The Ship of Destiny

Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.

Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.

I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.

Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy

The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur

Ship of Magic

Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.

Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.

I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.

Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.

Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.

Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur