Vad är konst?

...och hundra andra jätteviktiga frågor är skriven av konstnären Ernst Billgren.

Min åsikt om den här boken är att han är smart, vettig och har fattat vad livet går ut på, men som han själv påstår i boken så är åsikter knepiga att samla på eftersom de låser in oss i mönster och konventioner.

Och självklart är det min tolkning av vad Ernst Billgren säger som jag recenserar här, något som jag också reflekterar över när jag läser boken, som går fort att läsa, men tar lång tid att smälta.

Kvantfysik blandas med rävar i hans resonemang, och poängen är så klart att även om jag har en åsikt om att det här är bland de bästa böcker jag har läst, så är min åsikt färgad av vad jag har upplevt i boken, och jag tar bara till mig det som jag själv tycker är viktigt, så hur kan jag i sådana fall ens HA en åsikt om boken? Den åsikten jag har är ju formad sedan åratal tillbaka och det jag ser i texten resonerar just med de bitar som jag, mina åsikter och min personlighet fokuserar på. Hade jag varit någon annan hade jag kanske inte alls upplevt boken på samma sätt.

I vilket fall som helst så är det en rolig, underhållande och omskakande bok, förutsatt att jag tillåter mig att tänka på det Billgren säger och inte på vad jag tror att han säger.

Nog med metafysik. Jag rekommenderar boken varmt.

Läs vidare
Ernst Billgrens hemsida
Om boken

Intressant?

Andra bloggare om:
Vad är konst?, Ernst Billgren, bok, rekommenderad, debatt, handbok, humor, inspiration, kreativitet

Datorspelandets dynamik

Lekar och roller i en digital kultur. Antologin är sammansatt av Jonas Linderoth, som med den här samlingen hamnar ännu högre på min "bra personer" lista. Linderoth är även en av personerna bakom medierådets rapport om World of Warcraft.

Det här är en bok som jag har letat efter utan att veta om det. Den innehåller en rad korta uppsatser som går in på fyra olika delfält, Datorspelande som aktivitet, Spel och berättande, Serious games och Spelforskning som akademiskt fält. Det är en rad intressanta personer som medverkat i antologin, och de flesta kapitlen är mycket läsvärda om man som jag är speldesigner men intresserad även av den akademiska biten av spel. Främst blir jag uppmuntrad och glad över den sista delen i boken, spelforskning som ett akademiskt fält. Där finns det mycket matnyttigt, i och med att en analys av spel också blir en reverse engineering av spelet i fråga. Det ställer många nya frågor runt avsikter och målgrupper och det tycker jag är oerhört fascinerande.

Den första delen handlar till stor del om den identifikation spelare gör med sina spelarpersoner, och den delidentitet som spelare tar till när de spelar spel. En träffande liknelse torde förmodligen lugna den mest moralpaniska person:

En belysande analogi kan göras med bowling som liksom mycket datorspelande är en avgränsad aktivitet i tid och rum med tydliga mål. Bowling omgärdas dock inte av den typ av mystifiering som finns kring datorspel och även om bowlingspelaren har olika roller (eller identiteter) i och utanför bowlinghallen så betraktar vi inte det ena sammanhanget som ett substitut för det andra. Överfört på datorspelande innebär detta sociokulturella perspektiv att spelaktiviteten ställs jämte andra aktiviteter som ett av flera sammanhang där vi har situerade identiteter och inte ses som en motpol till verkligheten.

Med andra ord tar datorspelare precis som en bowlare på sig ett visst sätt att vara och uttrycka sig när han eller hon spelar. Det finns många moralpaniker som förfärats över språkbruket "ja, jag kommer, jag skall bara dö först" och tolkat det som att spelaren identifierar sig allt för nära med sin spelarperson, men det tillbakavisas alltså här. Enligt författarna i den första delen av boken handlar det istället om tre olika ramverk som spelaren kan befinna sig i, och utan ansträngning växla emellan.

Det är som sagt en mycket fascinerande bok för mig att läsa och jag tycker mycket om de slutsatser författarna kommit fram till, inte minst för att de förklarar en hel del beteenden som annars har varit svåra att tydliggöra för datorspelens belackare. Nu har jag de verktygen. Därför rekommenderar jag varmt den här boken, inte bara till speldesigners, studenter och andra inbitna nerdar, utan även till föräldrar som är oroliga för hur datorspelen påverkar deras barn. Den är akademisk, skall väl nämnas, så språket är ganska torrt, men är man bara ihärdig så är den både spännande och nyttig att ha läst.

Läs vidare:
IT för pedagoger - sida om boken och lite vidare läsning
Jonas Linderoth på Göteborgs Universitet

Andra bloggare om:
Datorspelandets dynamik, rekommenderad, bok, fakta, datorspel, kreativitet, jonas Linderoth

Idéer - kreativa verktyg och metoder för idé- och konceptutveckling

Va? TVÅ böcker på en dag, och dagen är inte ens slut? Jajemän. Härnäst på tur stod nämligen en otroligt lättläst bok av Dorte Nielsen. Den heter "Idéer - Kreativa verktyg och metoder för idé och konceptutveckling" och är - får jag väl säga som har industridesignutbildning i ryggen och ett typografiskt intresse - ruskigt snygg. Ytlig, skulle man också kunna kalla den, utan tvekan.

Det handlar alltså om sätt för människor att få idéer på, och i boken presenteras också en uppsjö av olika metoder, vissa bättre och mer intressanta än andra.

Har man redan en gedigen utbildning inom design och kreativitet så är det här en kul bok att ha (den kostar dessutom bara 49:- på AdLibris just nu under bokrean) men det är inget nytt för oss som är gamla i gamet och det är inget för nybörjare misstänker jag.

Nielsen börjar med att poängtera hur viktigt det är att formulera en problemställning för att man skall kunna rota reda på rätt lösning för den produkt man tänker ta fram. Problemet med hennes framställning är att den går alldeles för mycket på ytan. Det finns fyra frågor att ställa sig när man attackerar problemet, men jag tycker inte - med den erfarenhet jag har av att både lösa problem och föreläsa om problemlösning - att det räcker till riktigt.

Detsamma gäller även avsnittet om fokus, men där är problematiken snarare HUR man fokuserar. Det nämns bara att man BÖR fokusera, inte hur man gör. Och det behövs. Varför skumma förbi det när det är viktigt?

För att inte tala om avsnittet om att lyfta fram idéer, framförallt att bygga vidare på andras idéer. Inget nämns om den negativa stämning som lätt byggs upp i ett brainstormingmöte, och hur mycket fingertoppskänsla det krävs för att kunna leda ett sådant möte.

Nåväl. Som bok har den ändå sina förtjänster. Den är fin. Och den var billig. Och det finns trots allt ett par bra metoder att bli kreativ på och den är fylld med goda råd, såsom att skaffa sig en klippbok, skriva ner idéer och liknande, så den är definitivt värd sin modiga femtiolapp, bara man vet om hur man skall formulera problem redan innan man köper boken.

Oh, en sak till: Dorte Nielsen är reklammakare, och det märks i hennes sätt att beskriva och formulera sig runt kreativitet. Boken är lätt vinklad.

Intressant?

Andra bloggare om:
Dorte Nielsen, Idéer - kreativa verktyg och metoder för idé- och konceptutveckling, kreativitet, koncept, skapande