The Handmaid's Tale

Margaret Atwood har skrivit "The Handmaid's Tale" som omväxlande gör mig iskall av rädsla, och glödhet av ilska.

Det här är science fiction när den är som bäst. Ett moraliskt dilemma, ett "what if?" av omstörtande proportioner som får huvudet att gå i spinn. Här är en författare som verkligen får mig att leva mig in i berättelsen.

Boken, som även finns översatt till svenska, men då heter den "Tjänarinnans berättelse", handlar om Offred, en av ett fåtal kvinnor som fortfarande kan få barn. Hon och hennes medsystrar har haft ett val. Att antlingen skeppas runt mellan olika hushåll och fungera som avelsdjur för familjefäderna, eller att skeppas till kolonierna med resten av Okvinnorna - en säker död.

Det som gör Offreds berättelse särskilt gripande är de återblickar man får till hur det var innan hon blev fängslad i sin nuvarande roll. Det är familjebilder som är långt ifrån perfekta, men som tar tag i mig och som målar upp en nästan omänskligt grym kontrast till hennes nuvarande hårt beskurna liv.

Offreds tillvaro tar dock en vändning när hennes Commander, mannen i hushållet, börjar prata med henne, bjuda in henne till hemliga och högst förbjudna sammankomster. Intrycket är att han inte riskerar något, medan hon sätter livet på spel för att få lite omväxling, lite intryck.

Under ett av de här samtalen ges en förklaring till varför männen valde att fängsla kvinnorna i maktlöshet på det här viset. Det här avsnittet gjorde mig rosenrasande, så jag känner mig näst intill tvungen att citera det:

The problem wasn't only with the women, he says. The main problem was with the men. There was nothing for them anymore.
Nothing? I say. But they had...
There was nothing for them to do, he says.
They could make money, I say, a little nastily. Right now I'm not afraid of him. It's hard to be a fraid of a man who is sitting watching you put on hand lotion. This lack of fear is dangerous.
It's not enough, he says, It's too abstract. I mean there was nothing for them to do with women.
What do you mean? I say. What about the Pornycorners, it was all over the place, they even had it motorized.
I'm not talking about sex, he says. That was all part of it, the sex was too easy. Anyone could just buy it. There was nothing to work for, nothing to fight for. We have the stats from that time. You know what they were complaining about the most? Inability to feel. Men were turning off on sex, even. They were turning off on marriage.
Do they feel now? I say.
Yes, he says, looking at me. They do. He stands up, comes around the desk to the chair where I'm sitting. He puts his hands on my shoulders, from behind. I can't see him.
I like to know what you think, his voice says, from behind me.
I don't think a lot, I say lightly. What he wants is intimacy, but I can't give him that.
There's hardly any point in my thinking, is there? I say. What I think doesn't matter.
Which is the only reason he can tell me things.
Come now, he says, pressing a little with his hands. I'm interested in your opinion. You're intelligent enough, you must have an opinion.
About what? I say.
What we've done, he says. How things have worked out.
I hold myself very still. I try to empty my mind. I think about the sky, at night, when there's no moon. I have no opinion, I say.
He sighs, relaxes his hands, but leaves them on my shoulders. He knows what I think, all right.
You can't make an omelette without breaking eggs, is what he says. We thought we could do better.
Better? I say, in a small voice. How can he think this is better?
Better never means better for everyone, he says. It always means worse, for some.

Maktlösheten bara dryper från sidorna när jag läser och jag känner verkligen med Offred i hennes situation. Hennes medsystrar och hon tar varje tillfälle i akt för att bryta mot reglerna, skaffa sig lite frihet, lite luft, i ett annars helt tillslutet samhälle.

Atwood kan verkligen konsten att få mig som läsare att bli helt uppslukad av Offreds kamp, dels mot sin egen sysslolöshet, dels mot att ge upp hoppet. Det är skarpa, omedelbara bilder som målas upp, det är formuleringar som är vassa som knivseggar och fraseringar som ibland får mig att rysa av både välbehag och obehag. Hon kryper under skinnet på mig och tvingar mig vidare. Atwood har mig fast från den första meningen i boken, i ett grepp som jag inte kan bryta. Det är en fantastiskt bra berättelse, och jag rekommenderar den mycket varmt.

Läs vidare:
Margaret Atwoods hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Margaret Atwood, Tjänarinnans berättelse, The Handmaid's Tale, Science Fiction