Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.
Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.
I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.
Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy
Visar inlägg med etikett fantasy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fantasy. Visa alla inlägg
tisdag 18 augusti 2009
måndag 27 juli 2009
Ship of Magic
Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.
I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.
Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.
Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.
Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Andra bloggare om:
Robin Hobb, Liveship Traders, Ship of Magic, fantasy, rekommenderad, bok, skönlitteratur
Etiketter:
bok,
fantasy,
Liveship Traders,
rekommenderad,
Robin Hobb,
Ship of Magic,
skönlitteratur
torsdag 20 november 2008
No Present Like Time
Del två i Swainstons pågående berättelse om Jant Shira, det knarkande kejsarsändebudet, som faktiskt fått bukt med sitt missbruk i den här boken. Tyvärr går det åt skogen när kejsaren själv beordrar Jant att följa med på en lång sjöresa till ett par hittills oupptäckta öar. Jant - eller Comet som han ofta kallas - är livrädd för vatten och tycker illa om att åka båt.
Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.
Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.
I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.
Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, No Present Like Time, New Wierd, fantasy, skönlitteratur,
Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.
Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.
I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.
Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, No Present Like Time, New Wierd, fantasy, skönlitteratur,
Etiketter:
fantasy,
New Wierd,
No Present Like Time,
skönlitteratur,
Steph Swainston
fredag 14 november 2008
The Year of Our War
Steph Swainston har skrivit den här alldeles utmärkta boken om Jant Shira, en odödlig knarkare med en underlig inställning både till sin odödlighet och sitt knarkande.
Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.
Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.
Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.
En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.
Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, The Year of Our War, skönlitteratur, fantasy, New Wierd
Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.
Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.
Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.
En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.
Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, The Year of Our War, skönlitteratur, fantasy, New Wierd
Etiketter:
fantasy,
New Wierd,
skönlitteratur,
Steph Swainston,
The Year of Our War
tisdag 5 augusti 2008
Orx - Nasty, Brutish & Short
Orx - Nasty, Brutish and Short av Raven Daegmorgan är precis vad det utger sig för att vara. Otäckt, brutalt och kort. Och då menar jag inte innehållet i rollspelet, utan hur Daegmorgan genomgående uttrycker sig.
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
Etiketter:
bok,
fantasy,
Orx - Nasty Brutish and Short,
Raven Daegmorgan,
rollspel
fredag 1 augusti 2008
Shared Fantasy
Role-Playing Games as Social Worlds av Gary Alan Fine kallas en klassisk studie, som i sin beskrivning rollspel ger en tydlig bild av en ofta missförstådd subkultur - rollspelarens.
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
Etiketter:
bok,
fakta,
fantasy,
Gary Alan Fine,
rekommenderad,
rollspel,
Shared Fantasy
torsdag 10 juli 2008
Confessions of a Part-Time Sorceress
Shelly Mazzanoble har skrivit "Confessions of a Part-Time Sorceress", en handbok för kvinnor som är intresserade av rollspelet Dungeons & Dragons. Hade jag vetat att det var Wizards of the Coast (eller snarare upptäckt...) som gav ut den, hade jag förmodligen inte köpt den.
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
Etiketter:
bok,
böcker,
Confessions of a Part-Time Sorceress,
fantasy,
handbok,
rollspel,
Shelly Mazzanoble
torsdag 19 juni 2008
Witches Abroad
Witches Abroad är den tolfte boken i Discworldserien och handlar om de tre häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Av en händelse så lämnar en av de gamla häxorna, Desiderata, sitt goda féspö till Magrat, med strikta instruktioner om att Granny och Nanny skall hålla sig utanför. Hon ger också Magrat order om att ta hand om hennes gudbarn, Embrella, som just nu befinner sig i Genua. Hon skall gifta sig med en prins, men det får till inget pris ske.
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
Etiketter:
bok,
fantasy,
rekommenderad,
skönlitteratur,
Terry Pratchett,
Witches Abroad
fredag 9 maj 2008
THUD!
THUD! är den trettionde boken i Discworldserien, skriven av Terry Pratchett. Pratchett är en författare som med sina ordvändningar ena minuten kan få mig att kikna av skratt, och andra att häpna eftersom han med en mening lyckats få mig att bli både eftertänksam och allvarlig.
THUD! handlar om den annalkande Koom Valley-dagen, en plats där det sägs att dvärgarna låg i bakhåll för trollen, eller om det var trollen som låg i bakhåll för dvärgarna? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Saker och ting förvärras rejält av att en dvärg dödas i tunnlarna under Ankh-Morpork - till synes av ett troll.
Det här är en berg-och-dalbana, som vanligt när det gäller Pratchetts böcker om Sam Vimes, mannen som styr över vaktstyrkan i staden. Han är omutbar, oklanderligt ärlig och har en moral som man kan bända stål runt. Samtidigt bär han också på en enorm vrede mot världens orättvisor och en önskan att förbli Sam Vimes, trots att han under årens gång lyckats bli både kommendör och hertig. Men han är också en skitstövel, en person som lärt sig tänka som de brottslingar han arresterar.
Saker och ting är naturligtvis inte vad de verkar vara på ytan. Vimes är känd för att gräva, och det gör han även i det här fallet. Han hittar bevis för att allt inte är som det skall vara. Utan att avslöja för mycket så är THUD! en bok om politik, spel och förutfattade meningar. Fördomar och ovilja att kommunicera förekommer också. Men mest av allt är det en bok om Sam Vimes, och hans relation till sin son och sin hustru och Vimes ovilja att låta något hända den delen av hans liv, som på många sätt är hans fristad ifrån den verklighet som han måste hantera på sitt jobb varje dag.
Som vanligt när det gäller Pratchett är boken genomsyrad av sarkasmer, spetsfundigheter och rena ordlekar. Det är underhållande och det är definitivt intelligent. Pratchett är en sådan där författare som jag rekommenderar alla att läsa på orginalspråket. En översättare lär nämligen få en handfull när han eller hon tar sig an det slingrande och tidvis utsökta språk som finns i böckerna.
Det här, tillsammans med de flesta andra böcker av Pratchett, är en bok jag rekommenderar varmt. Tyvärr har författaren själv diagnosticerats med vad som kallas "early onset Alzheimers", så det kanske inte blir så många fler böcker från denna annars så produktiva författare.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Terry Pratchett, THUD, skönlitteratur, fantasy, bok, rekommenderad
THUD! handlar om den annalkande Koom Valley-dagen, en plats där det sägs att dvärgarna låg i bakhåll för trollen, eller om det var trollen som låg i bakhåll för dvärgarna? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Saker och ting förvärras rejält av att en dvärg dödas i tunnlarna under Ankh-Morpork - till synes av ett troll.
Det här är en berg-och-dalbana, som vanligt när det gäller Pratchetts böcker om Sam Vimes, mannen som styr över vaktstyrkan i staden. Han är omutbar, oklanderligt ärlig och har en moral som man kan bända stål runt. Samtidigt bär han också på en enorm vrede mot världens orättvisor och en önskan att förbli Sam Vimes, trots att han under årens gång lyckats bli både kommendör och hertig. Men han är också en skitstövel, en person som lärt sig tänka som de brottslingar han arresterar.
Saker och ting är naturligtvis inte vad de verkar vara på ytan. Vimes är känd för att gräva, och det gör han även i det här fallet. Han hittar bevis för att allt inte är som det skall vara. Utan att avslöja för mycket så är THUD! en bok om politik, spel och förutfattade meningar. Fördomar och ovilja att kommunicera förekommer också. Men mest av allt är det en bok om Sam Vimes, och hans relation till sin son och sin hustru och Vimes ovilja att låta något hända den delen av hans liv, som på många sätt är hans fristad ifrån den verklighet som han måste hantera på sitt jobb varje dag.
Som vanligt när det gäller Pratchett är boken genomsyrad av sarkasmer, spetsfundigheter och rena ordlekar. Det är underhållande och det är definitivt intelligent. Pratchett är en sådan där författare som jag rekommenderar alla att läsa på orginalspråket. En översättare lär nämligen få en handfull när han eller hon tar sig an det slingrande och tidvis utsökta språk som finns i böckerna.
Det här, tillsammans med de flesta andra böcker av Pratchett, är en bok jag rekommenderar varmt. Tyvärr har författaren själv diagnosticerats med vad som kallas "early onset Alzheimers", så det kanske inte blir så många fler böcker från denna annars så produktiva författare.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Terry Pratchett, THUD, skönlitteratur, fantasy, bok, rekommenderad
Etiketter:
bok,
fantasy,
rekommenderad,
skönlitteratur,
Terry Pratchett,
THUD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)