The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, Liveship Traders, rekommenderad, The Mad Ship, skönlitteratur