Djävulskt beläst flyttar

... till min portfolio blog på devilkitten.nu. Här finns i fortsättningen mina recensioner, ibland på engelska och ibland på svenska.

Lost in a Good Book

Jasper Ffordes andra del i serien om Thursday Next är precis som den första delen centrerad på SpecOps-27-agenten Next. I den här delen råkar hon ut för... tja, för det mesta kan man väl säga.

Pickwick har lagt ägg, själv är hon gravid och hennes make Langdon är utsuddad av det onda Goliathföretaget. Med tanke på Ffordes förkärlek för metaforer skulle det inte förvåna mig om det i den tredje boken dyker upp en David.

I vilket fall som helst så eskalerar konflikten mellan Next och Goliath, som numera företräds av Jack Schitts (!) kusin, Schitt-Hawse. Ja, jag vet, det är jättefånigt, men småkul. Om man tar i beaktande att Fforde kontinuerligt, precis som Pratchett, leker med ord och namn, så är det faktistk en fnissvärdig bok. Fforde är inte lika skarp som Pratchett, jag tror det är få förunnade att skriva så vasst som Pratchett gör, men han är definitivt rolig på sitt eget sätt.

Som bok betraktad finns det dock ett par tveksamheter med Lost in a Good Book. För det första är det en transportsträcka. Boken börjar inte och den tar inte slut. Det funkar inte riktigt för mig. Hade jag kommit in i serien mitt i hade jag tyckt att den var kul men knappast engagerande. Istället förlitar sig Fforde på att jag har läst The Eyre Affair och dessutom vill läsa den sista delen i serien om Thursday. Vad som däremot är både charmigt och tilltalande är Miss Havisham, som med en förkärlek för snabba bilar och en aversion mot män leder Next genom den litterära världen när hon tar upp en andra karriär som Jurisfiction-agent. Det måste i det närmaste läsas för att förstås.


Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

The Eyre Affair

Jasper Fforde har skrivit en helt fantastisk bok om litteraturagenten Thursday Next. Det är en charmig, underhållande, snabbläst och framförallt slukarvänlig text som gör mig både varm och lycklig och dessutom får mig att på ett lätt snobbigt sätt lyfta näsan lite.

Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.

Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.

Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.

The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.

Jag rekommenderar den verkligen.

Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
Jasper Fforde, The Eyre Affair, bok, skönlitteratur, alternate history, rekommenderad

Unseen Academicals

Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.

Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.

Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.

Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.

Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.

Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
Unseen Academicals, Terry Pratchett, bok, Discworld, rekommenderad, skönlitteratur

Alfahannen

Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.

Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.

Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.

Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.

Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,

On Killing

David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.

Play Unsafe

Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.

Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.

Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.

Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).

Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.

Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta