tisdag 18 augusti 2009

The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 3 augusti 2009

Night Watch

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
, , , ,

måndag 27 juli 2009

Ship of Magic

Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.

Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.

I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.

Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.

Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.

Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Andra bloggare om:
, , , , , ,

fredag 17 juli 2009

Revelation

C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.

Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.

Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.

Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.

Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

Backlash

Susan Faludis Backlash är numera en klassisk feministisk text, och med tanke på att den skrevs på 90-talet är det inte att säga lite. Men det är knappast lite lätt semesterläsning. Istället för att uppmuntra, drabbades jag istället av en ganska svart syn på hur feminismen ser ut idag, eftersom varenda motreaktion Faludi talar om i sina texter mer eller mindre väller in över oss från alla möjliga håll.

Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.

Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.

Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.

Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.

Läs vidare:
Susan Faludis hemsida

Intressant?
Andra bloggare om:
, , , ,

söndag 5 juli 2009

World War Z

World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.

Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.

Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.

"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.

Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.

Overkligt verkligt och ruskigt bra.

Rekommenderas.

Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia

Andra bloggare om:
, , , , , ,

Excalibur

Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.

Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.

Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida

Andra bloggare om: , , , ,