Oryx & Crake, skriven av Margaret Atwood är en av hennes senare böcker. Den ger sig lite frivilligare in på områden som kan kallas sciende fiction rakt av och handlar om Snowman, en man som tror sig vara ensam överlevare av en katastrof som drabbat snart sagt hela jorden. Genom hans återblickar får vi följa honom genom hans liv och fram till den kommande apokalypsen.
Boken tar avstamp i en helt överbefolkad värld, där kommersiella intressen är de styrande faktorerna. Den här dystopiska synen på konsumerism eller vad man nu skall kalla den är inget nytt, och var det heller inte när Atwood skrev boken. Men Atwoods språk gör den ändå mycket väl värd att läsa. Jag tror inte jag har träffat på någon som kan hänge sig åt riktigt så eleganta formuleringar tidigare. I en värld styrd av matematik, vetenskap och kommersialism så har konsten fått stryka på foten. Den är inte längre viktig, relevant. På något sätt så känns det som att Atwood har förutsett den prestigeförlust som konsten på senare tid har genomgått, åtminstone här i Sverige. Konstföraktet ligger precis under ytan och bara väntar på att få bubbla upp. Svenssons revolt mot det sofistikerade, det spektakulära och det provocerande.
Atwoods analys av kommersialismen och den apokalyps som till slut skapar undergången är allt drivet av samma rationalitet och logik som förmodligen drev både en och annan forskare som gått över gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart, men hela tiden med ett ideal i sikte - att skapa ett bättre liv för människan, eller som här, att låta människan överleva. Resultatet blir det rakt motsatta. För att människan skall överleva måste hon anpassas på ett sådant sätt att allt det som egentligen gör oss till oss tas bort eller modifieras så kraftigt att det knappt är igenkänningsbart som mänskligt.
Boken är inte helt hopplös, som i i avsaknad av hopp, men det är en iakttagelse som jag inte hade velat vara utan. För mig befäster Atwood behovet av konst, behovet av kultur och ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer genom den här konsten och kulturen. Det är på något sätt viktigt att konsten finns med, kulturen finns med, för att skapa en reflekterande yta som samhället kan spegla sig i.
Boken är oerhört bra. Atwood har samma enorma pricksäkerhet vad det gäller det mänskliga psyket som alltid, samma skarpa iakttagelseförmåga och samma bitska humor. Jag är tagen av boken. Trollbunden. Det här var en av de böcker jag låg och sträckläste när jag var som mest förkyld och det kanske behövdes en förkylning och en total koncentration för att komma igenom boken utan att bli avbruten. Jag rekommenderar Oryx & Crake till alla som önskar sig en ögonöppnare och en ruskigt bra bok.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
bok, Margaret Atwood, Oryx and Crake, rekommenderad, Science Fiction, skönlitteratur
Visar inlägg med etikett Margaret Atwood. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Margaret Atwood. Visa alla inlägg
onsdag 18 mars 2009
Oryx & Crake
Etiketter:
bok,
Margaret Atwood,
Oryx and Crake,
rekommenderad,
Science Fiction,
skönlitteratur
The Edible Woman
Nu när jag har legat och hostat nästan fyra dagar på raken och mått allmänt pissigt (ursäkte språket) så har jag haft tid att läsa två av de böcker som stått och blängt på mig i min bokhylla ganska länge. Den första är The Edible Woman av Margaret Atwood, och den andra är Oryx & Crake, också av margaret Atwood.
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
The Edible Woman är ett relationsdrama, kan man kanske säga, som handlar om Marion och en kort period av hennes liv. Strax innan hon skall gifta sig faktiskt. Boken är skriven 1969, men den känns ändå otroligt fräsch och skarpsynt, särskilt i dessa dagar när det pratas om en kärnfamiljsbacklash och jämställdhet hit och dit.
Marion är en av de kvinnor som gör lite vad omgivningen säger åt henne att göra. Eller snarare så blir hon det efterhand in i boken. Det pågår nämligen en kamp mellan Marions egen individualitet och Peters individualitet. Att Peter på något sätt tar över hennes liv känns till en början självklart för Marion, medan jag som läser sitter och skriker "Nej, nej, nej, gör det inte!". Atwood är briljant på många sätt, och ett grepp som hon använder riktigt effektivt är att byta berättarsynvinkel mitt i allt. från att tidigare fått berättelsen serverad ur ett jag-perspektiv är det plötsligt en tredjeperson som spinner vidare på Marions story. Obetalbart och oerhört skickligt, eftersom det ger en extra känsla av att Marion avlägsnar sig från sitt eget liv, sin egen individualitet, något som också tar sig uttryck i att hon får svårare och svårare att äta olika saker.
Vad kan jag säga? Atwood är så otroligt skicklig, och det är just därför jag med stor glädje rekommenderar den här boken och glatt kastade mig över Oryx & Crake, som jag sträckläst även den.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, skönlitteratur, Science Fiction, bok, rekommenderad, The Edible Woman
Etiketter:
bok,
Margaret Atwood,
rekommenderad,
Science Fiction,
skönlitteratur,
The Edible Woman
tisdag 1 april 2008
The Handmaid's Tale
Margaret Atwood har skrivit "The Handmaid's Tale" som omväxlande gör mig iskall av rädsla, och glödhet av ilska.
Det här är science fiction när den är som bäst. Ett moraliskt dilemma, ett "what if?" av omstörtande proportioner som får huvudet att gå i spinn. Här är en författare som verkligen får mig att leva mig in i berättelsen.
Boken, som även finns översatt till svenska, men då heter den "Tjänarinnans berättelse", handlar om Offred, en av ett fåtal kvinnor som fortfarande kan få barn. Hon och hennes medsystrar har haft ett val. Att antlingen skeppas runt mellan olika hushåll och fungera som avelsdjur för familjefäderna, eller att skeppas till kolonierna med resten av Okvinnorna - en säker död.
Det som gör Offreds berättelse särskilt gripande är de återblickar man får till hur det var innan hon blev fängslad i sin nuvarande roll. Det är familjebilder som är långt ifrån perfekta, men som tar tag i mig och som målar upp en nästan omänskligt grym kontrast till hennes nuvarande hårt beskurna liv.
Offreds tillvaro tar dock en vändning när hennes Commander, mannen i hushållet, börjar prata med henne, bjuda in henne till hemliga och högst förbjudna sammankomster. Intrycket är att han inte riskerar något, medan hon sätter livet på spel för att få lite omväxling, lite intryck.
Under ett av de här samtalen ges en förklaring till varför männen valde att fängsla kvinnorna i maktlöshet på det här viset. Det här avsnittet gjorde mig rosenrasande, så jag känner mig näst intill tvungen att citera det:
Maktlösheten bara dryper från sidorna när jag läser och jag känner verkligen med Offred i hennes situation. Hennes medsystrar och hon tar varje tillfälle i akt för att bryta mot reglerna, skaffa sig lite frihet, lite luft, i ett annars helt tillslutet samhälle.
Atwood kan verkligen konsten att få mig som läsare att bli helt uppslukad av Offreds kamp, dels mot sin egen sysslolöshet, dels mot att ge upp hoppet. Det är skarpa, omedelbara bilder som målas upp, det är formuleringar som är vassa som knivseggar och fraseringar som ibland får mig att rysa av både välbehag och obehag. Hon kryper under skinnet på mig och tvingar mig vidare. Atwood har mig fast från den första meningen i boken, i ett grepp som jag inte kan bryta. Det är en fantastiskt bra berättelse, och jag rekommenderar den mycket varmt.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, Tjänarinnans berättelse, The Handmaid's Tale, Science Fiction
Det här är science fiction när den är som bäst. Ett moraliskt dilemma, ett "what if?" av omstörtande proportioner som får huvudet att gå i spinn. Här är en författare som verkligen får mig att leva mig in i berättelsen.
Boken, som även finns översatt till svenska, men då heter den "Tjänarinnans berättelse", handlar om Offred, en av ett fåtal kvinnor som fortfarande kan få barn. Hon och hennes medsystrar har haft ett val. Att antlingen skeppas runt mellan olika hushåll och fungera som avelsdjur för familjefäderna, eller att skeppas till kolonierna med resten av Okvinnorna - en säker död.
Det som gör Offreds berättelse särskilt gripande är de återblickar man får till hur det var innan hon blev fängslad i sin nuvarande roll. Det är familjebilder som är långt ifrån perfekta, men som tar tag i mig och som målar upp en nästan omänskligt grym kontrast till hennes nuvarande hårt beskurna liv.
Offreds tillvaro tar dock en vändning när hennes Commander, mannen i hushållet, börjar prata med henne, bjuda in henne till hemliga och högst förbjudna sammankomster. Intrycket är att han inte riskerar något, medan hon sätter livet på spel för att få lite omväxling, lite intryck.
Under ett av de här samtalen ges en förklaring till varför männen valde att fängsla kvinnorna i maktlöshet på det här viset. Det här avsnittet gjorde mig rosenrasande, så jag känner mig näst intill tvungen att citera det:
The problem wasn't only with the women, he says. The main problem was with the men. There was nothing for them anymore.
Nothing? I say. But they had...
There was nothing for them to do, he says.
They could make money, I say, a little nastily. Right now I'm not afraid of him. It's hard to be a fraid of a man who is sitting watching you put on hand lotion. This lack of fear is dangerous.
It's not enough, he says, It's too abstract. I mean there was nothing for them to do with women.
What do you mean? I say. What about the Pornycorners, it was all over the place, they even had it motorized.
I'm not talking about sex, he says. That was all part of it, the sex was too easy. Anyone could just buy it. There was nothing to work for, nothing to fight for. We have the stats from that time. You know what they were complaining about the most? Inability to feel. Men were turning off on sex, even. They were turning off on marriage.
Do they feel now? I say.
Yes, he says, looking at me. They do. He stands up, comes around the desk to the chair where I'm sitting. He puts his hands on my shoulders, from behind. I can't see him.
I like to know what you think, his voice says, from behind me.
I don't think a lot, I say lightly. What he wants is intimacy, but I can't give him that.
There's hardly any point in my thinking, is there? I say. What I think doesn't matter.
Which is the only reason he can tell me things.
Come now, he says, pressing a little with his hands. I'm interested in your opinion. You're intelligent enough, you must have an opinion.
About what? I say.
What we've done, he says. How things have worked out.
I hold myself very still. I try to empty my mind. I think about the sky, at night, when there's no moon. I have no opinion, I say.
He sighs, relaxes his hands, but leaves them on my shoulders. He knows what I think, all right.
You can't make an omelette without breaking eggs, is what he says. We thought we could do better.
Better? I say, in a small voice. How can he think this is better?
Better never means better for everyone, he says. It always means worse, for some.
Maktlösheten bara dryper från sidorna när jag läser och jag känner verkligen med Offred i hennes situation. Hennes medsystrar och hon tar varje tillfälle i akt för att bryta mot reglerna, skaffa sig lite frihet, lite luft, i ett annars helt tillslutet samhälle.
Atwood kan verkligen konsten att få mig som läsare att bli helt uppslukad av Offreds kamp, dels mot sin egen sysslolöshet, dels mot att ge upp hoppet. Det är skarpa, omedelbara bilder som målas upp, det är formuleringar som är vassa som knivseggar och fraseringar som ibland får mig att rysa av både välbehag och obehag. Hon kryper under skinnet på mig och tvingar mig vidare. Atwood har mig fast från den första meningen i boken, i ett grepp som jag inte kan bryta. Det är en fantastiskt bra berättelse, och jag rekommenderar den mycket varmt.
Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida
Intressant?
Andra bloggare om:
Margaret Atwood, Tjänarinnans berättelse, The Handmaid's Tale, Science Fiction
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
