På sidan 23 står det nämligen
Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.
"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.
Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.
Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.
Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.
Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!
Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.
Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.
Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.
Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.
Helt obegripligt svårläst och überpretto.
Jag rekommenderar den verkligen inte.
Läs vidare:
Interacting Arts
Andra bloggare om:
Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall, Gabriel Widing, debatt, bok, rollspel
2 kommentarer:
Okej,
det är kul med folk som blir så arga på vår bok, då måste vi i alla fall gjort nånting rätt.
Det var ju synd att du inte kom längre än till sid 23, för annars hade du nog sett att vi inte dissar åskådarkulturen på det aningslösa sätt som du gör gällande. Tvärtom påpekar vi flera gånger i boken att vi är uppfödda på åskådarkultur, blivit berikade av den, inte vill vara utan den. Det vi försöker göra är bara att påvisa åskådarkulturens ensidiga kommunikationsmodell, och vidga kulturbegreppet till att omfatta fler former än de vedertagna.
Ang. pedagogiken tycker nog jag ändå att vi varit väl så pedagogiska. Kap 1 börjar med vår definition på medier och kultur och deras beståndsdelar, påpekar helt enkel att åskådarkulturens struktur utesluter konsumentens aktiva medverkan i produktionen av kulturella fenomen. Det borde ju inte vara något kontroversiellt i att påpeka att man som filmbetraktare inte kan påverka filmen man ser på.
Kap 2 må förvisso vara provokativt formulerat, men det avser ju helt enkelt att visa på de baksidor som åskådarkulturen inrymmer. Vi är inte ute efter att förkasta all hittillsvarande kultur, bara att redovisa några nya infallsvinklar på produktion och konsumtion av kultur. Meningen är ju inte att du ska bli arg, snarare road. Men det är självklart att vi skruvat kapitlet för att väcka läsarna, det berättar vi ju också redan i förordet.
Kapitel 3 är kanske bokens centrala avsnitt där vi visar hur man kan analysera olika slags konstverk på grundval av den grad av deltagande som de möjliggör. Där visar vi också att ett medium som internet kan ge möjlighet till olika slags deltagande, t ex att som jag gör just nu kommunicera med dig.
Att du tycker den är taffligt skriven är inget vi kan göra något åt, men som motvikt kan jag ju berätta att förläggaren (Korpens förlag har en backlist med bl a Sartre, Nietzche o andra stormästare) tyckte att det var det mest välskrivna han sett på mycket länge. Men smakfrågor är inget man kan diskutera, bara konstatera skillnader. Sedan tycker jag nog att det blir en smula ironiskt att bli skälld för arrogans och pretentioner av en skribent som får till utsagor som:"antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp", en mening som jag f ö blev väldigt förtjust i, det är inte många som använder ett ord som "obfuskerar" nuförtiden.
Bristen på referenser är avsiktlig, som vi skriver i förordet vill vi inte skaffa oss legitimitet genom intellektuell namedropping, utan hoppas att våra argument är giltiga på egen hand. Det är ju också rätt svårt att hänvisa till "grundlig forskning" när det gäller ett område där det inte forskats särskilt mycket.
Vi säger heller inte att deltagarkultur är det bästa som finns. Tvärtom hävdar vi tydligt att deltagarkulturen kan ställa väl så auktoritära krav på de medverkande, att den ofta kan vara fruktansvärt töntig och att den alltför sällan når upp till dehöjder den potentiellt skulle kunna nå.
Sammanfattningsvis får jag känslan att du blivit så förorättad av att vi framhävt de sedvanliga kulturformernas inneboende motsättningar att du blivit förblindad och inte kunnat/velat läsa vad som faktiskt står i boken. Gör ett nytt försök, den är faktiskt inte farlig!
F ö tycker jag också att Night Watch är en av de bästa böckerna i Discworld-serien, även om jag är så förtjust i dem alla att jag har svårt att rangordna dem. Men böckerna om Tiffany Aching och Wee Free Men står nog mitt hjärta närmast.
Med vänlig hälsning
Elge Larsson
Jodå, jag kom länge än till sidan 23, jag tvingade mig igenom boken. Men jag har försökt läsa den ett antal gånger och varje gång slagits av hur nedlåtande tonen är.
Angående stycket om obfuskering var det avsiktlig ironi.
Det jag konstant reagerade på i boken var en "klappa lille läsaren på huvudet"-attityd, som ni stadfäste rätt rejält i första kapitlet och sedan fortsatte med hela boken igenom. Vill man nå läsare skall man tala med dem, inte till dem.
Jag är inte förorättad av innehållet i boken, tvärtemot anser jag att det finns poänger i en del av de saker ni skriver. Jag är förorättad av tonen i boken, vilket för min del förstörde hela läsupplevelsen.
Dessutom tjänar inte källor enbart som namedropping. De tjänar också som en möjlighet för de som läser och blir intresserade att forska vidare på egen hand, en vänlighet jag personligen anser vara mycket värd.
Skicka en kommentar