World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.
Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.
Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.
"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.
Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.
Overkligt verkligt och ruskigt bra.
Rekommenderas.
Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia
Andra bloggare om:
Max Brooks, World War Z, bok, rekommenderad, skräck, zombies, skönlitteratur
Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg
söndag 5 juli 2009
lördag 28 juni 2008
Jaromir
Jaromir av Alexander Ahndoril är en gotisk, slingrande och giftig roman.
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
Språket är styltigt, stiliserat och ålderdomligt och jag har ibland svårt att hitta rytmen, särskilt i dialogen, men har man väl svept in sig i den labyrintiska dräkt som utgör Jaromir är man snart förlorad. Det är obehagligt att läsa ibland, jag blir illa berörd av meningsbyggnaden, och det kanske är just det som är meningen.
Romanen är bedrägligt långsam, så långsam, faktiskt, att när jag förvånat slog ihop den hade bara tre timmars lästid gått. Den känns, både på gott och ont, längre. Om det finns något drag i boken som jag irriterar mig särskilt på, så är det den osäkra huvudrollsinnehavaren. Faktum är att jag retar mig rätt hett på hela familjen han hamnar hos också. Mesigare och mer undflyende och oresonliga människor får man leta efter med ljus och lykta.
Ahndoril släpper också ganska omedelbart en inledande tråd som i alla fall jag hade mått bra av att få uppklarad lite tydligare. I området runt det halländska slott där handlingen utspelar sig har det skett groteska hästmord och som läsare luras jag att tro att det ligger mer i det än vad det gör. Nåväl.
Jaromir kontaktas av Doktor Johan Gosse för att leta reda på hans försvunna dotter Alice, och utan att veta varför antar Jaromir, en man som under en längre tid dragit sig undan allt vad mänsklig kontakt heter, uppdraget. Efter en lång resa till Halland, där familjens slott ligger, får vi följa hans trevande försök att hitta Alice. Det handlar inte om en Sherlock Holmes-detektiv. Näe, istället låter Jaromir intuitionen flöda genom sig. han känner efter och är på det stora hela mycket öppen för yttre influenser. I en så underlig infattning som familjens slott utgör är det förmodligen det enda sättet att komma något på spåren.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Jaromir, mer än att jag är glad över att jag har läst den. Den är ett underligt fenomen och den öppnar hjärnan med sina möjligheter och omöjligheter.
Läs vidare:
Alexander Ahndorils hemsida
Andra bloggare om:
Jaromir, Alexander Ahndoril, skönlitteratur, bok, gotik, skräck
söndag 15 juni 2008
Fördömd
Fördömd av Johanne Hildebrandt rör sig emellan de nordligaste delarna av Sverige, Tärnaby och Stalofjället, till huvudstaden Stockholm. Berättelsen handlar om Helena Torvalds, en ung arkeolog som kämpar emot institutionens intriger för att få sin doktorandtjänst.
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
Hon tror att hennes lycka är gjord när hon på en utgrävning i fjällen hittar vad som verkar vara ett samiskt offer, något som går emot allt vad känd historia heter. Det är naturligtvis inte så bra som det verkar till en början. Helena blir för det första fråntagen möjligheten att jobba med fyndet, trots att det är hennes specialområde, av utgrävningsledaren Bodil, som även hon kämpar för erkännande i en helt manlig miljö.
I och med fyndets uppdagande börjar märkliga saker hända, både med Helena och de personer som är involverade i utgrävningen. Helena börjar drömma underliga drömmar om sin far och om en slätt beströdd av kroppar, och det dröjer inte längre än till Stockholm innan hennes fynd, som kallas Julia av institutionens studenter, börjar visa sig för henne.
Erika, som tidigare varit Helenas bästa vän gör ett tväromkast i sitt beteende och börjar undvika och manövrera ut Helena, men som tur är så finns Mona, anarkofeministen, med henne genom allt. Hon får också oväntat stöd ifrån den familj som hon tidigare trott övergivit henne helt när hon och hennes mor flyttade till Stockholm.
Det här är en bok som utger sig för att vara en skräckberättelse, men som känns ganska fadd. Personporträtten är för stela och stereotypiska. Kvinnan som gör allt för sin karriär, de utmanövrerande männen... Jag tror helt enkelt inte på det, och Hildebrands författarskap når aldrig in till mig. Därigenom förlorar hon möjligheten att skrämma skiten ur mig med en annars väldigt fantasifull och bra berättelse. Fördömd kan man ta till när man vill läsa något lätt på sommarkvällarna, men det är inte - som Aftonbladet påstår i en recension - särskilt nära Stephen King. Precis som John Ajvide Lindkvist känns berättelsen för avlägsen. Det ligger ett lager mellan mig och språket. Eller så är det helt enkelt så att jag inte är tillräckligt lättskrämd.
Läs vidare:
Johanne Hildebrandts blogg på Aftonbladet
Johanne Hildebrandt på Wikipedia
Intressant?
Andra bloggarer om:
Johanne Hildebrand, Fördömd, skönlitteratur, bok, skräck
onsdag 7 maj 2008
Cold City
Cold City är ett rollspel skrivet av Malcolm Craig och utgivet av Contested Ground Studios. Settingen är begränsad till kalla krigets Berlin, anno 1950, och rollpersonerna är medlemmar i "the Reserve Police Agency", en polisagentur sammansatt av de fem nationaliteter som för närvarande delar på makten i Berlin, tyskar, fransmän, amerikaner, sovjeter och britter. Eftersom rollspelet utspelar sig mitt i det kalla kriget är misstänksamhet och förräderi en stor del av spelmomentet. Mer om det om en stund.
Det visar sig nämligen när man läser rollspelsboken att RPA finns till för att städa upp efter nazisternas hemliga experiment med re-animering av lik (grovt sagt, skapa zombies), försök att skapa supersoldater och dimensionsportaler. RPA har med andra ord häcken full av monster som man tillsammans måste förhindra från att gå bärsärkagång i Berlin.
Mekaniken är ganska enkel och litar till stor del på spelarnas omdöme. Det finns exempelvis inga färdighetslistor eller liknande, utan alla färdigheter, fördelar och nackdelar är sådant spelaren själv, tillsammans med spelledaren, får hitta på. Det som känns mest intressant i sammanhanget är tillitsvärdet (trust) som man under spelets gång kan ändra på om man förrått eller blivit förrådd av någon av sina medspelare. För att detta skall funka finns det även dolda agendor, både personliga och nationella, allt för att skapa en härlig misstro mellan spelarna.
Förvisso är reglerna ganska tydliga, men inte särskilt väldetaljerade. Det här lämpar naturligtvis en stor hög med ansvar både på spelare och spelledare. Jag tror att rollspelet hade mått bra av lite fler exempel och lite mer konkret information.
Detsamma gäller för de monster som befolkar Berlins undre värld. Det finns lösa beskrivningar på hur de skulle kunna se ut och bete sig, men det lämnar mycket till spelledarens fantasi. Det här är inte nödvändigtvis dåligt, men det innebär en hel del merarbete för spelledaren innan man som grupp kan sätta igång och spela.
En sak som dock påpekas som jag tycker mycket om är att monstren en gång har varit människor, och att de inte skall porträtteras som blodtörstiga sinnesslöa automatoner. Det här är spillror av personer som en gång varit som vi är nu, som fortfarande längtar efter samma saker som du och jag längtar efter, och som har tydliga, om än förvridna, motiv till det de gör. Det är trevligt.
För den spelledare som inte har något emot att få hitta på mycket själv och för spelgrupper som tycker att det är roligt att vara med och hitta på så är det här ett utmärkt rollspel. För de som inte är så benägna att själva vara domare över sina egna handlingar och tycker om regler mer än relationer så finns det andra monsterrollspel som fungerar minst lika bra.
Läs vidare:
Cold City
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Cold City, rollspel, Malcolm Craig, skräck
Det visar sig nämligen när man läser rollspelsboken att RPA finns till för att städa upp efter nazisternas hemliga experiment med re-animering av lik (grovt sagt, skapa zombies), försök att skapa supersoldater och dimensionsportaler. RPA har med andra ord häcken full av monster som man tillsammans måste förhindra från att gå bärsärkagång i Berlin.
Mekaniken är ganska enkel och litar till stor del på spelarnas omdöme. Det finns exempelvis inga färdighetslistor eller liknande, utan alla färdigheter, fördelar och nackdelar är sådant spelaren själv, tillsammans med spelledaren, får hitta på. Det som känns mest intressant i sammanhanget är tillitsvärdet (trust) som man under spelets gång kan ändra på om man förrått eller blivit förrådd av någon av sina medspelare. För att detta skall funka finns det även dolda agendor, både personliga och nationella, allt för att skapa en härlig misstro mellan spelarna.
Förvisso är reglerna ganska tydliga, men inte särskilt väldetaljerade. Det här lämpar naturligtvis en stor hög med ansvar både på spelare och spelledare. Jag tror att rollspelet hade mått bra av lite fler exempel och lite mer konkret information.
Detsamma gäller för de monster som befolkar Berlins undre värld. Det finns lösa beskrivningar på hur de skulle kunna se ut och bete sig, men det lämnar mycket till spelledarens fantasi. Det här är inte nödvändigtvis dåligt, men det innebär en hel del merarbete för spelledaren innan man som grupp kan sätta igång och spela.
En sak som dock påpekas som jag tycker mycket om är att monstren en gång har varit människor, och att de inte skall porträtteras som blodtörstiga sinnesslöa automatoner. Det här är spillror av personer som en gång varit som vi är nu, som fortfarande längtar efter samma saker som du och jag längtar efter, och som har tydliga, om än förvridna, motiv till det de gör. Det är trevligt.
För den spelledare som inte har något emot att få hitta på mycket själv och för spelgrupper som tycker att det är roligt att vara med och hitta på så är det här ett utmärkt rollspel. För de som inte är så benägna att själva vara domare över sina egna handlingar och tycker om regler mer än relationer så finns det andra monsterrollspel som fungerar minst lika bra.
Läs vidare:
Cold City
Contested Ground Studios
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Cold City, rollspel, Malcolm Craig, skräck
lördag 19 april 2008
Thunderhead
Ett av mina mindre tilldragande drag vad det gäller litteratur är min förtjusning i thrillers, helst med en övernaturlig touch. Douglas Preston och Lincoln Child brukar skriva just den typen av berättelser jag sitter och läser enbart för att koppla av om kvällarna. "Thunderhead" är inget undantag.
Thunderhead centrerar sig runt en arkeologisk expedition ledd av den unga och vackra (självklart - Lincoln och Prestons böcker innehåller inga fula människor. och är de fula är de förmodligen skurkar) Nora Kelly, som genom ett 16 år försenat brev från sin far har möjlighet att hitta den gamla Anazasistaden Quivira. Med hjälp av ett ganska brett persongalleri tar sig hon och sina kompanjoner ut i Utahs övergivna kanjoner.
Allt man begär av en snabb skräckbok finns med. Rivaliteten inom gruppen, oförklarliga och hotfulla händelser och en natur som sätter gränser för hur länge de kan klara av att leta efter den legendariska staden. Katastroferna följer på varandra, och att expeditionen inte ger upp är enbart ett utslag av den vilja Kelly uppvisar. Hon är fast besluten att visa att hennes far inte enbart var en värdelös alkoholist utan även en skicklig arkeolog.
Det är onekligen en sidvändare, och jag behöver knappast använda mycket av min hjärnkapacitet för att följa med i de snirkliga upptåg författarna tar mig med på. Det är också en snabbläst och rolig bok, som ger mig som rollspelare många intressanta uppslag på thrilleräventyr.
Kort sagt är det här gränslöst underhållande, lite över genomsnitt när det kommer till intelligensnivå (om jag nu jämför med andra liknande böcker) och lika kul som att sätta sig att glo på en trevlig thrillerrulle. Kanske till och med trevligare, eftersom jag får öva min fantasi en smula.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
thriller, skräck, Douglas Preston, Lincoln Child, Thunderhead, underhållande
Thunderhead centrerar sig runt en arkeologisk expedition ledd av den unga och vackra (självklart - Lincoln och Prestons böcker innehåller inga fula människor. och är de fula är de förmodligen skurkar) Nora Kelly, som genom ett 16 år försenat brev från sin far har möjlighet att hitta den gamla Anazasistaden Quivira. Med hjälp av ett ganska brett persongalleri tar sig hon och sina kompanjoner ut i Utahs övergivna kanjoner.
Allt man begär av en snabb skräckbok finns med. Rivaliteten inom gruppen, oförklarliga och hotfulla händelser och en natur som sätter gränser för hur länge de kan klara av att leta efter den legendariska staden. Katastroferna följer på varandra, och att expeditionen inte ger upp är enbart ett utslag av den vilja Kelly uppvisar. Hon är fast besluten att visa att hennes far inte enbart var en värdelös alkoholist utan även en skicklig arkeolog.
Det är onekligen en sidvändare, och jag behöver knappast använda mycket av min hjärnkapacitet för att följa med i de snirkliga upptåg författarna tar mig med på. Det är också en snabbläst och rolig bok, som ger mig som rollspelare många intressanta uppslag på thrilleräventyr.
Kort sagt är det här gränslöst underhållande, lite över genomsnitt när det kommer till intelligensnivå (om jag nu jämför med andra liknande böcker) och lika kul som att sätta sig att glo på en trevlig thrillerrulle. Kanske till och med trevligare, eftersom jag får öva min fantasi en smula.
Läs vidare:
Douglas Preston och Lincoln Childs hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
thriller, skräck, Douglas Preston, Lincoln Child, Thunderhead, underhållande
söndag 30 mars 2008
Pappersväggar
Efter att ha läst både "Hanteringen av Odöda" och "Låt den rätte komma in", så fick jag för mig att även läsa "Pappersväggar". Samtliga är skrivna av John Ajvide Lindqvist.
Gräns - en novell som handlar om utanförskap och om att inte passa in. Den föll mig inte alls på läppen.
By på höjden - Ja, vad skall man säga? Lindqvist försöker verkligen att få skräcken att infinna sig. Rädslan för det som inte är helt rätt. Inte heller i den här varianten lyckas han till fullo. jag känner inget. Jag kanske är avtrubbad, men Lindqvists språk talar inte till mig i den här novellen. Den kanske helt enkelt är för kort?
Equinox - Äntligen! En berättelse som är både obehaglig och otäck och lagom svart i synen för mig. Det går långsamt och det bygger upp till en stämning som gör mig nästan kallsvettig, för man anar att katastrofen väntar runt hörnet.
Syns inte! Finns inte! - Okej, återigen för kort och för desperat redan i utgångsläget. Jag känner ingen skräck eller samhörighet här heller.
Vikarien - En fascinerande novell, som förmodligen skall lämna mig kall. Det gör den också, men kanske inte riktigt kall på det viset författaren avsett.
Evig/ Kärlek - En av de bättre novellerna. Inte lika bra som Equinox, men snudd på. Obehaglig.
Att få hålla om dig till musik - jaha... va? Vad är det för något? Vad gör den här? Jag förstår inget av de osammanhängande meningarna och om tanken är att det skall skapa någon slags känslomässig resonans så är det en misslyckad novell.
Majken - Snattande tanter! Rolig på ett betryckande sätt och faktiskt riktigt bra. Kanske inte skräckinjagande, men obehaglig och krypande och lätt klaustrofobisk. Här fungerar faktiskt känslan av hopplöshet riktigt bra!
Pappersväggar - Det är en novell som lämnar mig lite i sticket. Till skillnad från övriga berättelser i Pappersväggar vill jag att den skall fortsätta, för den känns oavslutad.
Sluthanteringen - Här, äntligen, har jag ett bevis på att Lindqvist faktiskt KAN skriva skräck. Det är en epilog till Hanteringen av Odöda, och det är BRA! Det är maktlöshet parad med den underliga situation som uppstod i första boken när regeringen ger sig in i just hanteringen av alla de omlevande som stigit upp från sina gravar. Men behövs den då? Det struntar jag faktiskt i, för det är BRA grejer. Mer sådant Lindqvist!
Lindqvist är som bäst när han bygger upp ett obehag och en undergångsstämning, långsamt, långsamt, utan monster och konstiga varelser. Jag tyckte inte om "Låt den rätte komma in", den är alldeles för grå och trist, behängd med leda. Men "Hanteringen av odöda" var i mitt tycke en mycket bra bok. Kanske beror det på mitt särskilda förhållande till zombies, eller så är det bara så att han lyckades slå an en ton i mig med sin skildring av hur Stockholmstrakten sakta förvandlas till en hemvist för de "omlevande".
Lindqvists författarskap är annars präglat av tristess, en undergång man inte behöver vänta på, för den finns redan där, den är redan på plats när berättelsen tar sin början. Det finns ingen framtid och därför inget att förlora. Nedåtfärden är redan gjord långt innan jag som läsare kommer in i berättelsen, och det är det som inte funkar. Jag vill kunna sätta mig in i berättelsen, identifiera mig med min huvudperson och sitta som på nålar och säga "Nej! Är du DUM! Gör det inte!" istället sitter jag och tänker "Men hoppa ut för balkongen då, ditt dumma aber! Gör slut på ditt lidande, för det kommer ändå inte att bli bättre än så här!"
De som drar paralleller mellan Stephen King och John Ajvide Lindqvist har nog inte riktigt insett Kings storhet. Det finns få böcker som har skrämt slag på mig på samma sätt som Kings, och Lindqvist är allt för rotad i den svenska myllan för att jag skall kunna uppbåda nog med "suspension of disbelief" för att godta det han skriver.
Lindqvist är trots mitt hackande en skicklig författare, men jag hade nog låtit bli att ge ut "Pappersväggar" om jag hade varit Ordfront. Fast det är klart, den säljer uppenbarligen ändå.
Läs vidare:
Hanteringen av Odöda
Låt den rätte komma in
John Ajvide Lindqvist på Ordfronts hemsida.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Ajvide Lindqvist, novell, Pappersväggar, skräck
Gräns - en novell som handlar om utanförskap och om att inte passa in. Den föll mig inte alls på läppen.
By på höjden - Ja, vad skall man säga? Lindqvist försöker verkligen att få skräcken att infinna sig. Rädslan för det som inte är helt rätt. Inte heller i den här varianten lyckas han till fullo. jag känner inget. Jag kanske är avtrubbad, men Lindqvists språk talar inte till mig i den här novellen. Den kanske helt enkelt är för kort?
Equinox - Äntligen! En berättelse som är både obehaglig och otäck och lagom svart i synen för mig. Det går långsamt och det bygger upp till en stämning som gör mig nästan kallsvettig, för man anar att katastrofen väntar runt hörnet.
Syns inte! Finns inte! - Okej, återigen för kort och för desperat redan i utgångsläget. Jag känner ingen skräck eller samhörighet här heller.
Vikarien - En fascinerande novell, som förmodligen skall lämna mig kall. Det gör den också, men kanske inte riktigt kall på det viset författaren avsett.
Evig/ Kärlek - En av de bättre novellerna. Inte lika bra som Equinox, men snudd på. Obehaglig.
Att få hålla om dig till musik - jaha... va? Vad är det för något? Vad gör den här? Jag förstår inget av de osammanhängande meningarna och om tanken är att det skall skapa någon slags känslomässig resonans så är det en misslyckad novell.
Majken - Snattande tanter! Rolig på ett betryckande sätt och faktiskt riktigt bra. Kanske inte skräckinjagande, men obehaglig och krypande och lätt klaustrofobisk. Här fungerar faktiskt känslan av hopplöshet riktigt bra!
Pappersväggar - Det är en novell som lämnar mig lite i sticket. Till skillnad från övriga berättelser i Pappersväggar vill jag att den skall fortsätta, för den känns oavslutad.
Sluthanteringen - Här, äntligen, har jag ett bevis på att Lindqvist faktiskt KAN skriva skräck. Det är en epilog till Hanteringen av Odöda, och det är BRA! Det är maktlöshet parad med den underliga situation som uppstod i första boken när regeringen ger sig in i just hanteringen av alla de omlevande som stigit upp från sina gravar. Men behövs den då? Det struntar jag faktiskt i, för det är BRA grejer. Mer sådant Lindqvist!
Lindqvist är som bäst när han bygger upp ett obehag och en undergångsstämning, långsamt, långsamt, utan monster och konstiga varelser. Jag tyckte inte om "Låt den rätte komma in", den är alldeles för grå och trist, behängd med leda. Men "Hanteringen av odöda" var i mitt tycke en mycket bra bok. Kanske beror det på mitt särskilda förhållande till zombies, eller så är det bara så att han lyckades slå an en ton i mig med sin skildring av hur Stockholmstrakten sakta förvandlas till en hemvist för de "omlevande".
Lindqvists författarskap är annars präglat av tristess, en undergång man inte behöver vänta på, för den finns redan där, den är redan på plats när berättelsen tar sin början. Det finns ingen framtid och därför inget att förlora. Nedåtfärden är redan gjord långt innan jag som läsare kommer in i berättelsen, och det är det som inte funkar. Jag vill kunna sätta mig in i berättelsen, identifiera mig med min huvudperson och sitta som på nålar och säga "Nej! Är du DUM! Gör det inte!" istället sitter jag och tänker "Men hoppa ut för balkongen då, ditt dumma aber! Gör slut på ditt lidande, för det kommer ändå inte att bli bättre än så här!"
De som drar paralleller mellan Stephen King och John Ajvide Lindqvist har nog inte riktigt insett Kings storhet. Det finns få böcker som har skrämt slag på mig på samma sätt som Kings, och Lindqvist är allt för rotad i den svenska myllan för att jag skall kunna uppbåda nog med "suspension of disbelief" för att godta det han skriver.
Lindqvist är trots mitt hackande en skicklig författare, men jag hade nog låtit bli att ge ut "Pappersväggar" om jag hade varit Ordfront. Fast det är klart, den säljer uppenbarligen ändå.
Läs vidare:
Hanteringen av Odöda
Låt den rätte komma in
John Ajvide Lindqvist på Ordfronts hemsida.
Intressant?
Andra bloggare om:
John Ajvide Lindqvist, novell, Pappersväggar, skräck
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
