Unseen Academicals

Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.

Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.

Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.

Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.

Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.

Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur

Night Watch

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
bok, Night Watch, rekommenderad, skönlitteratur, Terry Pratchett

Nation

Terry Pratchetts senaste bok "Nation" är inget undantag i en i övrigt strålande och omfattande produktion. De riktigt vassa sarkasmerna som annars ligger strax under ytan i hans böcker om exempelvis Sam Vimes, har fått stå tillbaka för ett mjukare tonläge, men hans iakttagelseförmåga när det kommer till den mänskliga naturen är lika vass nu som den alltid har varit.

Nation handlar om Mau, en ung pojke som precis skall till att bli man, men hindras av att en naturkatastrof i princip spolar bort hela hans värld. När han återvänder från pojkarnas ö till sin egen ö där han och hans familj, hans nation, bor, så överraskas han av en enorm tsunami. När världen återuppstår ur kaoset är allt han känt till tidigare borta.

Dock får han något i utbyte. Vågen har spolat med sig Sweet Jane, ett skepp som råkade befinna sig mitt i vägen när vågen slog till och den enda överlevande på båten är den unga Daphne (eller Ermintrude som hon egentligen heter). Tillsammans börjar Mau och Daphne bygga upp en värld ur spillrorna av vad som finns kvar av deras respektive civilisationer.

Det är en vacker och stundtals ganska jobbig berättelse att läsa, men den är otroligt fängslande, och som vanligt tog boken slut allt för tidigt för mitt tycke. Den kunde gott ha varit längre, med förbehållet att den var precis lagom lång.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Terry Pratchett, Nation, bok, skönlitteratur, rekommenderad,

Witches Abroad

Witches Abroad är den tolfte boken i Discworldserien och handlar om de tre häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Av en händelse så lämnar en av de gamla häxorna, Desiderata, sitt goda féspö till Magrat, med strikta instruktioner om att Granny och Nanny skall hålla sig utanför. Hon ger också Magrat order om att ta hand om hennes gudbarn, Embrella, som just nu befinner sig i Genua. Hon skall gifta sig med en prins, men det får till inget pris ske.

Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.

Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.

Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.

Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins

Intressant?

Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok

THUD!

THUD! är den trettionde boken i Discworldserien, skriven av Terry Pratchett. Pratchett är en författare som med sina ordvändningar ena minuten kan få mig att kikna av skratt, och andra att häpna eftersom han med en mening lyckats få mig att bli både eftertänksam och allvarlig.

THUD! handlar om den annalkande Koom Valley-dagen, en plats där det sägs att dvärgarna låg i bakhåll för trollen, eller om det var trollen som låg i bakhåll för dvärgarna? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Saker och ting förvärras rejält av att en dvärg dödas i tunnlarna under Ankh-Morpork - till synes av ett troll.

Det här är en berg-och-dalbana, som vanligt när det gäller Pratchetts böcker om Sam Vimes, mannen som styr över vaktstyrkan i staden. Han är omutbar, oklanderligt ärlig och har en moral som man kan bända stål runt. Samtidigt bär han också på en enorm vrede mot världens orättvisor och en önskan att förbli Sam Vimes, trots att han under årens gång lyckats bli både kommendör och hertig. Men han är också en skitstövel, en person som lärt sig tänka som de brottslingar han arresterar.

Saker och ting är naturligtvis inte vad de verkar vara på ytan. Vimes är känd för att gräva, och det gör han även i det här fallet. Han hittar bevis för att allt inte är som det skall vara. Utan att avslöja för mycket så är THUD! en bok om politik, spel och förutfattade meningar. Fördomar och ovilja att kommunicera förekommer också. Men mest av allt är det en bok om Sam Vimes, och hans relation till sin son och sin hustru och Vimes ovilja att låta något hända den delen av hans liv, som på många sätt är hans fristad ifrån den verklighet som han måste hantera på sitt jobb varje dag.

Som vanligt när det gäller Pratchett är boken genomsyrad av sarkasmer, spetsfundigheter och rena ordlekar. Det är underhållande och det är definitivt intelligent. Pratchett är en sådan där författare som jag rekommenderar alla att läsa på orginalspråket. En översättare lär nämligen få en handfull när han eller hon tar sig an det slingrande och tidvis utsökta språk som finns i böckerna.

Det här, tillsammans med de flesta andra böcker av Pratchett, är en bok jag rekommenderar varmt. Tyvärr har författaren själv diagnosticerats med vad som kallas "early onset Alzheimers", så det kanske inte blir så många fler böcker från denna annars så produktiva författare.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins

Intressant?

Andra bloggare om:
Terry Pratchett, THUD, skönlitteratur, fantasy, bok, rekommenderad