Katarina Wennstam har gjort det igen. Skrivit en bok som är både angelägen, viktig och berörande. För säg att du inte blir något annat än upprörd när du lägger vantarna på den och läser den?
Det som är mest intressant med boken är att Wennstam i den ifrågasätter inte bara synen på våldtäktsoffren, utan våldtäktsmännen syn på sig själva som våldtäktsmän och vad en "riktig" våldtäktsman egentligen är. Det handlar om en starkt inarbetad fördom om vad ett offer är, vem som får lov att kalla sig ett offer (främst i media) och vem som är gärningsmannen. Hur en gärningsman agerar och ser ut finns nämligen djupt inarbetad i oss. Det är därför vi kan säga "nej, han kan ju inte ha gjort det här, han är ju en sådan fin pojke", och det är också varför våldtäktsmän dömda våldtäktsmän - kan säga "nej, jag är ingen våldtäktsman, jag är ju inte som de är".
Under allt det här ligger gamla fördomar om hur män och kvinnor ska bete sig. Män kan till exempel inte hejda sig. När de har blivit flörtade med, sett en urringning som gått lite för djupt, en kjol som varit lite för kort och - gud bevare oss - stringtrosor under den kjolen, så förvandlas mannen helt plötsligt till ett djur. Ett oresonligt djur som inte annat kan än att låta instinkterna ta över. Det här är naturligtvis en sanning som inte stämmer, men det är på det här viset männen ses i många sammanhang. Hur det får lov att fortsätta vara på det här viset, ja, den frågan ställer sig Wennstam också. I förlängningen betyder det här också att våldtäktsmän inte ser ut som den bild media förmedlar eller den bild kvinnor lärs vara rädda för. Vem som helst som utsätter en annan människa för sexuellt tvång våldtar. Det är ingen snuskgubbe som sliter in oskyldiga unga kvinnor (oskyldiga därför att de inte uppmanade till våldtäkt genom att flörta eller klä sig "på det viset") i buskage och våldtar med kniven mot strupen på dem.
Det här betyder också att vi måste kunna internalisera den här informationen. Att andra helt vanliga människor kan begå hemska gärningar måste också betyda att vi, jag, du, kan begå lika hemska gärningar. Se på Abu Ghraib, se på Stanley Milgrams experiment. Ingen av oss går säker. En hemsk tanke, säkerligen.
Wennstam tillhör en av mina favoritförfattare, just därför att hon agerar och undersöker istället för att ta för givet. Alla borde läsa "En riktig våldtäktsman".
Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman, fakta, debatt, rekommenderad
måndag 24 november 2008
söndag 23 november 2008
Mediernas svarta bok
Maria-Pia Boethius har skrivit en mycket intressant bok om medierna i Sverige anno 2001. Mycket förändras fort i omvärlden men det här verkar vara en av de böcker som med viss ironi tar upp faktiska förhållanden i vår mediesamtid.
Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.
En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.
Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?
Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC
Intressant?
Andra bloggare om:
Maria Pia Boethius, Mediernas svarta bok, fakta, debatt, rekommenderad,
Boethius har varit journalist länge, och hon talar med mycket auktoritet om hur media förhåller sig till dels sina läsare och dels varandra. Boethius berättar också om hur medierdna rapporterar vissa händelser, vilket är minst lika intressant som vad de berättar, eftersom vinklingen på en nyhet ofta är den avgörande faktorn i hur nyheten kommer att uppfattas. Mediekonglomeraten berättar "sanningen" om vår nutid för oss, men de väljer vilken sanning de vill mata oss med och hur vi skall matas. Enligt Boethius driver också media opinioner. Opinioner de ofta är med att skapa från början.
En annan sak jag tycker är mycket intressant är bokens inställning till mediadrev, som vi ju har sett vid ett antal tillfällen, både i "gammelmedia" som det numera kallas och "bloggosfären". Boethius kallar fenomenet mediedomstolen, och enligt henne är det för en person som redan dömts svårt att göra något annat än att följa medias råd.
Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna. Mediernas svarta bok är en egensinnig och omild betraktelse av medievärlden, globalt, nationellt och "glokalt". Det handlar om journalisternas makt, kändiskulturen, reklamen, nyhetsfabriken, propagandan, mediernas ingrepp i vardagen och tvisten på jämlikhet i medievärlden. De stora frågorna om public service-mediernas roll och om den extrema ägarkoncentrationen inom medierna både i Sverige och internationellt blir allt mer överhängande. Kraven på en granskning av mediernas framfart växer. Här återstår allt att göra.
Kopplingen mellan den här gamla maktjätten och nykomlingen bloggosfären borde vara uppenbar. Är det bra? Är det dåligt? Vad skall vi "nymedia" ta med oss från "gammelmedia" som lärdomar? Kanske det att allt som skrivs är subjektivt, att det trots allt inte finns några objektiva åsikter och att det vi skriver får återverkningar - vissa utav oss har fler läsare, vissa mindre - men alla påverkar. Hur vill DU påverka din omvärld?
Läs vidare
Maria Pia Boethius på Wikipedia
Artikel på Feministiskt Initiativs hemsida
Artikel på SvDs Brännpunkt
Intervju med Boethius i ETC
Intressant?
Andra bloggare om:
Maria Pia Boethius, Mediernas svarta bok, fakta, debatt, rekommenderad,
torsdag 20 november 2008
No Present Like Time
Del två i Swainstons pågående berättelse om Jant Shira, det knarkande kejsarsändebudet, som faktiskt fått bukt med sitt missbruk i den här boken. Tyvärr går det åt skogen när kejsaren själv beordrar Jant att följa med på en lång sjöresa till ett par hittills oupptäckta öar. Jant - eller Comet som han ofta kallas - är livrädd för vatten och tycker illa om att åka båt.
Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.
Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.
I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.
Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, No Present Like Time, New Wierd, fantasy, skönlitteratur,
Han har också problem hemma, eftersom hans fru prasslar med en av de andra medlemmarna i kejsarens cirkel. Jant är själv inte främmande för otrogenhet, men hans behov av att ha sin hustru vid sin sida är stort. Han faller tillbaka i ett Cat-missbruk och även i sitt tidigare självförakt.
Ett par av de trådar som inte fick avslut i förra boken The Year of Our War, kommer till något slags avslut här, vilket gör att även den boken växer när jag läser den här.
I No Present Like Time finns två parallella lite större berättelser. Den ena berör vad som händer med den odödliga cirkeln av Eszai när en utmanare tar en gammal mästares plats, och den berör också lite av Fourlands historia och politiska intriger som utan att säga för mycket gjorde mig mycket intresserad.
Precis som i The Year of Our War handlar mycket av boken om att reda ut personliga problem för Jant, och jag är djupt fascinerad av hur Swainston lyckas få mig att bli involverad i Jants kamp både mot drogerna och mot sin svartsjuka. Det här är en person som har fler än en facett. Ett stort ego trängs med en osäker ung man och en målmedveten och arbetssam, plikttrogen soldat. Fler sådana portträtt i fantasy!
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, No Present Like Time, New Wierd, fantasy, skönlitteratur,
tisdag 18 november 2008
Impro
"Impro" av Keith Johnstone är en bok som i första hand behandlar teaterimprovisationer. Det betyder dock inte att den inte går att applicera på många andra olika områden i livet. Det är en veritabel ocean av kreativitet att ösa ur, och Johnstone går ofta in på angränsande områden när han skriver. Skrivande, till exempel, får sig en släng av hans imponerande improvisationstekniker. Hans avsnitt om automatisk skrift påminner mycket om de övningar jag har i min bok om dadaistiska spel, också det en mycket kreativ bok.
Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.
Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.
För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida
Andra bloggare om:
Impro, Keith Johnstone, bok, teater, fakta, koncept, inspiration
Det genomgående budskapet i Impro är dock detta - våga misslyckas. Vi har sedan skolåren blivit programmerade med uppfattningen att det finns ett rätt sätt att göra saker på, alla andra sätt är förkastliga och bör inte användas. Kliver vi utanför de här ramarna blir vi bestraffade. Är vi fantasifulla och lite smågalna blir vi bestraffade. Det Johnstone egentligen talar om är de begränsande normer som omger oss alla.
Efter att ha läst boken känner i alla fall jag mig mycket tryggare i min roll som kreatör, och vet att även om jag får obehagliga idéer ibland, så kan de idéerna mycket väl dölja något som ligger mycket djupare.
För alla som verkligen vill se bortom sina egna pådyvlade begränsningar och utvecklas som människor är det här en alldeles utmärkt bok, och jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
Keith Johnstones hemsida
Andra bloggare om:
Impro, Keith Johnstone, bok, teater, fakta, koncept, inspiration
fredag 14 november 2008
The Year of Our War
Steph Swainston har skrivit den här alldeles utmärkta boken om Jant Shira, en odödlig knarkare med en underlig inställning både till sin odödlighet och sitt knarkande.
Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.
Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.
Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.
En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.
Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, The Year of Our War, skönlitteratur, fantasy, New Wierd
Det här är fantasy som jag aldrig har läst fantasy tidigare. Det är nyskapande på ett sätt som inte bara skrapar på ytan som så många andra "nyskapande" fantasyförfattare gör, utan verkligen bygger om begreppet från grunden och upp. Boken ingår i en serie, som tillhör genren "new wierd" enligt wikipedia, och jag är väl benägen att hålla med om klassningen. Det är nytt och det är inte så lite knäppt heller.
Jant är en av de odödliga i Kejsarens cirkel. Det betyder att han i makt av sin egen förmåga har lyckats förtjäna sin odödlighet, men också att han kan bli av med den vilken sekund som helst, om någon lyckas vinna över honom i en utmaning. Han har också äktenskapliga problem och resonerar på de mest hårresande sätt om sitt missbruk och om huruvida han är värd att leva vidare. Jant är ingen vanlig hjälte. Han är dessutom unik i och med att han är den enda i den kända världen som kan flyga. Han är en bastard, en blandning mellan två raser - Rhydanne och Aiwan, och en sidoeffekt av den blandningen är att han kan använda de vingar han är försedd med.
Bokens titel hänvisar till det krig som rasar mellan de intelligenta humanoida raserna som bebor Fourlands och Insekterna, som i sin hunger försöker invadera. Det är ett i det närmaste desperat försök att stävja insekternas rasande hunger som leder till att den Awianska kungen Dunlin Rachiswater går i bräschen för ett självmordsuppdrag som syftar till att slå tillbaka insekterna. Han misslyckas, och dör på kuppen. Hans mer eller mindre oduglige bror tar över, vilket blir en katastrof. Mycket av boken går också ut på att rätta till de misstag som Dunlins bror ställer till med, men även att ta reda på varifrån insekterna kommer.
En av bieffekterna som Jant upplever när han missbrukar Cat som drogen han är beroende av heter är att han går över från en verklighet till en annan. Han hamnar i Shift, en halvt surrealistisk värld som ställer de flesta begrepp på huvudet. Det är i den underliga världen som Jant söker lösningen på problemet med insekterna.
Det här är utan tvekan en briljant bok på många sätt, men den har också en del svagheter. Den tydligaste är att det är meningen att man skall läsa alla böcker i serien för att lyckas få till avslut på en del av de trådar Swainston inleder i Year of Our War men aldrig riktigt kommer till punkt med. I övrigt måste jag säga att jag är helt förbluffad över Swainstons fantastiska fantasi, och över den lite annorlunda synen på hjälten som hon levererar. Det är skönt att slippa de ensamma perfekta männen som aldrig bryter ihop. Jants största kamp är inte mot en utomstående fiende, inte mot insekterna eller mot utmanare. Jant har mycket större problem med sin egen upplevda otillräcklighet, hans benägenhet att svika andra och sitt beroende av Cat. jag känner mig mycket mer bekväm med den här sortens hjälte än en Robert E. Howardsk Conan.
Läs vidare:
Steph Swainstons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Steph Swainston, The Year of Our War, skönlitteratur, fantasy, New Wierd
måndag 27 oktober 2008
No. 1 Ladie's Detective Agency
No. 1 Ladie's Detective Agency är en ljuvlig bok skriven av Alexander McCall Smith. Den är till bredden fylld av ett naivt språk som genom upprepningar och uttryck som "the daddy" gav mig ett intryck av att den var, tja, lite puckad.
Men det bästa jag kunde ha gjort, och som jag faktiskt gjorde, var att inte ge upp och sluta läsa, för bitarna faller så elegant på plats i berättandet att jag häpnar över McCall Smiths eleganta sätt att väva inte bara en berättelse, men förutsättningarna för att skapa en riktigt intelligent bok. Språket är naivt, men huvudpersonen, Precious Ramotswe, är vare sig naiv eller som jag först trodde, lite korkad. Istället uppenbarar sig en smart kvinna med en stark personlighet och en otrolig förmåga att iaktta.
Jag är förbluffad över hur McCall Smith kan lyckas lura mig så grundligt bara genom språket, och dessutom få mig att förstå att det inte var så dumt som det kanske framstod. Ljuvligt.
No. 1. Ladie's Detective Agency är egentligen en rad med småberättelser inom ett ramverk. Ramverket består av hur Precious Ramotswe bygger upp sin detektivbyrå, med förhoppningen om att kunna livnära sig på det yrket. Hon har fått ett arv från sin far som hon använder för att starta detektivbyrån, men det är ingen omedelbar lyckoträff. Hon får kämpa, och Precious är konstant orolig för om hon valt rätt, om hon kommer att lyckas eller om hon bara kastar pengar i sjön.
Inom ramberättelsen finns de små uppdrag hennes detektivbyrå får, och det rör sig om allt från en pappa som har flyttat in hos sin dotter, men som dottern misstänker inte är pappan, till en försvunnen pojke. En del av berättelserna är kortare och andra är längre, och de passar i varandra som ryska matruschka-dockor. Jag är mycket imponerad av McCall Smiths språkbruk och sitter här och tänker att "sådan skulle jag vilja bli när jag blir stor". En skicklig författare. Rekommenderas
Läs vidare:
Alexander McCall Smiths hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Alexander McCall Smith, No 1 Ladies Detective Agency, deckare, skönlitteratur, rekommenderad,
Men det bästa jag kunde ha gjort, och som jag faktiskt gjorde, var att inte ge upp och sluta läsa, för bitarna faller så elegant på plats i berättandet att jag häpnar över McCall Smiths eleganta sätt att väva inte bara en berättelse, men förutsättningarna för att skapa en riktigt intelligent bok. Språket är naivt, men huvudpersonen, Precious Ramotswe, är vare sig naiv eller som jag först trodde, lite korkad. Istället uppenbarar sig en smart kvinna med en stark personlighet och en otrolig förmåga att iaktta.
Jag är förbluffad över hur McCall Smith kan lyckas lura mig så grundligt bara genom språket, och dessutom få mig att förstå att det inte var så dumt som det kanske framstod. Ljuvligt.
No. 1. Ladie's Detective Agency är egentligen en rad med småberättelser inom ett ramverk. Ramverket består av hur Precious Ramotswe bygger upp sin detektivbyrå, med förhoppningen om att kunna livnära sig på det yrket. Hon har fått ett arv från sin far som hon använder för att starta detektivbyrån, men det är ingen omedelbar lyckoträff. Hon får kämpa, och Precious är konstant orolig för om hon valt rätt, om hon kommer att lyckas eller om hon bara kastar pengar i sjön.
Inom ramberättelsen finns de små uppdrag hennes detektivbyrå får, och det rör sig om allt från en pappa som har flyttat in hos sin dotter, men som dottern misstänker inte är pappan, till en försvunnen pojke. En del av berättelserna är kortare och andra är längre, och de passar i varandra som ryska matruschka-dockor. Jag är mycket imponerad av McCall Smiths språkbruk och sitter här och tänker att "sådan skulle jag vilja bli när jag blir stor". En skicklig författare. Rekommenderas
Läs vidare:
Alexander McCall Smiths hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Alexander McCall Smith, No 1 Ladies Detective Agency, deckare, skönlitteratur, rekommenderad,
fredag 17 oktober 2008
Könskrig
Könskrig är en ganska spretig antologi sammanställd av Tove Leffler och Elin Alvemark. I den har ett antal unga författare fått komma till tals om jämställdhet, feminism och svårigheterna de upplever i samband med förhållandet till identitet och feminism och de gränsdragningar som oundvikligen uppstår i vardagen.
Jag är inte helt förtjust i formatet. Visst belyser den problem och ser på feminism ur en annan vinkel, och ställer frågor som är obekväma, förmodligen både för läsaren och författaren, men jag tycker mig inte få något direkt ut av den. Det finns inga handfasta råd eller positiva upplevelser att hänga upp läsandet på.
Jag blev rent av deprimerad när jag läste den, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag var deprimerad redan innan jag läste, och det kanske sänkte läsupplevelsen något.
Den här boken behövs säkert, för nästan alla böcker om feminism och förhållandet mellan manligt och kvinnligt behövs. Om debatten finns så finns också möjligheten till förändring.
Läs vidare
Tove Lefflers hemsida
Elin Alvemarks blogg
Intressant?
Andra bloggare om:
Tove Leffler, feminism, Könskrig, antologi, bok, Elin Alvemark
Jag är inte helt förtjust i formatet. Visst belyser den problem och ser på feminism ur en annan vinkel, och ställer frågor som är obekväma, förmodligen både för läsaren och författaren, men jag tycker mig inte få något direkt ut av den. Det finns inga handfasta råd eller positiva upplevelser att hänga upp läsandet på.
Jag blev rent av deprimerad när jag läste den, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag var deprimerad redan innan jag läste, och det kanske sänkte läsupplevelsen något.
Den här boken behövs säkert, för nästan alla böcker om feminism och förhållandet mellan manligt och kvinnligt behövs. Om debatten finns så finns också möjligheten till förändring.
Läs vidare
Tove Lefflers hemsida
Elin Alvemarks blogg
Intressant?
Andra bloggare om:
Tove Leffler, feminism, Könskrig, antologi, bok, Elin Alvemark
lördag 4 oktober 2008
The Graveyard Book
Återigen har Neil Gaiman skrivit en bok som får mig att rysa av välbehag. Den här gången handlar det om The Graveyard Book och om Nobody Owens, även känd som Bod.
Bod växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken. Hans föräldrar dör när han är mycket liten, och hans mammas spöke får de övriga spökena på kyrkogården att lova att de skall ta hand om honom tills han är gammal nog att klara sig själv.
Boken är en saga och en vandringsfärd in i ett fantasilandskap som är till hälften realism och till hälften vad jag har börjat kalla Gaimanism. Det finns ingen som skriver som Neil Gaiman. Möjligtvis Clive Barker, men Barkers berättelser har alltid en annan smak, lite mer metallisk och mörk.
Bod växer som sagt var upp på en kyrkogård och han lär sig allt om livet, och för den delen döden, där. Hans äventyr är många och ofta spännande, med en lätt bisarr twist på sig.
Jag måste erkänna att jag är oerhört svag för Neil Gaimans böcker, och har varit ända sedan jag först läste Sandman som är en serie Gaiman har skrivit för DC Vertigo. Det finns en melodi i hans språk, en förtrollning som gör mig helt förbluffad och förälskad på samma gång. Jag rekommenderar The Graveyard Book, inte bara för att det är Gaiman som har skrivit boken, men även för att det är ett äventyr att läsa den, och ett äventyr från "fel" sida kyrkogårdsstängslet.
Läs vidare:
Neil Gaimans hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Neil Gaiman, bok, skönlitteratur, The Graveyard Book, rekommenderad,
Bod växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken. Hans föräldrar dör när han är mycket liten, och hans mammas spöke får de övriga spökena på kyrkogården att lova att de skall ta hand om honom tills han är gammal nog att klara sig själv.
Boken är en saga och en vandringsfärd in i ett fantasilandskap som är till hälften realism och till hälften vad jag har börjat kalla Gaimanism. Det finns ingen som skriver som Neil Gaiman. Möjligtvis Clive Barker, men Barkers berättelser har alltid en annan smak, lite mer metallisk och mörk.
Bod växer som sagt var upp på en kyrkogård och han lär sig allt om livet, och för den delen döden, där. Hans äventyr är många och ofta spännande, med en lätt bisarr twist på sig.
Jag måste erkänna att jag är oerhört svag för Neil Gaimans böcker, och har varit ända sedan jag först läste Sandman som är en serie Gaiman har skrivit för DC Vertigo. Det finns en melodi i hans språk, en förtrollning som gör mig helt förbluffad och förälskad på samma gång. Jag rekommenderar The Graveyard Book, inte bara för att det är Gaiman som har skrivit boken, men även för att det är ett äventyr att läsa den, och ett äventyr från "fel" sida kyrkogårdsstängslet.
Läs vidare:
Neil Gaimans hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Neil Gaiman, bok, skönlitteratur, The Graveyard Book, rekommenderad,
Them
Jon Ronson låter oss i boken "Them" följa med på en vansinnig resa bland extremister och konspirationsteorietiker i förhoppningen om att hitta vilka "De" egentligen är. Du vet, "de" som styr världen utan att världen är medveten om det.
Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.
Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.
Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.
Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.
En bok jag rekommenderar.
Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad
Resan börjar hos Omar Bakri Mohammed, en muslimsk extremist som försöker förklara ett Jihad emot Storbritannien, eftersom landet håller på att ramla huvudstupa ner i ett moraliskt träsk. Omar själv framställs i Ronsons tappning som en ganska harmlös figur, i alla fall till att börja med. Men som med alla extremister är övertygelsen på gränsen till farlig.
Ronsons journalistik är underhållande, och han är ofta självkritisk, men vid ett par tillfällen sätter jag skrattet i halsen. Det är när han berättar om Ruby Ridge, en attack på Randy Weaver och hans fru Vicki, under vilken Vicki, sonen Samuel och yngsta dottern Elishiba dödas. Det hela börjar med att Randy Weaver säljer ett par avsågade hagelgevär som sågats två centimeter för korta för att vara lagliga.
Från Ruby Ridge fortsätter Ronson till Ku Klux Klan och den nya, politiskt korrekta klanen som försöker sprida sitt kärleksbudskap (älska era vita barn) till sina lite mer militanta medlemmar.
Det här är en underhållande bok på så många plan, samtidigt som den skräms, eftersom det handlar om konspirationer, rasism och extremism i dess allra mest extrema former. Ibland är jag nästan rädd på Ronsons vägar, och om boken inte hade funnits, så hade jag vetat varför. Mycket av det Ronson skriver är utlämnande och inte alltid särskilt smickrande.
En bok jag rekommenderar.
Läs vidare:
Jon Ronsons hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Jon Ronson, Them, bok, fakta, reportage, rekommenderad
The Supernaturalists
Det är här en ungdomsbok skriven av Eoin Colfer som även skrev böckerna om Artemis Fowl, som jag faktiskt inte läst. Varandes en ungdomsbok känns handlingen lite tunn och ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den följer alla konstens regler. Svag ung man upptäcker styrkor han inte hade och blir en hjälte.
Cosmo Hill är en ung person instängd på ett barnhem där han och hans föräldralösa kamrater kämpar för överlevnad. Barnhemmet används nämligen också som ett medicinskt forskningscentrum, och de unga barnen blir utsatta för experiment dagligen, vissa värre, vissa "snällare".
Cosmo är hela tiden medveten om att han måste fly, eller så kommer han att dö. Den här medvetenheten gör att han och en kamrat lyckas ta sig ut ur barnhemmet efter många om och men, och det är här den riktiga berättelsen börjar. Han och hans kamrat skadas och Cosmo ser något som han aldrig sett förut, blå, skimrande parasiter som tycks suga livskraften ur hans kamrat. Halvt om halvt död blir Cosmo räddad av ett gäng ungdomar som kallar sig "the Supernaturalists". Deras syfte är att slåss emot parasiterna.
Cosmo blir efter många om och men slutligen accepterad av gruppen, och det är här boken verkligen lyfter.
Visst är det en ungdomsbok, men det är en bok som tar upp stora etiska och moraliska dilemman på ett bra sätt. Den gick fort att läsa, men inte för att den var tråkig, utan tvärtom för att jag blev mycket engagerad av boken.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Eoin Colfers hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Eoin Colfer, the Supernaturalists, skönlitteratur, bok, rekommenderad
Cosmo Hill är en ung person instängd på ett barnhem där han och hans föräldralösa kamrater kämpar för överlevnad. Barnhemmet används nämligen också som ett medicinskt forskningscentrum, och de unga barnen blir utsatta för experiment dagligen, vissa värre, vissa "snällare".
Cosmo är hela tiden medveten om att han måste fly, eller så kommer han att dö. Den här medvetenheten gör att han och en kamrat lyckas ta sig ut ur barnhemmet efter många om och men, och det är här den riktiga berättelsen börjar. Han och hans kamrat skadas och Cosmo ser något som han aldrig sett förut, blå, skimrande parasiter som tycks suga livskraften ur hans kamrat. Halvt om halvt död blir Cosmo räddad av ett gäng ungdomar som kallar sig "the Supernaturalists". Deras syfte är att slåss emot parasiterna.
Cosmo blir efter många om och men slutligen accepterad av gruppen, och det är här boken verkligen lyfter.
Visst är det en ungdomsbok, men det är en bok som tar upp stora etiska och moraliska dilemman på ett bra sätt. Den gick fort att läsa, men inte för att den var tråkig, utan tvärtom för att jag blev mycket engagerad av boken.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare:
Eoin Colfers hemsida
Intressant?
Andra bloggare om: Eoin Colfer, the Supernaturalists, skönlitteratur, bok, rekommenderad
tisdag 16 september 2008
F-ordet
"F-ordet - mot en ny feminism" är en antologi av Petra Östergren. Hon har här samlat en mängd tankar om feminism, fast vinklade på ett litet annat sätt än vanligt.
Som vanligt visar Östergren prov på en välbalanserad och framförallt nyskapande syn på något som annars får de flesta att rynka på näsan och säga "visst är jag för jämställdhet, men jag är inte feminist". Feminism, menar Östegren i sitt företal, är ett fult ord i dagens samhälle. Som (numera) uttalad feminist är jag böjd att hålla med henne. Och som alldeles färskt tillskott till skaran av feminister är hennes böcker och antologier fräscha och hoppingivande. Jag tror nämligen att hon har alldeles rätt när hon säger att vi måste bråka med varandra för att hitta sätt att busa undan patriarkatet.
F-ordet är fylld till brädden med spekulationer och kontroverser, kan man lugnt säga. Det handlar om allt möjligt, från Femmes inverkan på feminism och stereotyper till avsnitt om hur män skall vara manliga och utstråla muskler för att få uppmärksamhet. Det behövs knappast säga att jag inte håller med om allt, och att mycket får mig att rynka på näsan, tänka lite och rynka på näsan lite igen. Samtidigt är jag glad att boken blandar vilt och håller sig så långt ifrån konsensus man kan komma. Jag tror nämligen att det krävs att vi bråkar för att komma framåt. Men det skall vara ett konstruktivt bråk, inte en platt "nähä!" "joho!" debatt som det annars lätt kan bli, feminist mot icke-feminist, eller för den delen, feminist mot feminist. Vi behöver börja ställa oss frågan "varför?" och följdfrågan "vad gör vi åt det?" lite oftare. Det är tur att vi har Petra Östergren som skoningslöst påminner oss om det.
Läs vidare:
Petra Östergrens hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, Petra Östergren, F-ordet, fakta
Som vanligt visar Östergren prov på en välbalanserad och framförallt nyskapande syn på något som annars får de flesta att rynka på näsan och säga "visst är jag för jämställdhet, men jag är inte feminist". Feminism, menar Östegren i sitt företal, är ett fult ord i dagens samhälle. Som (numera) uttalad feminist är jag böjd att hålla med henne. Och som alldeles färskt tillskott till skaran av feminister är hennes böcker och antologier fräscha och hoppingivande. Jag tror nämligen att hon har alldeles rätt när hon säger att vi måste bråka med varandra för att hitta sätt att busa undan patriarkatet.
F-ordet är fylld till brädden med spekulationer och kontroverser, kan man lugnt säga. Det handlar om allt möjligt, från Femmes inverkan på feminism och stereotyper till avsnitt om hur män skall vara manliga och utstråla muskler för att få uppmärksamhet. Det behövs knappast säga att jag inte håller med om allt, och att mycket får mig att rynka på näsan, tänka lite och rynka på näsan lite igen. Samtidigt är jag glad att boken blandar vilt och håller sig så långt ifrån konsensus man kan komma. Jag tror nämligen att det krävs att vi bråkar för att komma framåt. Men det skall vara ett konstruktivt bråk, inte en platt "nähä!" "joho!" debatt som det annars lätt kan bli, feminist mot icke-feminist, eller för den delen, feminist mot feminist. Vi behöver börja ställa oss frågan "varför?" och följdfrågan "vad gör vi åt det?" lite oftare. Det är tur att vi har Petra Östergren som skoningslöst påminner oss om det.
Läs vidare:
Petra Östergrens hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, Petra Östergren, F-ordet, fakta
Duktighetsfällan
Igår köpte jag två böcker på Akademibokhandeln. Den ena heter "Duktighetsfällan" och är skriven av Joanna Rose och Aleksander Perski och tar upp de problem som kan uppstå när man tar på sig för mycket arbete och anser att man skall klara av allt här i livet.
Boken går in på vilka psykologiska krafter som ligger och puffar på kvinnor (och även män, men för det mesta handlar det om kvinnor) som gör att de till slut blir utbrända och får tas in på Stressmottagningen i Stockholm. Till stor del handlar det om självkänsla och avsaknad av den om man misslyckas med att konstant producera.
Som en person som alltid har minst ett projekt på gång, så känner jag igen mig enormt i vissa delar av boken, men inte fullt ut. Jag tror att det delvis beror på att jag inte varit medveten om eller inte tagit vissa normbrott som jag ägnat mig åt på så stort allvar, eller känt att jag måste forma delar av mitt liv efter vad som förväntas av mig.
Men jag förstår de som faktiskt drabbas av den här typen av stress och panik, för jag drabbas också, om än på andra områden i mitt liv.
I korthet är det här en bra bok som pekar på en hel del som man personligen kan göra åt sin situation om stressen har fått ta överhanden, något som jag själv tillämpat mig av under ett par månader mellan det att jag började skriva den här blogposten och tills idag, tre månader senare, när den är färdigställd.
!. Stäng av mobilen
2. Var ledig när du är ledig
3. Lova inte för mycket
Enkla råd, men ack så svåra att följa, för ofta så känner man ju att man klarar av det.
Läs vidare:
Stressmottagningen
Joanna Rose
Aleksander Perski
Intressant?
Andra bloggare om: Aleksander Perski, Joanna Rose, Duktighetsfällan, bok, fakta, självhjälp
Boken går in på vilka psykologiska krafter som ligger och puffar på kvinnor (och även män, men för det mesta handlar det om kvinnor) som gör att de till slut blir utbrända och får tas in på Stressmottagningen i Stockholm. Till stor del handlar det om självkänsla och avsaknad av den om man misslyckas med att konstant producera.
Som en person som alltid har minst ett projekt på gång, så känner jag igen mig enormt i vissa delar av boken, men inte fullt ut. Jag tror att det delvis beror på att jag inte varit medveten om eller inte tagit vissa normbrott som jag ägnat mig åt på så stort allvar, eller känt att jag måste forma delar av mitt liv efter vad som förväntas av mig.
Men jag förstår de som faktiskt drabbas av den här typen av stress och panik, för jag drabbas också, om än på andra områden i mitt liv.
I korthet är det här en bra bok som pekar på en hel del som man personligen kan göra åt sin situation om stressen har fått ta överhanden, något som jag själv tillämpat mig av under ett par månader mellan det att jag började skriva den här blogposten och tills idag, tre månader senare, när den är färdigställd.
!. Stäng av mobilen
2. Var ledig när du är ledig
3. Lova inte för mycket
Enkla råd, men ack så svåra att följa, för ofta så känner man ju att man klarar av det.
Läs vidare:
Stressmottagningen
Joanna Rose
Aleksander Perski
Intressant?
Andra bloggare om: Aleksander Perski, Joanna Rose, Duktighetsfällan, bok, fakta, självhjälp
söndag 24 augusti 2008
Ghosts of the White Nights
L. E. Modesitts tredje del i böckerna om operadivan Llysett DuBois och hennes make Johan Eschbach, före detta spion och miljöminister, tar det numera berömda paret till Ryssland och ett besök hos tsaren.
Modesitt inledde den här serien med boken "Of Tangible Ghosts" där han låter Eschbach träffa sin diva Llysette för första gången, och även se till att hon befrias från kejsar Ferdinands inflytande. Det är den enda boken i serien jag inte har läst, men faktum är att jag inte behöver läsa den. Modesitt är bra på upprepningar, såpass bra, faktiskt, att jag blir lite trött på dem efter hand. Men det betyder också att det går att läsa böckerna fristående, och det är inte illa, med tanke på den detaljerade värld han målar upp.
Det handlar om alternativ historia, nämligen. Utan tvekan min favoritgenre. Inblandat i den här alternativa verkligheten finns också en hint av steampunk, vilket jag älskar högt. Man har upptäckt att människors själar (i Modesitts tappning blir de spöken, ghosts) kan stanna kvar och att man genom att manipulera en viss frekvens även kan få spökena att ge sig av ifrån en kropp i förtid. Den här manipulationen orsakar då antingen omedelbar död, eller zombiefiering av teknologins offer. Det här är teknologi som är olaglig och förbjuden på alla vis, men naturligtvis slåss de olika världsmakterna om den konstant. I den här boken är det Ryssland som förment lagt vantarna på teknologin, eller i alla fall vissa delar av det ryska styret. Eschbach och hans fru Llysette skickas dit på uppdrag att avstyra ett hotande krig mellan Ryssland och Preussen. Naturligtvis är även spökteknologi involverad och uppdraget visar sig vara lite mer omfattande än vad som först presenteras för den före detta spionen.
Modesitt behandlar både vardag och extraordinära sammanhang med en trevlig känsla för vad som är intressant för (den här) läsaren, och jag kan utan problem leva mig in i Eschbachs värld. Det är en vardaglig småmysighet som drabbar mig mitt ibland den före detta spionens sötsug och matlagande som jag finner förtroendeingivande och gosig. Jag tycker om böckerna.
Läs vidare:
L. E. Modesitts hemsida
Officiell fansite
Intressant?
Andra bloggare om:
alternate history, bok, Ghost of the White Nights, L. E. Modesitt Jr., rekommenderad, skönlitteratur
Modesitt inledde den här serien med boken "Of Tangible Ghosts" där han låter Eschbach träffa sin diva Llysette för första gången, och även se till att hon befrias från kejsar Ferdinands inflytande. Det är den enda boken i serien jag inte har läst, men faktum är att jag inte behöver läsa den. Modesitt är bra på upprepningar, såpass bra, faktiskt, att jag blir lite trött på dem efter hand. Men det betyder också att det går att läsa böckerna fristående, och det är inte illa, med tanke på den detaljerade värld han målar upp.
Det handlar om alternativ historia, nämligen. Utan tvekan min favoritgenre. Inblandat i den här alternativa verkligheten finns också en hint av steampunk, vilket jag älskar högt. Man har upptäckt att människors själar (i Modesitts tappning blir de spöken, ghosts) kan stanna kvar och att man genom att manipulera en viss frekvens även kan få spökena att ge sig av ifrån en kropp i förtid. Den här manipulationen orsakar då antingen omedelbar död, eller zombiefiering av teknologins offer. Det här är teknologi som är olaglig och förbjuden på alla vis, men naturligtvis slåss de olika världsmakterna om den konstant. I den här boken är det Ryssland som förment lagt vantarna på teknologin, eller i alla fall vissa delar av det ryska styret. Eschbach och hans fru Llysette skickas dit på uppdrag att avstyra ett hotande krig mellan Ryssland och Preussen. Naturligtvis är även spökteknologi involverad och uppdraget visar sig vara lite mer omfattande än vad som först presenteras för den före detta spionen.
Modesitt behandlar både vardag och extraordinära sammanhang med en trevlig känsla för vad som är intressant för (den här) läsaren, och jag kan utan problem leva mig in i Eschbachs värld. Det är en vardaglig småmysighet som drabbar mig mitt ibland den före detta spionens sötsug och matlagande som jag finner förtroendeingivande och gosig. Jag tycker om böckerna.
Läs vidare:
L. E. Modesitts hemsida
Officiell fansite
Intressant?
Andra bloggare om:
alternate history, bok, Ghost of the White Nights, L. E. Modesitt Jr., rekommenderad, skönlitteratur
tisdag 12 augusti 2008
Liquor
Poppy Z. Brite - en av mina favoritförfattare - har skrivit en bok som heter Liquor. Den är inte alls lik några av de tidigare böcker jag läst av henne, Swamp Foetus, Exquisite Corpse eller Drawing Blood. Det beror mest på att hon har tonat ner spökerierna och det övernaturliga, samt splattret och sexet, och tonat upp det hon är bäst på, det vill säga att skriva bra böcker om relationer. Och mat och New Orleans.
När jag köpte boken tänkte jag i banorna "undrar om hon kan skriva om något så tråkigt som en restaurang och ändå få det att bli bra" men tji fick jag. Brite behöver inga spektakulära effekter och blodssprutande sår för att skriva bra böcker. Hon är en otroligt skicklig författare, och nu när jag tänker efter har det aldrig varit våldet och splattret som lockat mig till hennes berättelser, utan relationsbeskrivningarna och de intensiva miljöerna. Jag ÄR i hennes berättelser, jag ser det tydligt när jag läser. Vilket är något av en nackdel när det gäller splatter :P.
Men i alla fall. Liquor handlar om G-man och Rickey, två kockar som kommer på det perfekta konceptet för en restaurang i New Orleans. Alkohol.
Rickey och G-man ger sig in i restaurangdjungeln med beslutsamhet och en önskan om att kontrollera sitt eget öde, något som inte riktigt funkar som de vill, eftersom de båda saknar kaptial och ett namn. När Lenny Duveteaux erbjuder sig att backa dem i deras företag är Rickey till en början tveksam, men går till slut med på det.
Inte nog med att Rickey och G-man ställs inför utmaningarna med att starta en restaurang, Rickeys före detta chef är övertygad om att Rickey är ute efter honom, och i sin ökande paranoia får också Rickey mer och mer av skulden för hans egna misslyckanden.
Men det är inte för storyn som jag läser Brites böcker, storyn är ganska lam, om man skall vara helt ärlig. Det är för beskrivningarna och relationerna och de fantastiska miljöerna. Brite är en mästarinna på allt det. Jag rekommenderar boken för alla som tycker om mat och New Orleans. Och lite lågmäld gaylitteratur. G-man och Rickey är nämligen inte bara partners, de är även ett par.
Läs vidare:
Poppy Z. Brites hemsida
Poppy Brite på Livejournal
Intressant?
Andra bloggare om:
Poppy Z Brite, Liquor, bok, skönlitteratur, rekommenderad
När jag köpte boken tänkte jag i banorna "undrar om hon kan skriva om något så tråkigt som en restaurang och ändå få det att bli bra" men tji fick jag. Brite behöver inga spektakulära effekter och blodssprutande sår för att skriva bra böcker. Hon är en otroligt skicklig författare, och nu när jag tänker efter har det aldrig varit våldet och splattret som lockat mig till hennes berättelser, utan relationsbeskrivningarna och de intensiva miljöerna. Jag ÄR i hennes berättelser, jag ser det tydligt när jag läser. Vilket är något av en nackdel när det gäller splatter :P.
Men i alla fall. Liquor handlar om G-man och Rickey, två kockar som kommer på det perfekta konceptet för en restaurang i New Orleans. Alkohol.
Rickey och G-man ger sig in i restaurangdjungeln med beslutsamhet och en önskan om att kontrollera sitt eget öde, något som inte riktigt funkar som de vill, eftersom de båda saknar kaptial och ett namn. När Lenny Duveteaux erbjuder sig att backa dem i deras företag är Rickey till en början tveksam, men går till slut med på det.
Inte nog med att Rickey och G-man ställs inför utmaningarna med att starta en restaurang, Rickeys före detta chef är övertygad om att Rickey är ute efter honom, och i sin ökande paranoia får också Rickey mer och mer av skulden för hans egna misslyckanden.
Men det är inte för storyn som jag läser Brites böcker, storyn är ganska lam, om man skall vara helt ärlig. Det är för beskrivningarna och relationerna och de fantastiska miljöerna. Brite är en mästarinna på allt det. Jag rekommenderar boken för alla som tycker om mat och New Orleans. Och lite lågmäld gaylitteratur. G-man och Rickey är nämligen inte bara partners, de är även ett par.
Läs vidare:
Poppy Z. Brites hemsida
Poppy Brite på Livejournal
Intressant?
Andra bloggare om:
Poppy Z Brite, Liquor, bok, skönlitteratur, rekommenderad
söndag 10 augusti 2008
Narcissus in Chains
Narcissus in Chains är skriven av Laurel K Hamilton, och handlar om vampyrjägaren Anita Blake. En gång i tiden - i bokseriens början - så var Anita Blake en rätt bra hjältinna. Nästan lika bra som Sonja Blue. Numera kommer man ungefär tio sidor in i boken innan den ack så pryda (methinks the lady doth protest a wee bit too much) Anita Blake har sex, eller vill ha sex med någon ur sitt tämligen extensiva övernaturliga menagerie.
Det FINNS en plot någonstans i boken, men det är inte lätt att följa den med allt avklädande, alla manliga nakna bringor (en del med svandun, mind you!) och alla män med läderstövlar som når upp till låret (läderstövlarna, inte männen). Vilket jag för min del finner enormt smaklöst. Faktum är att de flesta beskrivningar Hamilton lyckas förmedla mellan allt sex låter som pråligt, nyrikt och knappast passande den som sägs ha mest smak av alla i böckerna, nämligen Jean-Claude, Anitas vampyrälskare.
Nåväl, bland alla nakna människor som gnider sig emot varandra så finns det en intressant världsbild. Den bara drunknar i vampyrsnusket. Eller hur man nu skall uttrycka sig.
Näe, Narcissus in Chains är 630 sidor lång. Den hade kunnat vara hälften så lång och dubbelt så bra, men Jag misstänker att jag antingen har en helt skild syn på vad som är bra jämfört med Hamiltons syn på saken, eller också har Hamilton bara givit upp, och skriver sådant som säljer bäst. Dvs sex. Sex och makt förstås. Anita Blake har dragit på sig otroliga förmågor sedan bokseriens början. Man undrar hur hon kommer att klara sig utan att explodera, tösen.
Nåja, för ett par timmars underhållning passar boken alldeles utmärkt, men det är knappast underhållning på hög nivå. Hamilton är en skicklig författare. Det är bara synd att hon använder sina 1337 sk1llz till att skriva... vad det nu än skall beskrivas som.
Läs vidare:
Laurel K. Hamiltons hemsida
Laurel K. Hamiltons blog
Intressant?
Andra bloggare om:
Laurel K Hamilton, Narcissus in Chains, bok, skönlitteratur, vampyrer
Det FINNS en plot någonstans i boken, men det är inte lätt att följa den med allt avklädande, alla manliga nakna bringor (en del med svandun, mind you!) och alla män med läderstövlar som når upp till låret (läderstövlarna, inte männen). Vilket jag för min del finner enormt smaklöst. Faktum är att de flesta beskrivningar Hamilton lyckas förmedla mellan allt sex låter som pråligt, nyrikt och knappast passande den som sägs ha mest smak av alla i böckerna, nämligen Jean-Claude, Anitas vampyrälskare.
Nåväl, bland alla nakna människor som gnider sig emot varandra så finns det en intressant världsbild. Den bara drunknar i vampyrsnusket. Eller hur man nu skall uttrycka sig.
Näe, Narcissus in Chains är 630 sidor lång. Den hade kunnat vara hälften så lång och dubbelt så bra, men Jag misstänker att jag antingen har en helt skild syn på vad som är bra jämfört med Hamiltons syn på saken, eller också har Hamilton bara givit upp, och skriver sådant som säljer bäst. Dvs sex. Sex och makt förstås. Anita Blake har dragit på sig otroliga förmågor sedan bokseriens början. Man undrar hur hon kommer att klara sig utan att explodera, tösen.
Nåja, för ett par timmars underhållning passar boken alldeles utmärkt, men det är knappast underhållning på hög nivå. Hamilton är en skicklig författare. Det är bara synd att hon använder sina 1337 sk1llz till att skriva... vad det nu än skall beskrivas som.
Läs vidare:
Laurel K. Hamiltons hemsida
Laurel K. Hamiltons blog
Intressant?
Andra bloggare om:
Laurel K Hamilton, Narcissus in Chains, bok, skönlitteratur, vampyrer
tisdag 5 augusti 2008
Orx - Nasty, Brutish & Short
Orx - Nasty, Brutish and Short av Raven Daegmorgan är precis vad det utger sig för att vara. Otäckt, brutalt och kort. Och då menar jag inte innehållet i rollspelet, utan hur Daegmorgan genomgående uttrycker sig.
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.
Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.
Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.
Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.
I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.
Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.
Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.
På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.
Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy
måndag 4 augusti 2008
Jämställt språk
Jämställt språk är en liten skrift ifrån Språknämnden av Karin Milles som handlar om - just det - jämställt språk. Det är en ganska "rakt på sak"-bok. Den tar upp diverse problem med skrifter och dylikt, och även bra sätt att lösa sagda problem.
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
Det är som sagt en kort skrift, en liten bok, men trots begränsat utrymme lyckas den ändå med sitt ambitiösa syfte, det vill säga att lära mig som läser hur jag skriver på ett sätt som inte viktas åt något håll, vare sig det gäller kvinnor eller män, och det finns exempel på hur skrifter framhåller könen både negativt och positivt, vilket jag tycker är bra. Det är ju trots allt exempel jag vill ha när jag skall lära mig skriva jämställt.
Jag får erkänna att boken än inte haft någon större genomslagskraft i mitt eget skrivande, men det beror måhända på att jag inte till så stor del skriver om andra människor, utan utifrån mitt eget perspektiv. Däremot har den haft stor inverkan på hur jag läser och tar till mig texter. Förut kunde jag rygga inför en text utan att veta varför. Med bokens analyser i ryggsäcken har jag ännu ett verktyg att ta till när jag tittar på texter jag läser, och inte helt sällan är det just det kraftigt vinklade språket som får mig att reagera.
Kort sagt är det här en bra bok för den som läser mycket och vill veta mer om mekanismerna bakom hur språk uppfattas. Det är ingen bok om retorik, och den går heller inte särskilt djupt in på semantik, men det är en bra praktisk skrift för den som av en eller annan anledning vill skriva jämställda texter och är nyfiken på hur det går till.
Läs vidare:
Artikel i Corren
Karin Milles berättar om boken i P1s Språket (från 7/5 -08)
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, fakta, rekommenderad, Jämställt språk, Karin Milles, Språkrådet
fredag 1 augusti 2008
Shock - Social Science fiction
Shock - Social Science Fiction är ett så kallat indierollspel. Indierollspel är enligt definitionen de rollspel som inte är associerade med några större förläggare, men på senare tid verkar det som att det till största delen handlar om nya sätt att hitta på regler på.
Författarna som medverkat i boken heter Joshua A.C. Newman och Ben Lehman. Tillsammans har de skrivit ett rollspel som är ca 90 sidor långt, men som inte innehåller särskilt mycket. Det känns som att mer plats i boken går åt att skriva ett spelexempel, som sanningen att säga inte ger så mycket. Resten av platsen upptas av regerna som - som vanligt i den här typen av berättarrollspel - knappast behövs.
Shock handlar om issues som spelaren själv vill ta upp eller undersöka. En issue kan vara till exempel slaveri eller monogami, och spelet syftar till att undersöka dessa issues med hjälp av rollspelet som grund. För varje issue skall man också ta upp en shock, dvs något som inte finns än, men som ger det hela en science fiction-twist. Det är en intressant tanke, men det slår mig alltid i sådana här sammanhang varför man måste skapa ett regelsystem som inte har något inflytande - förutom det som ges av spelarna själva - över något man lika gärna hade kunnat sitta i ring och diskutera, eller ta upp i vilket annat rollspel som helst.
Regelsystemet är luddigt, precis som i många andra sådana här berättarrollspel, och det gör mig inte nämnvärt vänligt inställd till rollspelet. Idén är otroligt intressant, men som spelare - om det ens ÄR ett spel - måste jag få en schysst intro till vad spelet går ut på, mekaniskt, och det får jag inte här.
Det som jag tycker är trevligast med Shock är faktiskt att författaren valt ett genusneutralt sätt att uttrycka sig på i skrift. Istället för "he" och "she" används "zie" och istället för "his" och "hers" används "hir". Trevligt att en rollspelsförfattare försökt göra det hela könsneutralt, även om jag misstänker att det går i linje med val av typsnitt och layout. Om jag ville vara elak skulle jag kalla Shock för "pretentiöst" och "nyskapande enbart för nyskapandets skull", men jag är inte elak idag.
Jag kan inte med ärlighet säga att det här är pengar väl spenderade. Istället för ett bra regelsystem har jag fått ett förvisso intressant sätt att skapa nya världar på, men det är världar jag hade kunnat göra på egen hand och med ett bättre regelsystem.
Läs vidare:
Shock 1.1 - Social Science Fiction
Intressant?
Andra bloggare om:
Joshua A C Newman, Ben Lehman, Shock 1.1 Social Science Fiction, berättarrollspel, bok, Science Fiction
Författarna som medverkat i boken heter Joshua A.C. Newman och Ben Lehman. Tillsammans har de skrivit ett rollspel som är ca 90 sidor långt, men som inte innehåller särskilt mycket. Det känns som att mer plats i boken går åt att skriva ett spelexempel, som sanningen att säga inte ger så mycket. Resten av platsen upptas av regerna som - som vanligt i den här typen av berättarrollspel - knappast behövs.
Shock handlar om issues som spelaren själv vill ta upp eller undersöka. En issue kan vara till exempel slaveri eller monogami, och spelet syftar till att undersöka dessa issues med hjälp av rollspelet som grund. För varje issue skall man också ta upp en shock, dvs något som inte finns än, men som ger det hela en science fiction-twist. Det är en intressant tanke, men det slår mig alltid i sådana här sammanhang varför man måste skapa ett regelsystem som inte har något inflytande - förutom det som ges av spelarna själva - över något man lika gärna hade kunnat sitta i ring och diskutera, eller ta upp i vilket annat rollspel som helst.
Regelsystemet är luddigt, precis som i många andra sådana här berättarrollspel, och det gör mig inte nämnvärt vänligt inställd till rollspelet. Idén är otroligt intressant, men som spelare - om det ens ÄR ett spel - måste jag få en schysst intro till vad spelet går ut på, mekaniskt, och det får jag inte här.
Det som jag tycker är trevligast med Shock är faktiskt att författaren valt ett genusneutralt sätt att uttrycka sig på i skrift. Istället för "he" och "she" används "zie" och istället för "his" och "hers" används "hir". Trevligt att en rollspelsförfattare försökt göra det hela könsneutralt, även om jag misstänker att det går i linje med val av typsnitt och layout. Om jag ville vara elak skulle jag kalla Shock för "pretentiöst" och "nyskapande enbart för nyskapandets skull", men jag är inte elak idag.
Jag kan inte med ärlighet säga att det här är pengar väl spenderade. Istället för ett bra regelsystem har jag fått ett förvisso intressant sätt att skapa nya världar på, men det är världar jag hade kunnat göra på egen hand och med ett bättre regelsystem.
Läs vidare:
Shock 1.1 - Social Science Fiction
Intressant?
Andra bloggare om:
Joshua A C Newman, Ben Lehman, Shock 1.1 Social Science Fiction, berättarrollspel, bok, Science Fiction
Shared Fantasy
Role-Playing Games as Social Worlds av Gary Alan Fine kallas en klassisk studie, som i sin beskrivning rollspel ger en tydlig bild av en ofta missförstådd subkultur - rollspelarens.
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
Nu är det här en bok som kom ut på tidigt 80-tal, och det märks i Fines beskrivningar. De fyra rollspel han har spelat och studerat är Dungeons & Dragons, Chivalry & Sorcery, Traveller och Empire of the Petal Throne som numera ges ut under namnet Tékumel. Av de fyra rollspelen är tre fortfarande i cirkulation och publiceras med jämna mellanrum i nya utgåvor, även om reglerna har förändrats med tiderna.
Gary Fine har spelat dessa fyra rollspel, i privata grupper, på spellokaler och på amerikanska konvent (som ju är lite annorlunda än svenska), och har därigenom iakttagit den kultur som uppstår, dels i spelet och dels runt spelet. De mest intressanta delarna av boken tycker jag är de analyser av hur spelarrekrytering går till, eftersom det inverkar mycket på vilka som spelar rollspel, och hur den fördelningen ser ut.
Det är dock bara en liten del av boken som behandlar just det området i rollspel. Boken är en djupgående analys som till viss del fortfarande är aktuell. Den tar upp hur rollspel upplevs, varför man spelar och hur kulturen runt spel ser ut. Den pratar också som jag påpekat om vilka som spelar spelen och varför de är attraherade av spelen och spelens struktur.
För den som är tveksam till rollspel som fenomen är detta en underbart bra bok, den är inte bara tämligen befriad från värderande språk och uttryck, den är även en god introduktion till fenomenet som sådant, trots sin ålder, eftersom Fine också ger en överskådlig presentation av vad rollspel ÄR.
Jag rekommenderar den.
Läs vidare
Dungeons & Dragons
Traveller
Tékumel
Intressant?
Andra bloggare om:
Gary Alan Fine, fakta, rollspel, fantasy, Shared Fantasy
lördag 26 juli 2008
Rollspel i teori och praktik
Rollspel i teori och praktik är utgiven av Studentlitteratur och skriven av Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson. Boken riktar sig i första hand till pedagoger som vill lära sig utnyttja rollspel i lärosituationer och lägger därför sin tonvikt på skola och utbildning.
I boken går författarna igenom det pedagogiska rollspelets grunder, något som skiljer sig från hobbyrollspelande såtillvida att det inte finns några formaliserande och kvantifierande regelsystem som avgör hur konflikter går till och så vidare. Istället handlar det om det som av Jacob Moreno kallades psykodrama - förmågan att sätta sig in i en annan persons vardag.
Författarna ger en grundläggande teoretisk genomgång av vad pedagogiska rollspel är, hur de kan användas och vad vinsterna med ett rollspel är. De är också noga med att gå igenom roller, vad roller är och hur identitet skapas. På det stora hela är det en mycket intressant bok, inte minst för att den ger insikt i intressanta psykologiska fenomen som exempelvis rollmönster och förväntningar på det upplevda rollerna man som människa varje dag går in och ut ur.
Det är en ganska tunn bok, men jag upplever det som att författarna hittat precis rätt. För den som faktiskt är intresserad av rollspel inom pedagogiken (och inte som jag, bara intresserad av rollspelsteori) är den förmodligen den bästa boken att börja med, eftersom den inte bara är grundläggande och överskådlig men även innehåller otaliga övningar att ägna sig åt.
Utöver rollspel och rollspelsteori går boken även igenom grupper och gruppdynamik. Just de två kapitlen är lite mer löst hållna och de handgripliga tipsen är färre.
På det stora hela är det en bra bok och en bok jag därför också rekommenderar de som är intresserade av ämnet att läsa.
Läs vidare:
Anna-Karin Waldemarson på Högskolan i Skövde
Björn Nilsson på Studentlitteratur
Psykodrama
Intressant?
Andra bloggare om:
Rollspel i teori och praktik, rollspel, Björn Nilsson, Anna-Karin Waldemarson, studentlitteratur, pedagogik, fakta, bok, rekommenderad
I boken går författarna igenom det pedagogiska rollspelets grunder, något som skiljer sig från hobbyrollspelande såtillvida att det inte finns några formaliserande och kvantifierande regelsystem som avgör hur konflikter går till och så vidare. Istället handlar det om det som av Jacob Moreno kallades psykodrama - förmågan att sätta sig in i en annan persons vardag.
I rollspelet finns både ett yttre och ett inre förhållande, ett "mellanförhållande" om man så vill, mellan aktör och roll. Även om det är andra människor man spelar (=yttre) är det egna tankar, känslor och handlingar (=inre) som är av betydelser. I rollspelet är rollen högst tillfällig och villkorlig. Man behåller sin vanliga roll och identitet, men tar tillfälligt på sig en annan social kostym för att lära sig något, få inblick i eller lösa ett problem.
Författarna ger en grundläggande teoretisk genomgång av vad pedagogiska rollspel är, hur de kan användas och vad vinsterna med ett rollspel är. De är också noga med att gå igenom roller, vad roller är och hur identitet skapas. På det stora hela är det en mycket intressant bok, inte minst för att den ger insikt i intressanta psykologiska fenomen som exempelvis rollmönster och förväntningar på det upplevda rollerna man som människa varje dag går in och ut ur.
Det är en ganska tunn bok, men jag upplever det som att författarna hittat precis rätt. För den som faktiskt är intresserad av rollspel inom pedagogiken (och inte som jag, bara intresserad av rollspelsteori) är den förmodligen den bästa boken att börja med, eftersom den inte bara är grundläggande och överskådlig men även innehåller otaliga övningar att ägna sig åt.
Utöver rollspel och rollspelsteori går boken även igenom grupper och gruppdynamik. Just de två kapitlen är lite mer löst hållna och de handgripliga tipsen är färre.
På det stora hela är det en bra bok och en bok jag därför också rekommenderar de som är intresserade av ämnet att läsa.
Läs vidare:
Anna-Karin Waldemarson på Högskolan i Skövde
Björn Nilsson på Studentlitteratur
Psykodrama
Intressant?
Andra bloggare om:
Rollspel i teori och praktik, rollspel, Björn Nilsson, Anna-Karin Waldemarson, studentlitteratur, pedagogik, fakta, bok, rekommenderad
måndag 21 juli 2008
De övergivnas armé
Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt skrev 1997 en bok som är mycket kritisk och ifrågasättande till rollspelshobbyn. Sanningen att säga minna jag boken som långt mer förlåtande än vad den framstår som i en genomläsning idag.
Författarna har valt att fokusera kraftigt på de våldsamma och ockulta inslagen i rollspel. Vid en läsning av boken framstår hobbyn som våldsfixerad och i det närmaste satanistisk. I samtliga fall använder sig författarna av utdrag ur rollspel och publikationer som är kraftigt vinklade mot den poäng författarna vill ha fram, det vill säga att rollspel är farligt, rollspel är våldsamt och rollspel kan orsaka psykiska trauman hos dem som spelar.
Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, framställs som ett pengahungrigt ungdomsförbund som utan självkritik låter rollspelare och lajvare ägna sig åt en farlig fritidssysselsättning. Förbundet antyds utbilda unga mot ett specifikt mål, och tror man det tidigare upplägget så handlar det om rasism, högerextremism och våldsamt uppror mot staten.
Eftersom jag har spelat sedan mitten på 80-talet har jag en ganska bred erfarenhet av hobbyn, och jag känner inte alls igen mig i boken. Det här är inte min fritidssysselsättning. Det här är inte min upplevelse av rollspel. Dock finns det ett par punkter som faktiskt är relevanta i sin kritik.
Spelledaren HAR mycket makt, och som spelledare ÄR det din uppgift att inte gå över någons gränser. Man måste alltid respektera individen och respektera när det är dags att göra halt. Likaså måste man vara tillräckligt tillåtande för att alla skall våga säga "stopp". Personligen har jag aldrig någonsin varit med om att det har behövts, men det bör ändå påpekas.
Den andra poängen är vad författarna kallar "avmantling", dvs att man efter spelet pratar om vad som hänt och hur man känner inför det. Det finns inga rollspel som uppmuntrar till den här typen av aktion, men jag skulle vilja påstå att det ändå händer, eftersom man inom sin spelgrupp sällan låter bli att diskutera spelet när det är över.
Den tredje poängen är den våldsfixering som ofta förekommer i rollspel. Här tror jag dock att det handlar om dels den enkla förklaringen att rollspel föddes ur konfliktspel, krigsspel. Våld har därför historiskt sett haft en central roll inom rollspel, eftersom det är ur våldskonflikt spelen har uppstått. Det här betyder inte att spelen har stannat kvar där.
När författarna skrev boken var dessutom hobbyn inne i sin mest gotiska period. Introspektion och ångest var vanliga inslag i äventyren som spelades, men precis som så mycket annat var det en övergående fas.
På det stora hela är det här inte en representativ bok för rollspelshobbyn. Den är alldeles för konspirationslysten. Det handlar tyvärr vare sig om en saklig kritik eller en saklig beskrivning av rollspel och lajv.
Boken finns inte längre i tryck, men delar av den publiceras på Didi Örnstedts blog med jämna mellanrum.
RÄTTELSE: Boken finns att köpa på www.nertus.se
Läs vidare:
Didi Örnstedts blog
Sverok
Intressant?
Andra bloggare om:
De övergivnas arme, Didi Örnstedt, Björn Sjöstedt, fakta, bok, rollspel
Författarna har valt att fokusera kraftigt på de våldsamma och ockulta inslagen i rollspel. Vid en läsning av boken framstår hobbyn som våldsfixerad och i det närmaste satanistisk. I samtliga fall använder sig författarna av utdrag ur rollspel och publikationer som är kraftigt vinklade mot den poäng författarna vill ha fram, det vill säga att rollspel är farligt, rollspel är våldsamt och rollspel kan orsaka psykiska trauman hos dem som spelar.
Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, framställs som ett pengahungrigt ungdomsförbund som utan självkritik låter rollspelare och lajvare ägna sig åt en farlig fritidssysselsättning. Förbundet antyds utbilda unga mot ett specifikt mål, och tror man det tidigare upplägget så handlar det om rasism, högerextremism och våldsamt uppror mot staten.
Eftersom jag har spelat sedan mitten på 80-talet har jag en ganska bred erfarenhet av hobbyn, och jag känner inte alls igen mig i boken. Det här är inte min fritidssysselsättning. Det här är inte min upplevelse av rollspel. Dock finns det ett par punkter som faktiskt är relevanta i sin kritik.
Spelledaren HAR mycket makt, och som spelledare ÄR det din uppgift att inte gå över någons gränser. Man måste alltid respektera individen och respektera när det är dags att göra halt. Likaså måste man vara tillräckligt tillåtande för att alla skall våga säga "stopp". Personligen har jag aldrig någonsin varit med om att det har behövts, men det bör ändå påpekas.
Den andra poängen är vad författarna kallar "avmantling", dvs att man efter spelet pratar om vad som hänt och hur man känner inför det. Det finns inga rollspel som uppmuntrar till den här typen av aktion, men jag skulle vilja påstå att det ändå händer, eftersom man inom sin spelgrupp sällan låter bli att diskutera spelet när det är över.
Den tredje poängen är den våldsfixering som ofta förekommer i rollspel. Här tror jag dock att det handlar om dels den enkla förklaringen att rollspel föddes ur konfliktspel, krigsspel. Våld har därför historiskt sett haft en central roll inom rollspel, eftersom det är ur våldskonflikt spelen har uppstått. Det här betyder inte att spelen har stannat kvar där.
När författarna skrev boken var dessutom hobbyn inne i sin mest gotiska period. Introspektion och ångest var vanliga inslag i äventyren som spelades, men precis som så mycket annat var det en övergående fas.
På det stora hela är det här inte en representativ bok för rollspelshobbyn. Den är alldeles för konspirationslysten. Det handlar tyvärr vare sig om en saklig kritik eller en saklig beskrivning av rollspel och lajv.
Boken finns inte längre i tryck, men delar av den publiceras på Didi Örnstedts blog med jämna mellanrum.
RÄTTELSE: Boken finns att köpa på www.nertus.se
Läs vidare:
Didi Örnstedts blog
Sverok
Intressant?
Andra bloggare om:
De övergivnas arme, Didi Örnstedt, Björn Sjöstedt, fakta, bok, rollspel
söndag 20 juli 2008
Cordelia's Honor
Lois McMaster Bujold har skrivit denna mycket eleganta och starka berättelse som fokuserar på Miles Vorkosigans mor, Cordelia Naismith.
Det är en bok där varje gest, varje återhållsam formulering, och varje ögonkast formligen stänker av passion mellan Aral och Cordelia. Cordelia Naismith är i bokens inledande skede en geolog på uppdrag av Beta-kolonins vetenskapliga råd.
Hennes läger och hennes medarbetare på planetytan bir andfallna av soldater från Barrayar, och Cordelia blir tillfångatagen av en av dem. Hon är strandsatt på planeten med en svårt skadad besättningsmedlem och fienden, slaktaren från Komarr, Lord Aral Vorkosigan.
Under deras inledande bekantskap upptäcker hon att Vorkosigan inte alls är det monster som hans rykte påstår och hon känner sig starkt attraherad av honom. Efter många om och men hjälper hon honom att besegra det politiska myteri som kastat ut honom i skogen tillsammans med henne. Strax innan de skiljs åt ber Aral Vorkosigan om hennes hand, och det är en kluven Cordelia som ger sig av hem till Beta-kolonin.
Genom hela boken (den är sammansatt av två böcker "Shards of Honor" och "Barrayar") kämpar Cordelia dels mot sina fördomar och dels mot andras fördomar om henne. Hon är en otroligt stark person, utan att vara påstridig eller in your face. Hennes styrka bara finns där och väller ut över sidorna. En fantastiskt bra kvinnlig förebild om något!
Det här är en otroligt välskriven bok. Varje sida är en glädje att läsa. Varje mening känns välformulerad och trots att böckerna är såpass långa är det ändå bara verkligen det som är relevant som finns i böckerna. På något vis får jag en minimalistisk känsla av hennes språk, och jag ser verkligen fram emot att läsa de böcker om Miles Vorkosigan, Arals och Cordelias son, som Bujold skrivit. Om de är lika bra som den här boken så kommer det att bli ett rent nöje.
Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare:
Lois McMaster Bujolds hemsida
Andra bloggare om:
Lois McMaster Bujold, Cordelias Honor, bok, skönlitteratur, rekommenderad, science fiction
Det är en bok där varje gest, varje återhållsam formulering, och varje ögonkast formligen stänker av passion mellan Aral och Cordelia. Cordelia Naismith är i bokens inledande skede en geolog på uppdrag av Beta-kolonins vetenskapliga råd.
Hennes läger och hennes medarbetare på planetytan bir andfallna av soldater från Barrayar, och Cordelia blir tillfångatagen av en av dem. Hon är strandsatt på planeten med en svårt skadad besättningsmedlem och fienden, slaktaren från Komarr, Lord Aral Vorkosigan.
Under deras inledande bekantskap upptäcker hon att Vorkosigan inte alls är det monster som hans rykte påstår och hon känner sig starkt attraherad av honom. Efter många om och men hjälper hon honom att besegra det politiska myteri som kastat ut honom i skogen tillsammans med henne. Strax innan de skiljs åt ber Aral Vorkosigan om hennes hand, och det är en kluven Cordelia som ger sig av hem till Beta-kolonin.
Genom hela boken (den är sammansatt av två böcker "Shards of Honor" och "Barrayar") kämpar Cordelia dels mot sina fördomar och dels mot andras fördomar om henne. Hon är en otroligt stark person, utan att vara påstridig eller in your face. Hennes styrka bara finns där och väller ut över sidorna. En fantastiskt bra kvinnlig förebild om något!
Det här är en otroligt välskriven bok. Varje sida är en glädje att läsa. Varje mening känns välformulerad och trots att böckerna är såpass långa är det ändå bara verkligen det som är relevant som finns i böckerna. På något vis får jag en minimalistisk känsla av hennes språk, och jag ser verkligen fram emot att läsa de böcker om Miles Vorkosigan, Arals och Cordelias son, som Bujold skrivit. Om de är lika bra som den här boken så kommer det att bli ett rent nöje.
Jag rekommenderar boken varmt.
Läs vidare:
Lois McMaster Bujolds hemsida
Andra bloggare om:
Lois McMaster Bujold, Cordelias Honor, bok, skönlitteratur, rekommenderad, science fiction
onsdag 16 juli 2008
De mörka labyrinterna
Mattias Fyhr har en vän i mig. Hans bok "De mörka labyrinterna - gotiken i litteratur, film, musik och rollspel", utgiven på ellerströms förlag får mitt hjärta att sjunga, hur töntigt det än låter.
Det är naturligtvis Fyhrs analys av rollspel som får mig fast till att börja med. Han tittar bland annat på litteraturens gotiska influenser på "Call of Cthulhu", "Chock", "Vampire" och "Kult". Inte undra på att jag har hittat hem. Gotisk litteratur och film har jag märkt, resonerar underligt väl med mina egna tankar och funderingar, i alla fall om man får tro Fyhrs analys av det hela.
I boken går Fyhr först igenom vad gotik egentligen är, och vilka känslor littersturströmningen försöker sig på att frammana. Mycket utrymme går åt att särskilja engelskans "terror" och "horror". Han drar en tydlig linje mellan de två, och konstaterar att en liknande uppdelning inte finns i svenskan. Vi har skräck. Det har försökts dela upp det hela i skräck och skräckel - skräckel som då skulle representera det mer renodlade skräckbetonade i ordet "horror". "Terror" däremot, menar Fyhr, är en mer melankoliskt betonad känsla, och en känsla som dessutom uppmanar till introspektion. Det är det inre mörkret som skrämmer, inte de yttre förhållandena. Att vandra på gränsen till avgrunden, gärna i cirkelrörelser och därmed även i en ändlös resa.
Han blandar ofta film och litteraturreferenser för att kunna grundlägga exakt vad han menar med de olika begreppen han går igenom och är mycket noga med att peka på var gotiken resonerar med materialet, och var det skiljer sig.
Han analyserar även fyra böcker, varav en som jag faktiskt läst, Alexander Ahndorils "Jaromir". Han tar sig även en titt på Mare Kandres
"Aliide, Aliide", Per Hagmans "Volt" och Inger Edelfeldts "Juliane och jag" där han går närmare in på vilka drag i just de här böckerna som kan betecknas som gotiska.
Fyhrs mycket omfattande och allsidiga analys gör att jag tror att det är lätt för nästan vem som helst att ta till sig och förstå boken. Det är ett fantastiskt omfattande verk, det är roligt att läsa och det engagerar mig som läsare från början till slut, trots att de lockande rollspelen hamnar någonstans i mitten på boken. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning för spel att bli tagna på allvar, och det är roligt att se att vi få plats - både roll- och dataspelare - i en analys som denna. Därför rekommenderar jag boken varmt, från början till slut, till alla de som älskar gotik och vill lära sig mer om den litterära formen.
Läs vidare:
"Call of Cthulhu"
"Chock"
"Vampire"
"Kult"
"Jaromir"
"Aliide, Aliide"
"Volt"
"Juliane och jag"
Mattias Fyhr i "Blaskan"
Intressant?
Andra bloggare om:
Mattias Fyhr, bok, fakta, litteraturvetenskap, De mörka labyrinterna, rollspel, musik, film, rekommenderad
Det är naturligtvis Fyhrs analys av rollspel som får mig fast till att börja med. Han tittar bland annat på litteraturens gotiska influenser på "Call of Cthulhu", "Chock", "Vampire" och "Kult". Inte undra på att jag har hittat hem. Gotisk litteratur och film har jag märkt, resonerar underligt väl med mina egna tankar och funderingar, i alla fall om man får tro Fyhrs analys av det hela.
I boken går Fyhr först igenom vad gotik egentligen är, och vilka känslor littersturströmningen försöker sig på att frammana. Mycket utrymme går åt att särskilja engelskans "terror" och "horror". Han drar en tydlig linje mellan de två, och konstaterar att en liknande uppdelning inte finns i svenskan. Vi har skräck. Det har försökts dela upp det hela i skräck och skräckel - skräckel som då skulle representera det mer renodlade skräckbetonade i ordet "horror". "Terror" däremot, menar Fyhr, är en mer melankoliskt betonad känsla, och en känsla som dessutom uppmanar till introspektion. Det är det inre mörkret som skrämmer, inte de yttre förhållandena. Att vandra på gränsen till avgrunden, gärna i cirkelrörelser och därmed även i en ändlös resa.
Han blandar ofta film och litteraturreferenser för att kunna grundlägga exakt vad han menar med de olika begreppen han går igenom och är mycket noga med att peka på var gotiken resonerar med materialet, och var det skiljer sig.
Han analyserar även fyra böcker, varav en som jag faktiskt läst, Alexander Ahndorils "Jaromir". Han tar sig även en titt på Mare Kandres
"Aliide, Aliide", Per Hagmans "Volt" och Inger Edelfeldts "Juliane och jag" där han går närmare in på vilka drag i just de här böckerna som kan betecknas som gotiska.
Fyhrs mycket omfattande och allsidiga analys gör att jag tror att det är lätt för nästan vem som helst att ta till sig och förstå boken. Det är ett fantastiskt omfattande verk, det är roligt att läsa och det engagerar mig som läsare från början till slut, trots att de lockande rollspelen hamnar någonstans i mitten på boken. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning för spel att bli tagna på allvar, och det är roligt att se att vi få plats - både roll- och dataspelare - i en analys som denna. Därför rekommenderar jag boken varmt, från början till slut, till alla de som älskar gotik och vill lära sig mer om den litterära formen.
Läs vidare:
"Call of Cthulhu"
"Chock"
"Vampire"
"Kult"
"Jaromir"
"Aliide, Aliide"
"Volt"
"Juliane och jag"
Mattias Fyhr i "Blaskan"
Intressant?
Andra bloggare om:
Mattias Fyhr, bok, fakta, litteraturvetenskap, De mörka labyrinterna, rollspel, musik, film, rekommenderad
måndag 14 juli 2008
Våldtäkt och romantik
Katrine Kielos har skrivit boken "våldtäkt och romantik". Nu när jag har läst den så funderar jag lite över varför hon skrev boken. Den har sina små poänger, men de poängerna försvinner snart i ett resonerande som saknar fokus och som framförallt saknar mål. Vart vill författaren komma med sina uppstryckade små stycken och korta små skönlitterära inlägg? Vill hon få mig att sympatisera?
Tja, det kan jag väl göra, men berättelserna blandas med fakta och debattartiklar, så det berör knappast, hur mycket jag än vill att det skall göra det. Den här boken är så lättsmält att den knappt passerar medvetandecentrum i hjärnan och den lämnar inte kvar några större intryck, men den borde beröra mer. Det är ett viktigt ämne, så varför känns boken så otroligt frivol?
Jag har inga bra svar på det, men jag hade sannerligen velat ha något som känns. Den här boken känns nästan inte alls. Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som jag skrev tidigare finns det delar av den som är riktigt bra. Kielos diskuterar bland annat hur smärta påverkar kvinnor och män olika, hur fysisk smärta kan övergå i psykisk, och hur de två är sammanlänkade.
En annan sak jag identifierar mig djupt med, eftersom jag nyss råkade ut för något liknande (inte våldtäkt, men väl respektlöshet inför mina önskemål), det att mina åsikter inte räknas, just för att jag är kvinna. Alltså vet jag inte vad jag vill, och det inbegriper även när någon vill ha sex med mig. Vill jag inte, tja, då vill jag i alla fall.
Jag vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till den här boken. Skall jag vara helt ärlig verkar det som att Kielos helt enkelt funderat lite runt "skall jag ta och skriva mig en bok? Tja, varför inte... Vad skall den handla om? Vad läser folk? Hum..." och resultatet känns lite därefter. Inte helt bra.
Läs vidare:
Katrine Kielos på Facebook
Intressant?
Andra bloggare om:
Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, bok, feminism, fakta, skönlitteratur
Tja, det kan jag väl göra, men berättelserna blandas med fakta och debattartiklar, så det berör knappast, hur mycket jag än vill att det skall göra det. Den här boken är så lättsmält att den knappt passerar medvetandecentrum i hjärnan och den lämnar inte kvar några större intryck, men den borde beröra mer. Det är ett viktigt ämne, så varför känns boken så otroligt frivol?
Jag har inga bra svar på det, men jag hade sannerligen velat ha något som känns. Den här boken känns nästan inte alls. Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som jag skrev tidigare finns det delar av den som är riktigt bra. Kielos diskuterar bland annat hur smärta påverkar kvinnor och män olika, hur fysisk smärta kan övergå i psykisk, och hur de två är sammanlänkade.
En annan sak jag identifierar mig djupt med, eftersom jag nyss råkade ut för något liknande (inte våldtäkt, men väl respektlöshet inför mina önskemål), det att mina åsikter inte räknas, just för att jag är kvinna. Alltså vet jag inte vad jag vill, och det inbegriper även när någon vill ha sex med mig. Vill jag inte, tja, då vill jag i alla fall.
Jag vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till den här boken. Skall jag vara helt ärlig verkar det som att Kielos helt enkelt funderat lite runt "skall jag ta och skriva mig en bok? Tja, varför inte... Vad skall den handla om? Vad läser folk? Hum..." och resultatet känns lite därefter. Inte helt bra.
Läs vidare:
Katrine Kielos på Facebook
Intressant?
Andra bloggare om:
Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, bok, feminism, fakta, skönlitteratur
torsdag 10 juli 2008
Confessions of a Part-Time Sorceress
Shelly Mazzanoble har skrivit "Confessions of a Part-Time Sorceress", en handbok för kvinnor som är intresserade av rollspelet Dungeons & Dragons. Hade jag vetat att det var Wizards of the Coast (eller snarare upptäckt...) som gav ut den, hade jag förmodligen inte köpt den.
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
Det är en bok som förutsätter att alla tjejer som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till. Men tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Nu har jag förvisso spelat rollspel sedan mitten på 80-talet, och min entré in i spelvärlden skedde på egen hand, inga pojkvänner i sikte, men jag blir ändå lite stött över att det tydligen måste vara så att tjejer kommer i kontakt med spelet genom pojkvänner eller manliga kompisar. Och så försöker Wizards of the Coast tjeja till det lite genom att släppa en separat handbok för tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar.
Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som "Does this chainmail make me look fat?" och "Gold Digging" får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode - då kanske du känner igen dig och tycker den är kul att läsa.
Med det sagt så är jag glad att hon skrev den trots allt, för den har ett par poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela.
Läs vidare
Shelly Mazzanobles hemsida
Artiklar i Dragon online
Dungeons & Dragons
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, böcker, Confessions of a Part-Time Sorceress, fantasy, handbok, rollspel, Shelly Mazzanoble
tisdag 8 juli 2008
Graveyard Dust
Det här är den tredje boken i serien om Benjamin January. Skriven av Barbara Hambly som annars brukar ägna sig åt fantasyböcker av olika slag, men så otroligt mycket bättre än något annat hon har skrivit.
I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.
Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.
Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.
Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Graveyard Dust, Barbara Hambly, bok, skönlitteratur
I den här boken har Bens syster, Olympe, blivit anklagad för mord. Olympe är voodoo, och dessutom mycket mörkhyad, så Ben hyser inga förhoppningar om hur rättegången mot systern kommer att gå. Han ger sig därför in i New Orleans andra värld, den värld han själv avsagt sig när han påbörjade sin utbildning och vände sig mot Gud.
Som läsare får jag följa Ben genom både en kroppslig och själslig resa. I boken ställs Ben öga mot öga med sina egna religiösa tvivel och fördomar. Ben har minnen av sin syster Olympe när hon blivit besatt och de minnena jagar honom konstant genom hela boken.
Som i tidigare böcker är det Bens stora kännedom om det New Orleanska samhällsskiktet som leder honom vidare in i intrigerna runt misstanken om Olympes brott och hennes fängslande. Som vanligt kompliceras det hela av feberutbrott i sommarhettan, Bens färgade status och de fördomar han ständigt springer in i.
Det som slår mig som allra mest tilltalande när det gäller Hamblys böcker om Ben January, är den otroliga stilsäkerhet hon uppvisar, den detaljrikedom som kommer av djup kunskap om sitt område och en passion för det hon skriver om. Det är en bra bok, men den är inte lika bra som de två tidigare böckerna.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Graveyard Dust, Barbara Hambly, bok, skönlitteratur
måndag 7 juli 2008
Bögjävlar
"Bögjävlar" är en arg bögbok skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Det är fem bögar som har tröttnat på den svenska bögkulturen och de snäva roller de tvingas in i som bög. Trots att homosexualitet har blivit "helt okej" i det svenska samhället, finns det fortfarande begränsningar för bögidentiteten. Som bög får du inte sticka ut, utan måste passa den politiskt korrekta bilden av den asexuella bögen, den komiska sidekicken.
Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.
Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.
Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.
Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.
Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.
Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg
Andra bloggare om:
Bögjävlar, Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg, Roger Wilson, debatt, bok, rekommenderad
Det författarna främst vill öppna för är en debatt och en kritik av de begränsade stereotyper som finns. En av författarna anför att det under 70 och 80-talet var mycket mer tillåtet att vara nyanserad. Bögen hade blivit accepterad i Sverige. Men sedan kom AIDS-bakslaget med allt vad det innebar, inklusive en massdöd bland de äldre bögarna, som lämnade den yngre generationen utan förebilder att se upp till. Bilden av vad en bög var rensades upp, snyggades till och stoppades in i vardagsrummet med en anmodan att bli rumsren.
Resultatet var att de homosexuella män som föddes på mitten av 70-talet upplevde sig att få ta kamp för sin sexuella läggning återigen, och att de framsteg som redan gjorts glömdes bort.
Numera skall en bög bli överlycklig över att få fixa till sin straighta kompis lägenhet, för det vet vi ju att bögar är jättebra på inredning. De skall också med glädje agera smakråd, för det vet vi ju att bögar har smak. Har du problem med frisyren? Ja men ring din bögkompis då? Han kan säkert hjälpa till. De bittra bögar som skriver i den här boken vill göra uppror! En bög får vara modemedveten, men det är inte ALLT han får vara. En bög får vara bra på inredning, men det skall inte hindra honom från att få lov att meka med sin bil heller.
Den ger en perfekt bild över mina egna frustrationer, inte som bög, men som kvinna. En av författarna säger också att en av anledningarna till varför feminister förstår boken så väl är för att kvinnor också begränsas av så snäva definitioner av vad de får lov att vara.
Jag rekommenderar den, även om jag vill höja ett varningens finger. Den är full av fördomar och bitterhet.
Läs vidare:
Bögjävlarnas blogg
Andra bloggare om:
Bögjävlar, Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg, Roger Wilson, debatt, bok, rekommenderad
söndag 6 juli 2008
Den som inte tar bort luddet ska dö!
Den som inte tar bort luddet ska dö! är en samling sura lappar som David Batra hamstrat under en längre period i sitt liv. Det är en fantastiskt rolig bok, som inte bara pekar på hur underhållande en del människor kan vara när de irriterar sig på sina medmänniskor, men även på en uppfinningsrikedom som är helt fantastisk.
David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:
Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog
Andra bloggare om:
David Batra, Den som inte tar bort luddet ska dö, bok, humor, rekommenderad,
Här kan du ju inte parkera din idiot!
Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!
David Batra själv har skrivit små kommentarer till de olika lapparna, och det med stor humor. Här är en person som bjuder på sig själv, och på sina erfarenheter. Särskilt mycket tycker jag om en lapp där en förment tomte i ett öppet brev är ledsen över att han jagats hem av invandrarungdomar som inte känner till jultomtetraditionen. Det roligaste är dock inte tomtebrevet utan Batras filosoferande kring det. Jag citerar:
Det här är inga enkla grejer. Jag bodde i USA när jag var liten och givetvis skulle vi fira högtidligheter på svenskt vis. När det var påsk så skickade mamma därför ut mig i kvarteret iklädd kvinnokläder med en stor kvast mellan benen. Jag hade en tom kaffekanna som jag skull försöka få mina grannar att fylla med godis, men när jag stod framför den förste bistre amerikanen som tyckte att det var lagom kul att bli väckt av en skånskindisk femåring i kvinnokläder fick jag någon form av blackout. Vad heter egentligen påskkäring på engelska? Det slutade med att jag i panik skrek: "Give me Candy! I am an Easter Bitch!"
Det här är en bok fylld av småfniss, gapskratt och igenkännande suckar. Något alla med grannar bör skaffa sig för att åtminstone kunna skratta åt eländet.
Jag rekommenderar den varmt.
Läs vidare:
David Batras hemsida
David Batras blog
Andra bloggare om:
David Batra, Den som inte tar bort luddet ska dö, bok, humor, rekommenderad,
söndag 29 juni 2008
Fever Season
Fever Season av Barbara Hambly är den andra i serien om den friade slaven Benjamin January, som efter ett antal år i Paris kommit tillbaka till sitt barndomshem New Orleans. Ben har en förmåga att genom sitt arbete som musikant och kirurg råka in i de intriger som strösslar det New Orleanska 1830-talets förnäma och icke så förnäma befolkning, och eftersom han är en fri, färgad man, råkar han också på de mest fördomsfulla och föraktfulla människorna i sagda stad.
I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.
När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.
Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.
Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur
I Fever Season träffar vi på Ben January mitt under sommarens hetaste månader. En febersjukdom, Bronze John kallad, och kolera håller staden i ett järngrepp. De rika kreolerna har redan evakuerat staden, men de som inte är fullt så framgångsrika har fått stanna kvar i den stinkande staden. Febern och koleran skonar ingen, och alla med den minsta kunskap om medicin är inkallade att hjälpa till med skötseln av de sjuka.
När Ben blir uppsökt av en förrymd slav som letar efter sin älskare tar de riktiga intrigerna vid. Cora Chouteau ber Ben att kontakta en slav i ett hushåll där han arbetar som musiklärare, och det verkar som att Cora återigen skall få återse sin Gervase, när båda plötsligt försvinner. Men de är inte de enda som är borta. Åtskilliga slavar eller fria färgade har försvunnit under sommaren. Utvalda är de som bor i näst intill avfolkade områden och som inte kommer att saknas på åtskilliga månader.
Parallellt med försvinnandena pågår också intriger högre upp i det New Orleanska samhället. Emily Redfern, en plantageägarinna, anklagar Cora för att ha stulit pengar och förgiftat hennes make och henne själv. Hennes make dog medan hon själv klarade sig. Vågorna går höga, inte minst för att Redfern och Lalaurie, kvinnan vars familj äger Gervase, intrigerar och konkurrerar med varandra.
Barbara Hambly har med Fever Season återupplivat en fantastisk stad under en mycket intressant epok, och jag måste säga att det här förmodligen är den bästa bokserien hon har skrivit. Hennes fantasy i all ära, men det här är hon riktigt, riktigt bra på. En känsla för både staden och hennes protagonist lyser klart ifrån boksidorna och det är ett nöje att läsa, blir förbannat, indignerad och upprörd å Bens vägnar. Intrigerna kan kanske tyckas vara lite triviala, men beskrivningarna av omgivningarna och personporträtten är fantastiska. Därför rekommenderar jag varmt hennes böcker om Ben January. Läs dem om du får möjlighet, för det är ett rent nöje.
Läs vidare:
Barbara Hamblys hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
rekommenderad, Barbara Hambly, bok, deckare, Fever Season, historia, skönlitteratur
lördag 28 juni 2008
Jaromir
Jaromir av Alexander Ahndoril är en gotisk, slingrande och giftig roman.
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
söndag 22 juni 2008
Bimbobakslaget
Bimbobakslaget av Kristina Thulin och Jenny Östergren är en arg bok om medias påverkan på unga kvinnor och inte så unga kvinnor, om behovet att följa det skönhetsideal som målas upp av både medvetna och omedvetna mediainstanster.
Det som är gemensamt för samtliga är att alla slår ifrån sig. "Inte mitt fel att unga kvinnor idag..." är den vanligaste kommentaren. Bingo Rimér säger att han gillar att plåta vackra kvinnor, och att det inte är något fel med det. Oavsett hur de plåtas och hur de ser ut. England får skulden för de 14-åriga modellerna. Det är alltså inte reklammakarnas fel, det är inte VeckoRevyns fel, det är inte Fröken Sveriges fel.
Att vi omges av fler bilder i dagens samhälle än vi någonsin gjort tidigare tror inte fotografer och reklammakare påverkar. I vilket fall som helst är det inte deras fel att kvinnor lider av dåligt självförtoende. Det är heller inte modebranschens fel att provkollektioner bara skickas ut i storlek 38. Alla slår ifrån sig ansvar, och det är den genomgående röda tråden i boken.
Sägas skall väl att retoriken är lite bristande i vissa fall, och även så researchen, men i stort sett håller jag med författarna i deras vrede mot den ansvarsfrihet som förekommer. Hur skall vi komma tillrätta med kvinnokroppens objektifiering och problematisering om ingen tar ansvar för de meddelanden de skickar ut?
Det här är en ilsken bok, som förmodligen tjänar på att läsas tillsammans med andra böcker, inte fristående. Läser man den fristående kan den mycket arga tonen i boken framstå som något oresonlig, men har man lite under pannbenet sedan tidigare, i form av en eller annan bok om visuell retorik eller kanske "Under det rosa täcket" av Nina Björk, så förstår i alla fall jag och inser vikten av vad dessa två upprörda damer säger. Dock skulle jag inte rekommendera den att läsa rakt av, eftersom den som sagt brister något i researchhänseende.
Läs vidare:
Kristina Thulin på Tidens förlag
Jenny Östergren på Facebook
Kristina Thulin & Jenny Östergren: "Vi som hade alla rätt"
Andra bloggare om:
Bimbobakslaget, Jenny Östergren, Kristina Thulin, fakta, bok, feminism
Det som är gemensamt för samtliga är att alla slår ifrån sig. "Inte mitt fel att unga kvinnor idag..." är den vanligaste kommentaren. Bingo Rimér säger att han gillar att plåta vackra kvinnor, och att det inte är något fel med det. Oavsett hur de plåtas och hur de ser ut. England får skulden för de 14-åriga modellerna. Det är alltså inte reklammakarnas fel, det är inte VeckoRevyns fel, det är inte Fröken Sveriges fel.
Att vi omges av fler bilder i dagens samhälle än vi någonsin gjort tidigare tror inte fotografer och reklammakare påverkar. I vilket fall som helst är det inte deras fel att kvinnor lider av dåligt självförtoende. Det är heller inte modebranschens fel att provkollektioner bara skickas ut i storlek 38. Alla slår ifrån sig ansvar, och det är den genomgående röda tråden i boken.
Sägas skall väl att retoriken är lite bristande i vissa fall, och även så researchen, men i stort sett håller jag med författarna i deras vrede mot den ansvarsfrihet som förekommer. Hur skall vi komma tillrätta med kvinnokroppens objektifiering och problematisering om ingen tar ansvar för de meddelanden de skickar ut?
Det här är en ilsken bok, som förmodligen tjänar på att läsas tillsammans med andra böcker, inte fristående. Läser man den fristående kan den mycket arga tonen i boken framstå som något oresonlig, men har man lite under pannbenet sedan tidigare, i form av en eller annan bok om visuell retorik eller kanske "Under det rosa täcket" av Nina Björk, så förstår i alla fall jag och inser vikten av vad dessa två upprörda damer säger. Dock skulle jag inte rekommendera den att läsa rakt av, eftersom den som sagt brister något i researchhänseende.
Läs vidare:
Kristina Thulin på Tidens förlag
Jenny Östergren på Facebook
Kristina Thulin & Jenny Östergren: "Vi som hade alla rätt"
Andra bloggare om:
Bimbobakslaget, Jenny Östergren, Kristina Thulin, fakta, bok, feminism
torsdag 19 juni 2008
Witches Abroad
Witches Abroad är den tolfte boken i Discworldserien och handlar om de tre häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Av en händelse så lämnar en av de gamla häxorna, Desiderata, sitt goda féspö till Magrat, med strikta instruktioner om att Granny och Nanny skall hålla sig utanför. Hon ger också Magrat order om att ta hand om hennes gudbarn, Embrella, som just nu befinner sig i Genua. Hon skall gifta sig med en prins, men det får till inget pris ske.
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
Det slår naturligtvis fel. Både Nanny Ogg och Granny Weatherwax är alldeles för halsstarriga för att låta Desideratas planer stå i vägen för dem och beger sig av mot Genua med Magrat, under milda protester från den ganska mesiga Magrat. Resan till genua inbegriper förutom en underlig varelse i vattnet som väsande säger "it's my biirthdaay", pumpor, mer pumpor, fallande ladugårdar, pilförstärkta häxhattar, Cripple Mr. Onion och pumpor. För att inte nämna dvärgbrödet. Och pumporna. Ju närmare Genua de kommer, desto fler sagor springer de in i, och desto argare blir Granny Weatherwax.
Väl framme stöter de på den riktiga fasan. Häxor finns inte i Genua.
Terry Pratchett är inte bara fotnötternas mästare, han är även fantastiskt bra på att dra ur kulturella och populära företeelser och ge dem en alldeles egen spin i sina böcker. Bland annat skriver han en variant på Rödluvan och Vargen som kan få vem som helst att både kikna av skratt och fundera eftertänksamt över sina egna fördomar. Pratchett är inget mindre än en mästare på berättande. Det är fantasy som både får mig att le stort och rysa. Hans språk ligger på precis rätt nivå för att tilltala mig, och hans sätt att spinna berättelser på ett oväntat och intelligent sätt är oöverträffat.
Jag rekommenderar varmt Witches Abroad, inte minst för den intressanta tolkningen av voodoo.
Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida på Harper Collins
Intressant?
Andra bloggare om:
Witches Abroad, Terry Pratchett, rekommenderad, fantasy, skönlitteratur, bok
söndag 15 juni 2008
Fördömd
Fördömd av Johanne Hildebrandt rör sig emellan de nordligaste delarna av Sverige, Tärnaby och Stalofjället, till huvudstaden Stockholm. Berättelsen handlar om Helena Torvalds, en ung arkeolog som kämpar emot institutionens intriger för att få sin doktorandtjänst.
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
lördag 14 juni 2008
Datorspelandets dynamik
Lekar och roller i en digital kultur. Antologin är sammansatt av Jonas Linderoth, som med den här samlingen hamnar ännu högre på min "bra personer" lista. Linderoth är även en av personerna bakom medierådets rapport om World of Warcraft.
Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.
Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:
Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.
Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.
Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet
Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth
Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.
Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:
En belysande analogi kan göras med bowling som liksom mycket datorspelande är en avgränsad aktivitet i tid och rum med tydliga mål. Bowling omgärdas dock inte av den typ av mystifiering som finns kring datorspel och även om bowlingspelaren har olika roller (eller identiteter) i och utanför bowlinghallen så betraktar vi inte det ena sammanhanget som ett substitut för det andra. Överfört på datorspelande innebär detta sociokulturella perspektiv att spelaktiviteten ställs jämte andra aktiviteter som ett av flera sammanhang där vi har situerade identiteter och inte ses som en motpol till verkligheten.
Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.
Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.
Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet
Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth
tisdag 10 juni 2008
The Wheel of Darkness
Douglas Preston och Lincoln Child har skrivit ännu en bok om den oefterhärmlige FBI-agenten Pendergast. I den här boken spenderar agenten och hans skyddsling en tid på ett tibetanskt kloster, som sedemera visar sig varit bestulet på en artefakt.
Både Pendergast och Constance Greene (Pendergasts skyddsling) dras in i en intrig som verkar hämtad ur botten på manusförfattarnas hög. Den där om spöken och lyxkryssningar. För självklart måste pendergast tvingas till isolation tillsammans med fröken Greene på ett lyxfartygs jungfruresa. Större delen av berättelsen utspelar sig alltså ombord på Brittannica, ett ohemult stort fartyg som tar upp emot 4000 passagerare i sina lyxiga sviter.
Självklart ingår maktkamper både på skeppets brygga och i de mer avslappnade utrymmena som exempelvis på casinot och i skeppets restauranger. Pendergasts jakt på artefakten övergår snart i en jakt på en iskall mördare, och ännu ett steg framöver om en kamp om hans själ, något som Pendergast själv kanske inte hade väntat sig.
Det här är litteraturens chips. Med sour cream dip. Det är snabbläst, underhållande och lätt over the top. Det är hjältelitteratur med en hjälte som inte verkar åldras, förändras eller växa. Han är redan nästan perfekt från början, och de små imperfektioner man tycker sig ana, är naturligtvis bara trompe l'oeils målade på den hårdlackerade ytan av Agent Pendergasts person. Hans mentala balans är i samma kaliber som en tibetansk munks, hans kropp är ett instrument som han slipat till perfektion och hans intelligens kan mäta sig med hundra Sherlock Holmes.
Det är kul böcker att läsa när man behöver släppa garden en smula och vill tugga i sig något snabbt till middag, men det är knappast mer än så. Lite småsmart, men ofta ganska banalt. Och Wheel of Darkness är mer banalt än smart, måste jag ju erkänna.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Douglas Preston, Lincoln Child, The Wheel of Darkness, bok, skönlitteratur, thriller
Både Pendergast och Constance Greene (Pendergasts skyddsling) dras in i en intrig som verkar hämtad ur botten på manusförfattarnas hög. Den där om spöken och lyxkryssningar. För självklart måste pendergast tvingas till isolation tillsammans med fröken Greene på ett lyxfartygs jungfruresa. Större delen av berättelsen utspelar sig alltså ombord på Brittannica, ett ohemult stort fartyg som tar upp emot 4000 passagerare i sina lyxiga sviter.
Självklart ingår maktkamper både på skeppets brygga och i de mer avslappnade utrymmena som exempelvis på casinot och i skeppets restauranger. Pendergasts jakt på artefakten övergår snart i en jakt på en iskall mördare, och ännu ett steg framöver om en kamp om hans själ, något som Pendergast själv kanske inte hade väntat sig.
Det här är litteraturens chips. Med sour cream dip. Det är snabbläst, underhållande och lätt over the top. Det är hjältelitteratur med en hjälte som inte verkar åldras, förändras eller växa. Han är redan nästan perfekt från början, och de små imperfektioner man tycker sig ana, är naturligtvis bara trompe l'oeils målade på den hårdlackerade ytan av Agent Pendergasts person. Hans mentala balans är i samma kaliber som en tibetansk munks, hans kropp är ett instrument som han slipat till perfektion och hans intelligens kan mäta sig med hundra Sherlock Holmes.
Det är kul böcker att läsa när man behöver släppa garden en smula och vill tugga i sig något snabbt till middag, men det är knappast mer än så. Lite småsmart, men ofta ganska banalt. Och Wheel of Darkness är mer banalt än smart, måste jag ju erkänna.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Douglas Preston, Lincoln Child, The Wheel of Darkness, bok, skönlitteratur, thriller
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
