Bipaviljongen

Leena Krohn har skrivit Bipaviljongen, en charmig lätt absurd berättelse som på många sätt får mig att tänka på Neil Gaiman. De har inte så mycket gemensamt, förutom det lätta och sagolika språket som på något sätt försätter mig i ett meditativt tillstånd. När jag läser deras böcker lämnar jag mitt eget liv och går in i en förtrollad värld. Det är ytterst få författare som kan påverka mig på det viset. Krohn är en, Gaiman en annan. Margaret Atwood och Joakim Andersson lyckas också, liksom Stephen King (vilket bland annat är varför Ajvide Lindkvist ofta lämnar mig helt oberörd med sina skräckhistorier).

Bipaviljongen har egentligen ingen sammanhängande berättelse. Jo kanske lite, eftersom samtliga berättelser som Krohn låter sina underliga kursdeltagare berätta för mig kommer från ett och samma ställe och för att jag i berättelserna anar en kronologi. Berättaren har gått med i en förening eller kanske studiecirkel som träffas då och då i ett hus hen kallar Bipaviljongen. Många olika diskussionsgrupper träffas i samma hus, Andare, som lever på ljus och luft, Sällskapet för icke mänskliga personer som utger sig för att vara vampyrer och spöken och Cynikerna, som är djupt cyniska. Berättaren själv går med i Föränderlig verklighet, en diskussionsgrupp som pratar om underliga händelser, sådant som inte passar in riktigt.

Under hela passagen, mellan de olika berättelser som Krohn radar upp, anas en annan verklighet än den vi själva lever i. Av någon anledning så tänker jag hela tiden på Helsingfors när jag läser hennes bok, en oerhört kall och vacker stad som jag bodde i i två år. Staden hon berättar om känns på något sätt som ett andligt Helsingfors. Det fanns ett stort vemod i den staden, en känsla, en puls, som jag inte har upplevt i några andra städer jag bott i. Den känslan kommer igen i Bipaviljongen och jag finner mig vandrande på gator jag inte har gått på sedan jag flyttade därifrån -07.

På det stora hela är det en melankolisk bok. En bok som på något sätt manar till eftertanke men också till social samvaro. Krohn berättar för mig att samtalet är viktigt. Att det finns något oerhört värdefullt i att bli lyssnad på och att lyssna på andra.

Jag måste säga att Krohn är en författare som jag aldrig skulle ha läst på egen hand. Lyckligtvis tog Joakim upp boken och stoppade den i min hand och sade "läs den", vilket jag efter hand också gjorde. Nu har jag hittat en till författare som verkligen kickar butt, men på ett eftertänksamt och stillsamt sätt. Leena Krohn har något speciellt. Ett sätt att beröra med ord som det egentligen inte går att sätta något namn på. Jo, kanske.

Förtrollande.

Jag rekommenderar boken.

Intressant?

Andra bloggare om:
Leena Krohn, Bipaviljongen, rekommenderad, skönlitteratur, bok