Katrine Kielos har skrivit boken "våldtäkt och romantik". Nu när jag har läst den så funderar jag lite över varför hon skrev boken. Den har sina små poänger, men de poängerna försvinner snart i ett resonerande som saknar fokus och som framförallt saknar mål. Vart vill författaren komma med sina uppstryckade små stycken och korta små skönlitterära inlägg? Vill hon få mig att sympatisera?
Tja, det kan jag väl göra, men berättelserna blandas med fakta och debattartiklar, så det berör knappast, hur mycket jag än vill att det skall göra det. Den här boken är så lättsmält att den knappt passerar medvetandecentrum i hjärnan och den lämnar inte kvar några större intryck, men den borde beröra mer. Det är ett viktigt ämne, så varför känns boken så otroligt frivol?
Jag har inga bra svar på det, men jag hade sannerligen velat ha något som känns. Den här boken känns nästan inte alls. Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som jag skrev tidigare finns det delar av den som är riktigt bra. Kielos diskuterar bland annat hur smärta påverkar kvinnor och män olika, hur fysisk smärta kan övergå i psykisk, och hur de två är sammanlänkade.
En annan sak jag identifierar mig djupt med, eftersom jag nyss råkade ut för något liknande (inte våldtäkt, men väl respektlöshet inför mina önskemål), det att mina åsikter inte räknas, just för att jag är kvinna. Alltså vet jag inte vad jag vill, och det inbegriper även när någon vill ha sex med mig. Vill jag inte, tja, då vill jag i alla fall.
Jag vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till den här boken. Skall jag vara helt ärlig verkar det som att Kielos helt enkelt funderat lite runt "skall jag ta och skriva mig en bok? Tja, varför inte... Vad skall den handla om? Vad läser folk? Hum..." och resultatet känns lite därefter. Inte helt bra.
Läs vidare:
Katrine Kielos på Facebook
Intressant?
Andra bloggare om:
Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, bok, feminism, fakta, skönlitteratur
måndag 14 juli 2008
torsdag 10 juli 2008
Confessions of a Part-Time Sorceress
Shelly Mazzanoble har skrivit "Confessions of a Part-Time Sorceress", en handbok för kvinnor som är intresserade av rollspelet Dungeons & Dragons. Hade jag vetat att det var Wizards of the Coast (eller snarare upptäckt...) som gav ut den, hade jag förmodligen inte köpt den.
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
tisdag 8 juli 2008
Graveyard Dust
Det här är den tredje boken i serien om Benjamin January. Skriven av Barbara Hambly som annars brukar ägna sig åt fantasyböcker av olika slag, men så otroligt mycket bättre än något annat hon har skrivit.
I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.
Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.
Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.
Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Graveyard Dust, Barbara Hambly, bok, skönlitteratur
I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.
Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.
Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.
Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Graveyard Dust, Barbara Hambly, bok, skönlitteratur
måndag 7 juli 2008
Bögjävlar
"Bögjävlar" är en arg bögbok skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Det är fem bögar som har tröttnat på den svenska bögkulturen och de snäva roller de tvingas in i som bög. Trots att homosexualitet har blivit "helt okej" i det svenska samhället, finns det fortfarande begränsningar för bögidentiteten. Som bög får du inte sticka ut, utan måste passa den politiskt korrekta bilden av den asexuella bögen, den komiska sidekicken.
Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.
Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.
Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.
Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.
Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.
Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg
Andra bloggare om:
Bögjävlar, Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg, Roger Wilson, debatt, bok, rekommenderad
Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.
Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.
Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.
Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.
Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.
Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg
Andra bloggare om:
Bögjävlar, Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg, Roger Wilson, debatt, bok, rekommenderad
söndag 6 juli 2008
Den som inte tar bort luddet ska dö!
Den som inte tar bort luddet ska dö! är en samling sura lappar som David Batra hamstrat under en längre period i sitt liv. Det är en fantastiskt rolig bok, som inte bara pekar på hur underhållande en del människor kan vara när de irriterar sig på sina medmänniskor, men även på en uppfinningsrikedom som är helt fantastisk.
David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:
Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog
Andra bloggare om:
David Batra, Den som inte tar bort luddet ska dö, bok, humor, rekommenderad,
Här kan du ju inte parkera din idiot!
Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!
David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:
Det här är inga enkla grejer. Jag bodde i USA när jag var liten och givetvis skulle vi fira högtidligheter på svenskt vis. När det var påsk så skickade mamma därför ut mig i kvarteret iklädd kvinnokläder med en stor kvast mellan benen. Jag hade en tom kaffekanna som jag skull försöka få mina grannar att fylla med godis, men när jag stod framför den förste bistre amerikanen som tyckte att det var lagom kul att bli väckt av en skånskindisk femåring i kvinnokläder fick jag någon form av blackout. Vad heter egentligen påskkäring på engelska? Det slutade med att jag i panik skrek: "Give me Candy! I am an Easter Bitch!"
Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog
Andra bloggare om:
David Batra, Den som inte tar bort luddet ska dö, bok, humor, rekommenderad,
söndag 29 juni 2008
Fever Season
Fever Season av Barbara Hambly är den andra i serien om den friade slaven Benjamin January, som efter ett antal år i Paris kommit tillbaka till sitt barndomshem New Orleans. Ben har en förmåga att genom sitt arbete som musikant och kirurg råka in i de intriger som strösslar det New Orleanska 1830-talets förnäma och icke så förnäma befolkning, och eftersom han är en fri, färgad man, råkar han också på de mest fördomsfulla och föraktfulla människorna i sagda stad.
I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.
När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.
Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.
Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur
I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.
När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.
Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.
Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur
lördag 28 juni 2008
Jaromir
Jaromir av Alexander Ahndoril är en gotisk, slingrande och giftig roman.
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
