Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.
Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.
Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.
Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.
Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, Alfahannen, bok, skönlitteratur, deckare, rekommenderad,
fredag 22 januari 2010
lördag 2 januari 2010
On Killing
David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.
tisdag 17 november 2009
Play Unsafe
Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
Ursäkta, men din själ dog nyss
Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.
Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.
Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.
Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.
Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss
torsdag 20 augusti 2009
Berömda och glömda Stockholmskvinnor
Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.
Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.
Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...
Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.
Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Lisbet Scheutz, Berömda och glömda stockholmskvinnor, bok, rekommenderad, fakta
onsdag 19 augusti 2009
Deltagarkultur
Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.
På sidan 23 står det nämligen
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
På sidan 23 står det nämligen
Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
tisdag 18 augusti 2009
Konsten - så funkar det (inte)
Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.
På insidan av pärmen finns de här orden:
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
På insidan av pärmen finns de här orden:
ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:
FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.
MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.
KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.
DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.
På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.
DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.
Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.
Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".
Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.
Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida
Andra bloggare om:
Vanja Hermele, Konsten - så funkar det (inte), bok, debatt, feminism, rekommenderad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
