levde för 1400 år sedan fortfarande har inflytande över hur vi ser på sexualitet och moral.
I inledningen ger Lennerhed en bra sammanfattning om vad boken handlar om, och jag har själv inte hittat några bättre ord, så jag citerar Lennerhed här:
Vår bok gör inga anspråk på att ge en fullständig bild av könets och sexualitetens idéhistoria. Det vi vill är att ge en orientering om hur tänkandet kring kön och sexualitet formulerats och förändrats, och vi gör det genom ett antal nedslag i historien. Texterna är skrivna av forskare med olika temperament och tematiska intressen. [...] Någon text handlar främst om kvinnosyn, andra om feministiska idéer. Vissa fokuserar sexualitet, andra idéer om likheter och skillnader mellan kvinnor och män. Sammantaget visar texterna att idéer om kön, sexualitet och sexuell identitet är historiskt föränderliga.
Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Lena Lennerheds hemsida på Södertörns Högskola
Intressant?
Andra bloggare om:
Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, feminism, bok, fakta, rekommenderad
lördag 24 januari 2009
From Barbie to Mortal Kombat
Den här boken, redigerad av Justine Cassell och Henry Jenkins, har stått på min läslista ganska länge. Det visar sig att det är en av de bättre böcker jag jag har läst angående just kön och datorspel med ett ganska starkt "men" inbakat, och det gäller så klart att boken inte är helt aktuell längre.
Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.
Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:
Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.
Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är "Barbie Fashion Designer" som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter "Quake" och "Doom". Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.
I vilket fall så går "From Barbie to Mortal Kombat" igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från "det är väl okej att vi gör ett 'tjejspel' och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar" till "men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!" och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer - precis som killar - är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.
Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT
Intressant?
Andra bloggare om:
From Barbie to Mortal Kombat, Justine Cassell, Henry Jenkins, fakta, debatt, bok, spel
Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.
Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:
Female game designers consistently complain that their ideas were rejected because they did not conform to their company's often implicit assumptions about what made for a "good game" or a "fun" product.
Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.
Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är "Barbie Fashion Designer" som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter "Quake" och "Doom". Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.
I vilket fall så går "From Barbie to Mortal Kombat" igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från "det är väl okej att vi gör ett 'tjejspel' och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar" till "men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!" och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer - precis som killar - är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.
Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT
Intressant?
Andra bloggare om:
From Barbie to Mortal Kombat, Justine Cassell, Henry Jenkins, fakta, debatt, bok, spel
måndag 19 januari 2009
Gender Inclusive Game Design
Sheri Graner Ray har skrivit boken Gender Inclusive Game Design som en reaktion på den hypermanliga spelvärlden, en bok, som hon själv säger i förordet, var nödvändig att få ur sig.
Mycket av det Graner Ray skriver känner jag igen mig i. Det handlar om olika sätt att se på spel på, och det handlar också om olika barriärer, både inom och utanför spelen för kvinnligt deltagande. Graner Ray menar att om spelmarknaden skall kunna växa i en högre utsträckning, så måste spelutvecklare och förläggare komma med på banan och inse att det inte bara är män och pojkar som spelar spel.
Graner Ray ger både ett historiskt och ett nutida perspektiv på marknaden. Historiskt sett, säger hon, så började spelmarknaden med att rikta sig till hela familjen. Pong och PacMan är två sådana exempel på spel som riktar sig till en bred målgrupp. I och med Donkey Kong och Dragon's Lair försvann familjetänket och man inriktade sig på en marknad som fortfarande är spelens huvudmålgrupp, dvs unga pojkar/ män i åldrarna 13 - 25 år.
I boken går Graner Ray också igenom skillnaderna mellan hur kvinnor och män spelar, och det är den här delen som känns mest föråldrad. Personligen tror jag inte på att vi är så biologiskt olika som Graner Ray vill låta påskina. Mycket av det hon tar upp handlar förmodligen om socialisering och inlärning, men oavsett om det är en biologisk skillnad mellan könen, eller en kulturell skillnad, så skall man nog inte förringa själva skillnaden. Det är trots allt så att hur man uppfostras (även när man är vuxen - normer, någon?) sätter sina spår i hur man beter sig.
Graner Ray går igenom många handgripliga och bra sätt att bjuda in och öppna upp för en kvinnlig publik i datorspel. Det här är en behövlig bok, inte minst för alla producenter och designers därute som faktiskt vill göra spel för tjejer men inte vet hur.
Läs vidare:
Om Sheri Graner Ray
Sheri Grander Ray på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design, bok, debatt, fakta, spel
Mycket av det Graner Ray skriver känner jag igen mig i. Det handlar om olika sätt att se på spel på, och det handlar också om olika barriärer, både inom och utanför spelen för kvinnligt deltagande. Graner Ray menar att om spelmarknaden skall kunna växa i en högre utsträckning, så måste spelutvecklare och förläggare komma med på banan och inse att det inte bara är män och pojkar som spelar spel.
Graner Ray ger både ett historiskt och ett nutida perspektiv på marknaden. Historiskt sett, säger hon, så började spelmarknaden med att rikta sig till hela familjen. Pong och PacMan är två sådana exempel på spel som riktar sig till en bred målgrupp. I och med Donkey Kong och Dragon's Lair försvann familjetänket och man inriktade sig på en marknad som fortfarande är spelens huvudmålgrupp, dvs unga pojkar/ män i åldrarna 13 - 25 år.
I boken går Graner Ray också igenom skillnaderna mellan hur kvinnor och män spelar, och det är den här delen som känns mest föråldrad. Personligen tror jag inte på att vi är så biologiskt olika som Graner Ray vill låta påskina. Mycket av det hon tar upp handlar förmodligen om socialisering och inlärning, men oavsett om det är en biologisk skillnad mellan könen, eller en kulturell skillnad, så skall man nog inte förringa själva skillnaden. Det är trots allt så att hur man uppfostras (även när man är vuxen - normer, någon?) sätter sina spår i hur man beter sig.
Graner Ray går igenom många handgripliga och bra sätt att bjuda in och öppna upp för en kvinnlig publik i datorspel. Det här är en behövlig bok, inte minst för alla producenter och designers därute som faktiskt vill göra spel för tjejer men inte vet hur.
Läs vidare:
Om Sheri Graner Ray
Sheri Grander Ray på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggare om:
Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design, bok, debatt, fakta, spel
onsdag 7 januari 2009
Feminism
Lena Gemzöe har i den här boken försökt ge en bakgrund till rörelsen feminism, med dels en beskrivning av bakgrunden till den feministiska rörelsen, hur den uppstod och varför och vilka utvecklingsstadier och varianter det finns av feminismen som rörelse. Det är nämligen ingen homogen grupp kvinnor som står för feminism, och det finns heller ingen absolut definition av ordet.
Gemzöe ger en ordboksdefinition i början av boken, som hon sedan utvecklar och breddar, beroende på vilken inriktning av feminism hon tittar på.
Ordboksdefinitionen lyder 1) kvinnor är underordnade män och 2) detta förhållande bör ändras. Det är en öppen, men ändå, som Gemzöe säger, användbar definition, eftersom det riktar uppmärksamheten inte mot den person som säger det, utan mot ett generellt förhållande, som det sedan kan diskuteras runt. Gemzöe påpekar också, som jag personligen kan hålla med om, att det är svårt att ge en rak och tydlig beskrivning på hur just jag är underordnad, eftersom det handlar om en åtskillnad mellan strukturer och individuell nivå.
Feminism är en bra, grundläggande bok att läsa om man är nyfiken på vad feminism handlar om och vilka strömningar som rört sig igenom feminismen sedan dess uppkomst. Det är ingen gammal rörelse. De äldsta rötterna går att spåra till slutet på 1700-talet då Mary Woolstonecraft skrev "The Vindication of the Rights of Women", där hon påstod att kvinnor har samma rätt till utbildning och frihet som männen.
Det finns mycket information i "Feminism", och jag anser den vara en bra och framförallt (i så hög grad det är möjligt) objektiv bok. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Om Lena Gemzöe på Centrum för genusstudier
Intressant?
Andra bloggare om: bok, fakta, feminism, Lena Gemzöe
Gemzöe ger en ordboksdefinition i början av boken, som hon sedan utvecklar och breddar, beroende på vilken inriktning av feminism hon tittar på.
Ordboksdefinitionen lyder 1) kvinnor är underordnade män och 2) detta förhållande bör ändras. Det är en öppen, men ändå, som Gemzöe säger, användbar definition, eftersom det riktar uppmärksamheten inte mot den person som säger det, utan mot ett generellt förhållande, som det sedan kan diskuteras runt. Gemzöe påpekar också, som jag personligen kan hålla med om, att det är svårt att ge en rak och tydlig beskrivning på hur just jag är underordnad, eftersom det handlar om en åtskillnad mellan strukturer och individuell nivå.
Feminism är en bra, grundläggande bok att läsa om man är nyfiken på vad feminism handlar om och vilka strömningar som rört sig igenom feminismen sedan dess uppkomst. Det är ingen gammal rörelse. De äldsta rötterna går att spåra till slutet på 1700-talet då Mary Woolstonecraft skrev "The Vindication of the Rights of Women", där hon påstod att kvinnor har samma rätt till utbildning och frihet som männen.
Det finns mycket information i "Feminism", och jag anser den vara en bra och framförallt (i så hög grad det är möjligt) objektiv bok. Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Om Lena Gemzöe på Centrum för genusstudier
Intressant?
Andra bloggare om: bok, fakta, feminism, Lena Gemzöe
måndag 24 november 2008
En riktig våldtäktsman
Katarina Wennstam har gjort det igen. Skrivit en bok som är både angelägen, viktig och berörande. För säg att du inte blir något annat än upprörd när du lägger vantarna på den och läser den?
Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".
Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.
Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.
Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad
Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".
Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.
Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.
Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad
söndag 23 november 2008
Mediernas svarta bok
Maria-Pia Boethius har skrivit en mycket intressant bok om medierna i Sverige anno 2001. Mycket förändras fort i omvärlden men det här verkar vara en av de böcker som med viss ironi tar upp faktiska förhållanden i vår mediesamtid.
Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.
En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.
Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?
Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC
Intressant?
Andra bloggare om:
Maria Pia Boethius, Mediernas svarta bok, fakta, debatt, rekommenderad,
Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.
En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.
Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna. Mediernas svarta bok är en egensinnig och omild betraktelse av medievärlden, globalt, nationellt och "glokalt". Det handlar om journalisternas makt, kändiskulturen, reklamen, nyhetsfabriken, propagandan, mediernas ingrepp i vardagen och tvisten på jämlikhet i medievärlden. De stora frågorna om public service-mediernas roll och om den extrema ägarkoncentrationen inom medierna både i Sverige och internationellt blir allt mer överhängande. Kraven på en granskning av mediernas framfart växer. Här återstår allt att göra.
Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?
Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC
Intressant?
Andra bloggare om:
Maria Pia Boethius, Mediernas svarta bok, fakta, debatt, rekommenderad,
tisdag 18 november 2008
Impro
"Impro" av Keith Johnstone är en bok som i första hand behandlar teaterimprovisationer. Det betyder dock inte att den inte går att applicera på många andra olika områden i livet. Det är en veritabel ocean av kreativitet att ösa ur, och Johnstone går ofta in på angränsande områden när han skriver. Skrivande, till exempel, får sig en släng av hans imponerande improvisationstekniker. Hans avsnitt om automatisk skrift påminner mycket om de övningar jag har i min bok om dadaistiska spel, också det en mycket kreativ bok.
Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.
Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.
För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida
Andra bloggare om:
Impro, Keith Johnstone, bok, teater, fakta, koncept, inspiration
Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.
Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.
För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida
Andra bloggare om:
Impro, Keith Johnstone, bok, teater, fakta, koncept, inspiration
lördag 4 oktober 2008
Them
Jon Ronson låter oss i boken "Them" följa med på en vansinnig resa bland extremister och konspirationsteorietiker i förhoppningen om att hitta vilka "De" egentligen är. Du vet, "de" som styr världen utan att världen är medveten om det.
Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.
Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.
Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.
Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.
En bok jag rekommenderar.
Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad
Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.
Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.
Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.
Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.
En bok jag rekommenderar.
Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad
tisdag 16 september 2008
F-ordet
"F-ordet - mot en ny feminism" är en antologi av Petra Östergren. Hon har här samlat en mängd tankar om feminism, fast vinklade på ett litet annat sätt än vanligt.
Som vanligt visar Östergren prov på en välbalanserad och framförallt nyskapande syn på något som annars får de flesta att rynka på näsan och säga "visst är jag för jämställdhet, men jag är inte feminist". Feminism, menar Östegren i sitt företal, är ett fult ord i dagens samhälle. Som (numera) uttalad feminist är jag böjd att hålla med henne. Och som alldeles färskt tillskott till skaran av feminister är hennes böcker och antologier fräscha och hoppingivande. Jag tror nämligen att hon har alldeles rätt när hon säger att vi måste bråka med varandra för att hitta sätt att busa undan patriarkatet.
F-ordet är fylld till brädden med spekulationer och kontroverser, kan man lugnt säga. Det handlar om allt möjligt, från Femmes inverkan på feminism och stereotyper till avsnitt om hur män skall vara manliga och utstråla muskler för att få uppmärksamhet. Det behövs knappast säga att jag inte håller med om allt, och att mycket får mig att rynka på näsan, tänka lite och rynka på näsan lite igen. Samtidigt är jag glad att boken blandar vilt och håller sig så långt ifrån konsensus man kan komma. Jag tror nämligen att det krävs att vi bråkar för att komma framåt. Men det skall vara ett konstruktivt bråk, inte en platt "nähä!" "joho!" debatt som det annars lätt kan bli, feminist mot icke-feminist, eller för den delen, feminist mot feminist. Vi behöver börja ställa oss frågan "varför?" och följdfrågan "vad gör vi åt det?" lite oftare. Det är tur att vi har Petra Östergren som skoningslöst påminner oss om det.
Läs vidare:
Petra Östergrens hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, Petra Östergren, F-ordet, fakta
Som vanligt visar Östergren prov på en välbalanserad och framförallt nyskapande syn på något som annars får de flesta att rynka på näsan och säga "visst är jag för jämställdhet, men jag är inte feminist". Feminism, menar Östegren i sitt företal, är ett fult ord i dagens samhälle. Som (numera) uttalad feminist är jag böjd att hålla med henne. Och som alldeles färskt tillskott till skaran av feminister är hennes böcker och antologier fräscha och hoppingivande. Jag tror nämligen att hon har alldeles rätt när hon säger att vi måste bråka med varandra för att hitta sätt att busa undan patriarkatet.
F-ordet är fylld till brädden med spekulationer och kontroverser, kan man lugnt säga. Det handlar om allt möjligt, från Femmes inverkan på feminism och stereotyper till avsnitt om hur män skall vara manliga och utstråla muskler för att få uppmärksamhet. Det behövs knappast säga att jag inte håller med om allt, och att mycket får mig att rynka på näsan, tänka lite och rynka på näsan lite igen. Samtidigt är jag glad att boken blandar vilt och håller sig så långt ifrån konsensus man kan komma. Jag tror nämligen att det krävs att vi bråkar för att komma framåt. Men det skall vara ett konstruktivt bråk, inte en platt "nähä!" "joho!" debatt som det annars lätt kan bli, feminist mot icke-feminist, eller för den delen, feminist mot feminist. Vi behöver börja ställa oss frågan "varför?" och följdfrågan "vad gör vi åt det?" lite oftare. Det är tur att vi har Petra Östergren som skoningslöst påminner oss om det.
Läs vidare:
Petra Östergrens hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, Petra Östergren, F-ordet, fakta
Duktighetsfällan
Igår köpte jag två böcker på Akademibokhandeln. Den ena heter "Duktighetsfällan" och är skriven av Joanna Rose och Aleksander Perski och tar upp de problem som kan uppstå när man tar på sig för mycket arbete och anser att man skall klara av allt här i livet.
Boken går in på vilka psykologiska krafter som ligger och puffar på kvinnor (och även män, men för det mesta handlar det om kvinnor) som gör att de till slut blir utbrända och får tas in på Stressmottagningen i Stockholm. Till stor del handlar det om självkänsla och avsaknad av den om man misslyckas med att konstant producera.
Som en person som alltid har minst ett projekt på gång, så känner jag igen mig enormt i vissa delar av boken, men inte fullt ut. Jag tror att det delvis beror på att jag inte varit medveten om eller inte tagit vissa normbrott som jag ägnat mig åt på så stort allvar, eller känt att jag måste forma delar av mitt liv efter vad som förväntas av mig.
Men jag förstår de som faktiskt drabbas av den här typen av stress och panik, för jag drabbas också, om än på andra områden i mitt liv.
I korthet är det här en bra bok som pekar på en hel del som man personligen kan göra åt sin situation om stressen har fått ta överhanden, något som jag själv tillämpat mig av under ett par månader mellan det att jag började skriva den här blogposten och tills idag, tre månader senare, när den är färdigställd.
!. Stäng av mobilen
2. Var ledig när du är ledig
3. Lova inte för mycket
Enkla råd, men ack så svåra att följa, för ofta så känner man ju att man klarar av det.
Läs vidare:
Stressmottagningen
Joanna Rose
Aleksander Perski
Intressant?
Andra bloggare om: Aleksander Perski, Joanna Rose, Duktighetsfällan, bok, fakta, självhjälp
Boken går in på vilka psykologiska krafter som ligger och puffar på kvinnor (och även män, men för det mesta handlar det om kvinnor) som gör att de till slut blir utbrända och får tas in på Stressmottagningen i Stockholm. Till stor del handlar det om självkänsla och avsaknad av den om man misslyckas med att konstant producera.
Som en person som alltid har minst ett projekt på gång, så känner jag igen mig enormt i vissa delar av boken, men inte fullt ut. Jag tror att det delvis beror på att jag inte varit medveten om eller inte tagit vissa normbrott som jag ägnat mig åt på så stort allvar, eller känt att jag måste forma delar av mitt liv efter vad som förväntas av mig.
Men jag förstår de som faktiskt drabbas av den här typen av stress och panik, för jag drabbas också, om än på andra områden i mitt liv.
I korthet är det här en bra bok som pekar på en hel del som man personligen kan göra åt sin situation om stressen har fått ta överhanden, något som jag själv tillämpat mig av under ett par månader mellan det att jag började skriva den här blogposten och tills idag, tre månader senare, när den är färdigställd.
!. Stäng av mobilen
2. Var ledig när du är ledig
3. Lova inte för mycket
Enkla råd, men ack så svåra att följa, för ofta så känner man ju att man klarar av det.
Läs vidare:
Stressmottagningen
Joanna Rose
Aleksander Perski
Intressant?
Andra bloggare om: Aleksander Perski, Joanna Rose, Duktighetsfällan, bok, fakta, självhjälp
måndag 4 augusti 2008
Jämställt språk
Jämställt språk är en liten skrift ifrån Språknämnden av Karin Milles som handlar om - just det - jämställt språk. Det är en ganska "rakt på sak"-bok. Den tar upp diverse problem med skrifter och dylikt, och även bra sätt att lösa sagda problem.
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
