Play Unsafe

Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.

Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.

Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.

Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).

Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.

Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta

Ursäkta, men din själ dog nyss

Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.

Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.

Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.

Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.

Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.

Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget

Intressant?

Andra bloggare om:
bok, Danny Wattin, dystopi, skönlitteratur, Ursäkta men din själ dog nyss