fredag 17 juli 2009

Revelation

C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.

Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.

Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.

Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.

Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

Backlash

Susan Faludis Backlash är numera en klassisk feministisk text, och med tanke på att den skrevs på 90-talet är det inte att säga lite. Men det är knappast lite lätt semesterläsning. Istället för att uppmuntra, drabbades jag istället av en ganska svart syn på hur feminismen ser ut idag, eftersom varenda motreaktion Faludi talar om i sina texter mer eller mindre väller in över oss från alla möjliga håll.

Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.

Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.

Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.

Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.

Läs vidare:
Susan Faludis hemsida

Intressant?
Andra bloggare om:
, , , ,

söndag 5 juli 2009

World War Z

World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.

Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.

Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.

"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.

Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.

Overkligt verkligt och ruskigt bra.

Rekommenderas.

Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia

Andra bloggare om:
, , , , , ,

Excalibur

Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.

Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.

Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida

Andra bloggare om: , , , ,

lördag 13 juni 2009

Blackwater

Blackwater av Jeremy Scahill behandlar Erik Princes legosoldat Blackwaters uppgång och profit av bland annat katastrofen Katrina och kriget i Irak.

Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.

Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.

Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.

Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.

Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.

Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
, , ,

Vad vet vi - egentligen?

Vad vet vi - egentligen hittade jag på ett billighetsbord på Tumba bokhandel. Tre böcker för 99 spänn. Det visade sig vara ett bra köp av många anledningar. Den största anledningen var att boken är en fortsättning på filmen What the bleep do we know? som går in på många intressanta områden, främst medvetande och kvantfysik och hur de två områdena är läskigt nära länkade.

Det är en fin bok, och den fördjupar filmen mycket. Den ger också en insikt om att vi alla skapar vår verklighet från dag till dag.

Det är inget jag läser på en kvart, direkt, men samtidigt så är boken fascinerande och slukbar. Den resonerar starkt med mina egna tankegångar och jag får en bekräftelse på att det jag har tänkt kanske inte är så pjåkigt i alla fall.

Det jag tycker mest om med både boken och filmen skall sägas, är författarnas villighet att i några steg frångå den "konventionella" vetenskapen och i vissa fall ge sig in i helt galna spekulationer och förmedla upptäckter som är mer eller mindre unika, och i vissa fall inte helt trovärdiga. Bland annat har de pratat med Ramtha, en upplysningsfilosof som säger sig vara 35.000 år gammal. Hmmm. Nåväl. Det vidgar sinnet, skall villigt sägas.


Läs vidare:
What the Bleep
Ramtha

Andra bloggare om:
, , , ,

The End of Mr. Y

Scarlett Thomas har skrivit den fantastiska boken The End of Mr. Y, som rör sig obehindrat mellan kvantfysik, tidsresor och metafysik.

Jag måste erkänna att boken slog an en stark sträng när jag läste den. Självklart är hjältinnan exceptionell, men inte enbart på grund av att hon kan genomföra handlingar som andra inte kan, utan även för att hon är - i grund och botten - helt misslyckad.

Boken handlar om en student som ägnar sig åt studier av en mycket obskyr författare och plötsligt får tag på den bok hon minst av allt förväntat sig att hitta, nämligen titelns The End of Mr. Y. Det blir upptakten till en fascinerande promenad genom både tid och rum.

Det handlar om sex, hemligheter och total självförnekelse i vissa fall, en skarp iakttagelse av den akademinska världen och en helt fantastisk variant på verkligheten inom en annan verklighet och det sanna som något som finns utanför vår existens.

Jag vill inte säga för mycket, för The End of Mr. Y är en bok som måste upplevas på egen hand. Det är en av de där få böckerna som får hjärnan att expandera bara genom att man läser den.

Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Scarlett Thomas på wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,