Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.
Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.
I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.
Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.
Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hobb, rekommenderad, The Ship of Destiny, Liveship Traders, skönlitteratur, fantasy
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar