torsdag 24 november 2011

Djävulskt beläst flyttar

... till min portfolio blog på devilkitten.nu. Här finns i fortsättningen mina recensioner, ibland på engelska och ibland på svenska.

söndag 21 mars 2010

Lost in a Good Book

Jasper Ffordes andra del i serien om Thursday Next är precis som den första delen centrerad på SpecOps-27-agenten Next. I den här delen råkar hon ut för... tja, för det mesta kan man väl säga.

Pickwick har lagt ägg, själv är hon gravid och hennes make Langdon är utsuddad av det onda Goliathföretaget. Med tanke på Ffordes förkärlek för metaforer skulle det inte förvåna mig om det i den tredje boken dyker upp en David.

I vilket fall som helst så eskalerar konflikten mellan Next och Goliath, som numera företräds av Jack Schitts (!) kusin, Schitt-Hawse. Ja, jag vet, det är jättefånigt, men småkul. Om man tar i beaktande att Fforde kontinuerligt, precis som Pratchett, leker med ord och namn, så är det faktistk en fnissvärdig bok. Fforde är inte lika skarp som Pratchett, jag tror det är få förunnade att skriva så vasst som Pratchett gör, men han är definitivt rolig på sitt eget sätt.

Som bok betraktad finns det dock ett par tveksamheter med Lost in a Good Book. För det första är det en transportsträcka. Boken börjar inte och den tar inte slut. Det funkar inte riktigt för mig. Hade jag kommit in i serien mitt i hade jag tyckt att den var kul men knappast engagerande. Istället förlitar sig Fforde på att jag har läst The Eyre Affair och dessutom vill läsa den sista delen i serien om Thursday. Vad som däremot är både charmigt och tilltalande är Miss Havisham, som med en förkärlek för snabba bilar och en aversion mot män leder Next genom den litterära världen när hon tar upp en andra karriär som Jurisfiction-agent. Det måste i det närmaste läsas för att förstås.


Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
, , , ,

måndag 15 mars 2010

The Eyre Affair

Jasper Fforde har skrivit en helt fantastisk bok om litteraturagenten Thursday Next. Det är en charmig, underhållande, snabbläst och framförallt slukarvänlig text som gör mig både varm och lycklig och dessutom får mig att på ett lätt snobbigt sätt lyfta näsan lite.

Fforde skriver med en osviklig förmåga att fånga stämning och omgivningar. Thursday Next är som sagt var litteraturagent inom SpecialOps. Litteraturagenturen (tee hee) befinner sig på plats 27 i hierarkin. Ju lägre siffra, desto hemligare byrå. Hon blir därför både förvånad och smickrad när SpecOps 05 vill ha henne i sitt team. Det visar sig nämligen att en gammal collegeprofessor till henne, Acheron Hades, har börjat sprida sin egen version av amoralisk ondska omkring sig.

Stöten mot Hades misslyckas, Next blir skadad i tillslaget och efter många om och men, som bland annat involverar en klonad dodo, fastnar Next i ett manuskript tillsammans med Hades.

Jag skall inte avslöja för mycket, det räcker med att säga att Fforde är en virtuos berättare, inte bara för att han har ett gediget kunnande när det kommer till engelsk litteratur, men även som sagt för att han får mig som läsare att nicka igenkännande, fnissa lite här och där och kort sagt känna mig outsägligt smart. Jag tycker om böcker som får mig att känna mig smart, utan att för den skull måla handlingen på näsan på mig.

The Eyre Affair har allt man kan tänka sig. Utrotade klonade fåglar, bokmaskar (som rapar kommatecken och bindestreck) och outsägligt onda skurkar som trots det inte blir vare sig stereotypa eller förutsägbara.

Jag rekommenderar den verkligen.

Läs vidare:
Jasper Ffordes hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

söndag 14 mars 2010

Unseen Academicals

Det är både med bävan och sorg som jag öppnar och läser Unseen Academicals. Bävan, därför att Terry Pratchett diagnosticerats med Alzheimers, och sorg av precis samma orsak. Pratchett har en lång och produktiv tid som författare bakom sig. Med tanke på hans relativt unga ålder hade den kunnat vara längre, men Alzheimersspöket hänger över hans återstående karriär.

Spöket har dock inte haft något som helst inflytande över Unseen Academicals, i alla fall inte på något sätt som jag kan avgöra. Som vanligt är Pratchett en skarp iakttagare av den mänskliga naturen, och jag måste erkänna att även om Unseen Academicals inte tillhör hans bästa verk, så befinner den sig åtminstone någonstans i mitten på Pratchett-skalan. En skala, får jag väl tillägga, som aldrig når under omdömet mycket bra i mina ögon. Hade jag varit elak så kunde jag ha skrivit att till och med en Pratchett drabbad av Alzheimers skriver bättre än både Lehane och Brown vilken dag i veckan som helst.

Unseen Academicals handlar om fotboll. Men den handlar så klart inte bara om fotboll. Den handlar om vänlighet och karaktärsstyrka, integritet och grupptryck. Huvudpersonerna är Glenda, kock på Unseen University, och Nutt, en goblin med mindervärdeskomplex och ett ordförråd som kan få till och med Horace Engdahl att blekna.

Pratchett har en förkärlek för Mycket Smarta Människor. De kan vara obildade, visst, men deras mentala fakulteter är ändå mycket skarpa. Nutt och Glenda är inget undantag.

Handlingen i boken är ganska banal. Ärkemagikern Ridcully upptäcker med Ponder Stibbons hjälp att deras understöd - framförallt understödet till de omfattande banketter trollkarlarna är förtjusta i - är beroende av att en sportaktivitet utövas vart tjugonde år. I det här fallet fotboll. Universitetet sätter ihop ett lag och spelar, helt enkelt. Men det är så klart inte det som är poängen med boken, skam vore det annars. Istället är det en härva av politiska intriger och folklig dumhet som styr händelseförloppet.

Det är som sagt var inte Pratchetts bästa, men den är trots det god nog åt mig. Jag rekommenderar den varmt.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

fredag 22 januari 2010

Alfahannen

Katarina Wennstam, som utöver att vara en god journalist även skriver skönlitterära verk, har nyligen kommit ut med boken Alfahannen.

Den tar en tidvis obehaglig titt på världen bakom film- och teatervärldens kulisser, som inte enbart är glamour. Inte alls, om man skall tro Wennstams skildring.

Porträtten av den unga Emma Wahl och den betydligt äldre Jack Rappe är mångfacetterade och på något sätt pålitliga, även om jag har svårt att se att en man skulle kunna vara så endimensionell som Rappe ibland framstår som. Men boken handlar inte i första hand om Rappe, utan om det unga stjärnskottet Emma och Madeleine Edwards.

Rappe hittas svårt skadad i sin bastu i Stockholms finare områden, och jakten på förövaren tar sin början. Tyvärr är det här hela konceptet brister. Wennstam har inte givit sig tillräckligt med utrymme för att faktiskt beskriva utredningen i någon närmare grad, och boken blir lidande av det. Däremot är de flesta personporträtt som inte involverar just Rappe både engagerande och framförallt trovärdiga, och det är också här Wennstams styrka ligger. Precis som Åsa Larsson kan Wennstam verkligen bygga upp deltagarna i dramat på ett bra sätt. Det Wennstam går bet på och där Larsson lyckas är just i deckarbiten av det hela. Det är nämligen ingen deckare, det är mer av ett relationsdrama.

Med det sagt så rekommenderar jag ändå boken för de som är intresserade av lite light reading och en riktigt slukarvänlig bok. Det tog ungefär två timmar från början till slut att ta sig igenom boken. Nam nam för ögat.

Läs vidare:
Katarina Wennstams hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , ,

lördag 2 januari 2010

On Killing

David Grossman har skrivit en bok som heter "On Killing". Jag diskuterar den genomgående på spelsiten Rawkstyle.

tisdag 17 november 2009

Play Unsafe

Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.

Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.

Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.

Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet - i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare - för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).

Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.

Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ursäkta, men din själ dog nyss

Danny Wattin har skrivit den här dystopin över ett genfixerat, svart, svenskt samhälle, där utseende är viktigare än intelligens och där de som inte är perfekta stängs inne i vad man i det närmaste kan kategorisera som djurparker.

Ämnesområdet är verkligen intressant, men tyvärr lever boken inte upp till alla de förväntningar jag har på den. Bland annat är språket klumpigt och oredigerat. Det dröjer inte länge förrän det första syftningsfelet har dykt upp och tyvärr är det ett genomgående tema i boken.

Eftersom jag är en språksnobb blir det svårt för mig att helt bortse från just detta när jag läser.

Boken handlar om Benjamin Albert Bonkenstein, en ung, intelligent och ful pojke som blir indragen i den genetiska elitens förehavanden. Som springpojke för den rike och mäktige företagsledaren förälskar han sig så klart i dennes dotter den vackra och överlägsna Julia.

Boken är avsedd att vara en kommentar på den känslolöshet och skönhetshysteri som råder i dagens samhälle, men trots en mycket bra idé så falera boken, delvis på grund av att den känns ofärdig och rå i språket, men även eftersom den är rumphuggen och inte helt färdig. Vissa trådar hade Wattin kunnat utveckla, andra hade han kunnat strunta i helt. Boken hade vunnit på att arbetas igenom mycket mycket mer.

Läs vidare:
Danny Wattin på Piratförlaget

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

torsdag 20 augusti 2009

Berömda och glömda Stockholmskvinnor

Lisbet Scheutz har gjort oss kvinnor en välgärning genom sin sammanställning av 155 fantastiska kvinnor som levt i Stockholm eller har anknytningar till staden. Boken är skriven som sju olika stadsvandringar. Så har jag nu inte upplevt berättelserna om kvinnorna i boken, men den fungerar bra även på egen hand.

Det finns mängder av konstnärer, lärare, politiker och kort sagt förebilder att hämta i den här staden, så varför har de inte lyfts fram tidigare? Sigrid Fridman är en exceptionell sådan, skulptör, vars avtryck fortfarande finns att beskåda i form av en kentaur i Observatorielunden och Ellen Key i Ellen Keys park.

Det är nästan ledsamt att läsa hur dessa kvinnor blev motarbetade, men lyckades ändå, ibland till priset av sin mentala hälsa. Många av dem drog sig undan offentlighetens ljus och har först i efterhand fått det erkännande de förtjänar.

Scheutz berättar med sin bok deras historia. Av en del finns bara svaga spår i kyrkoböcker, av andra finns kraftiga avtryck av dåtidens författare och journalister, levnadstecknare och konstnärer. Elin Wägner, Ellen Key, Alexandra Kollontaj, Ann Charlotte Leffler...

Det är en fantastisk bok som verkligen uppmanar till vidare studier om de kvinnor man finner mest fascinerande. Det jag tycker mest om är nog Scheutz relativt objektiva syn på dem hon beskriver. Här finns både helgon och rötägg, och alla är de speciella, spännande och förtjänar mer uppmärksamhet.

Läs vidare:
Om boken på förlaget
Lisbet Scheutz hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

onsdag 19 augusti 2009

Deltagarkultur

Jag har försökt läsa Deltagarkultur av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing ett flertal gånger. Varje gång har jag stannat på sidan 23.

På sidan 23 står det nämligen

Det här är åskådarkultur.
Du väljer inte själv vad du läser nu.


"Joho, ni, små vänner", tänker jag varje gång. "Det gör jag visst!" och sedan lägger jag ifrån mig boken och är förbannad ett tag.

Det jag ställer mig frågande till är om författarna överhuvudtaget vill att någon annan än skaran av redan frälsta skall ta till sig bokens budskap? Den är nämligen skriven med sådan arrogans och sådana enorma pretentioner att jag knappt kan läsa den. Det är en studie i hur man bäst antagoniserar sina läsare, obfuskerar sitt budskap och väljer att linda in det i arkaiska och obskyra begrepp som får läsaren att känna sig korkad och obildad.

Well, I've got news for you: det är inte med ett krångligt och otympligt språk som man vinner legitimitet för sina argument. Det är med pedagogik. Det är inte med en brist på referenser som man övertygar, det är med grundlig forskning och med gott stöd för det man säger.

Deltagarkultur saknar helt referenser, och många påståenden hade jag velat kunna kolla upp själv.

Det boken i korthet säger är detta: Åskådarkultur är dåligt. Om du är åskådare blir du utsatt för konstnärens makt, ser bara det konstnären vill att du skall se, och skedmatas med kommersiella värderingar som gör dig till en drönare. Om du dessutom inte håller med så HA! Där fick du! Du är ju jätteindoktrinerad redan, så det är klart att du inte håller med! Korkade idiot som går i maktens ledband!

Deltagarkultur däremot är bland det bästa som finns! Och den går inte att kritisera, eftersom det inte går att gå utanför den.

Skall jag vara rättvis så har boken ett par poänger. För det första så bedöms kultur efter ett ganska snävt begrepp, och det är inte alltid det som är bäst som kommer fram. För det andra så har författarna rätt i att det är vi själva som skapar vår egen verklighet.

Men BY GOD! Om jag hade fått skriva om boken hade jag tagit med referenser, dumpat det arroganta och pretentiösa språkbruket och lagt upp det hela lite mer pedagogiskt. Som det är nu blir jag bara förbannad på boken. Arg. Och om syftet verkligen ÄR att sprida kunskap och tankar om deltagarkultur så är det helt fel sätt att skriva på. Jag kan nämligen misstänka att författarna inte alls är intresserade av att sprida deltagarkulturen till en bredare publik. Tvärtom så får jag intrycket att de vill hylla den som något bara Mycket Speciella Personer ägnar sig åt. De som Sett Igenom Maktstrukturernas Grepp om Massan.

Det här är en dunka oss själva i ryggen bok.

Helt obegripligt svårläst och überpretto.

Jag rekommenderar den verkligen inte.

Läs vidare:
Interacting Arts

Andra bloggare om:
, , , , , , ,

tisdag 18 augusti 2009

Konsten - så funkar det (inte)

Vanja Hermeles har på uppdrag av KRO och KIF granskat jämställdheten inom det svenska konstlivet idag. Och jösses vad deprimerad jag blir. Det bästa rådet till kvinnor som vill lyckas med sin konst är att byta kön och bli män.

På insidan av pärmen finns de här orden:


ÄR DU MAN OCH KONSTNÄR KAN DU SE FRAM EMOT ATT:

FÅ MER PENGAR I FICKAN,
din konst betalar sig mer - du blir mer eftertraktad på marknaden och får fördelar hos galleristerna. Är du anställd får du högre lön än dina kvinnliga kollegor.

MAN TAR HAND OM DIG
- du kvoteras in på en del utbildningar, det är mer troligt att du blir professor. Det är troligare att du en dag blir chef för ett centralt museum eller än hellre en högt ansedd konsthall.

KONSTEN ÄR FAKTISKT FRI FÖR DIG
- du går fredad från sexuella trakasserier och slipper undan lagen om du själv utsätter någon.

DU FÅR ANTAGLIGEN ETT STÖRRE STIPENDIUM
från Konstakademien och när du blir gammal och välrenommerad är det troligare att du blir vald till hedersledamot.

På ålderns höst är det också mer troligt att
DU HAR KONSTNÄRSNÄMNDENS GARANTERADE INKOMST - PENGAR HELA LIVET.
Pensionsbidragen går också oftare till dig. De stora separatutställningarna på de stora prestigefyllda museerna föräras dig.

DU FÅR VARA MED I KONSTNÄRSKLUBBEN
- om du är galen nog att vilja det.


Påståenden som jag häpnade över när jag läste dem utan att ha läst boken. Men Vanja Hermele belägger i punkt efter punkt både med statistik och citat ifrån de konstinrättningar och styrande kulturpersonligheter som hon gått till de här uppgifterna.

Kvinnlig konst är inte lika fin som manlig konst, och därför har den heller inte samma möjligheter att lyckas. Och även om den lyckas är det som en "andra klassens konst".

Hermeles bok borde läsas av alla konststudenter, av alla politiker som har något med konst att göra och framförallt av manliga konstnärer som säger sig vilja engagera sig för kvinnans rättigheter även inom konsten.

Läs vidare:
Beställ boken på KROs hemsida
Statens konstråd svarar på kritiken
Vanja Hermeles hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

The Ship of Destiny

Nästan omedelbart efter att jag hade läst ut The Mad Ship var jag tvungen, trots brist på pengar, att springa och köpa Ship of Destiny. Hobb skapade med sina intrikata intriger ett upplägg så lockande, att jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått läsa klart. Det kände så, då i alla fall.

Tyvärr är Ship of Destiny den bok som haltar mest i serien. Medan Ship of Magic lyckades lägga upp konflikten som resten av serien bygger på på ett bra sätt och The Mad Ship började knyta ihop trådarna, känns The Ship of Destiny rumphuggen och kort, vilket den ju inte är. Kanske är det som i ett Tower Defense spel. När tråd efter tråd knyts ihop blir det färre och färre att följa och därför känns boken mindre och mindre spännande. Därmed inte sagt att Hobb har gjort ett dåligt jobb, tvärtom är hennes sista del elegantare än de flesta försök till fantasy som gjorts av Jordan, Donaldson m.fl. Hobb är till skillnad från sina kollegor intressant. Hon har dessutom fattat att episka berättelser inte behöver vara episka ur ett allomfattande perspektiv. En berättelse kan vara minst lika episk på ett personligt plan.

I den här delen får läsaren svar på alla gåtor som Hobb så skickligt skissat upp i de två första böckerna, och jag är djupt imponerad av hennes förmåga att både levandegöra och skulptera en hel familjs öden.

Men som sagt, boken hade görna fått vara tre, fyrahundra sidor längre. Hobb har ju den egenheten att hon aldrig någonsin har lyckats få mig att bli uttråkad, trots böcker som i det närmaste kan beskrivas som tegelstenar.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Mad Ship

The Mad Ship är andra delen i Robin Hobbs böcker om liveship-köpmännen. Jag läste den som sig bör på engelska, eftersom jag har en fäbless för att läsa böcker på orginalspråk om jag kan. Än så länge inskränker det sig dock till de nordiska språken (finskan undantaget) och engelska. Manga, på japanska, kanske. Om jag har en ordbok.

Nåväl. Robin Hobb excellerar även i den här boken som i första hand fokuserar på Paragon, Brashen Trell och Althea Vestrit, men som även låter Ronica Vestrit och Malta Vestrit få ganska mycket utrymme.

Det som fascinerar mig mest är hur elegant Hobb lyckas fånga och hålla mitt intresse. Men Hobb har också insett att personutveckling i böcker är det som driver berättelsen och driver intresset. Framförallt är det Malta Vestrit som genom boken växer ifrån sin omogna barnslighet och börjar anta den roll man anar att hon kommer att spela i sista boken.

Det handlar också i hög grad om Altheas fortsatta inre stridigheter, dels vad det gäller hennes kamp att återfå Vivacia, men även hennes kamp mot sitt eget dåliga självförtroende som får sig en rejäl törn. Att hennes kärleksliv dessutom hamnar helt på sniskan är bara grädde på moset.

Hobb skriver så bra kvinnoporträtt att jag bara baxnar av glädje. Senast jag läste något liknande var i Margaret Atwoods böcker, science fiction och fantasy med bra kvinnoporträtt är allt för sällsynt. Därför gläder det mig extra mycket att äntligen ha hittat fram till Hobb.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 3 augusti 2009

Night Watch

Night Watch av Terry Pratchett är en av mina favorit-Vimes-böcker. Han har ju skrivit en hel del om Sam Vimes och nattvakten i Ankh Morpork, men den här är bland de bättre, tillsamman med Feet of Clay och The Fifth Elephant.

Som alltid så blandar Pratchett en ironisk humor med ett politiskt skarpsinne, för att inte bara göra iakttagelser om nutiden, utan även för att underhålla och skapa fantastiska berättelser, som egentligen inte hade behövt Ankh Morpork som backdrop för att fortfarande vara helt underbara. Men nu är det alltså Ankh Morpork boken utspelar sig i, och det är ett svunnet Morpork Sam ramlar ner i när han på taket till Unseen University hamnar i en magisk åskstorm tillsammans med en psykotisk mördare vid namn Carcer.

Vimes och Carcer slungas åtskilliga år tillbaka i tiden och ramlar ner mitt i en revolution, där Vimes får spela en oväntad roll i sin egen historia. Han finner sig helt plötsligt i sergeant Keels skor, en man som uppfostrade hans yngre jag och gav honom de värderingar som lyser igenom i alla böcker som handlar om Vimes. Omutbarheten, principerna och vreden som driver honom framåt, ständigt.

Nästan självklart finns även historiemunkarna med, de där små asiatiska typerna som springer omkring och sopar överallt och iakttar. Vimes kommer i direktkontakt med Lu Tze, en av de coolaste historiemunkarna och den utav dem som verkar flytta med mest i Pratchetts berättelser. Lu Tze hjälper Vimes att hantera situationen, så att säga.

Som sig bör i Pratchetts böcker så finns det fler än ett lager av berättelse. Hans skarpa iakttagelser om den mänskliga naturen gör mig alltid lika fascinerad.

Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Terry Pratchetts hemsida

Andra bloggare om:
, , , ,

måndag 27 juli 2009

Ship of Magic

Ship of Magic är Robin Hobbs första bok i Liveship Trader-serien, och det är tillika min första kontakt med Hobb.

Som den fantasytvivlare jag är så håller jag mig ofta på långt avstånd ifrån fantasyserier, som har en tendens att bli både långrandiga och (i mitt tycke) dödströtta. Donaldsons Covenant-böcker fick mig att totalt tappa sugen, så det har dröjt ett tag innan jag tagit mig an en serie. Hobbs böcker är dock - trots sin längd - riktigt bra. De känns vare sig utspädda, utdragna eller ointressanta, som så ofta är fallet med andra serier.

I Ship of Magic berättar Hobb om Althea Vestrit och familjen Vestrits skepp, Vivacia, som är ett skepp byggt av wizardwood, och väckt till liv genom att tre generationer Vestrit dött på dess däck. Redan i inledningen av boken sätter Hobb upp premissen för resten av böckerna. Althea blir genom dåligt omdöme berövad möjligheten att ta över Vivacia, trots att hon har ett mycket nära förhållande till skeppet, och trots att en familjemedlem krävs för att skeppet inte skall bli helt galet.

Istället får hennes systerson Wintrow motvilligt axla bördan, och det blir upptakten på Altheas kamp för att få tillbaka Vivacia, som hon anser är hennes. Parallellt med Altheas öde löper Vivacias berättelse. Hobb dukar upp ett fantastiskt smörgåsbord av intriger, som känns både relevanta och intressanta, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon behandlar sina personer så hårt och elakt att jag ibland undrar vad hon är för en författare, samtidigt som jag beundrar henne för hur involverad jag blir i berättelsen.

Det Hobb gör så otroligt bra är att måla upp personporträtt som engagerar. Det intressanta med hennes personer är också att de ibland är så osympatiska att man nästan tycker om dem på grund av det.

Boken är en bra upptakt på serien, och den lockar verkligen till vidare läsning. Hobb är en mästerlig berättare. Jag rekommenderar boken.

Läs vidare:
Robin Hobbs hemsida

Andra bloggare om:
, , , , , ,

fredag 17 juli 2009

Revelation

C.J. Sansom har skrivit boken Revelation om 1500-talsadvokaten Matthew Shardlake, och det visar sig vara en hyfsad, om något lättsmält, underhållningsbok, som på åtskilliga sidor rullar upp ett för mig tämligen osannolikt händelseförlopp.

Shardlakes bäste vän, även han en advokat, blir uppseendeväckande mördad och dumpad i en fontän. Mördaren visar sig vid närmare undersökningar inte vilja sluta med Shardlakes vän, och det är heller inte där mördarens karriär tagit sin början.

Som vanligt i "historiska" deckare av det här slaget så finns det personporträtt med i den som är mer eller mindre orealistiska. I det här fallet handlar det dels om Shardlake själv, men också om en morisk läkare som trots tidens strömningar tvättar händerna både före och efter ingrepp, och som dessutom vet med sig att åderlåtning och emetikum är skadliga i för hög dos. Nåväl.

Mördaren själv visar upp en narcissistisk personlighetsstörning som förvisso delas av Gilles de Rais (som var en tämligen stygg man, men han slogs med Jean d'Arc), men som ändå på något vis känns för modern för placeringen i tiden. Lite konstnärlig frihet får jag förmoda.

Det är en politisk och actionfylld deckare, med en eller annan oväntad vändning. Vad kan jag säga? Lätt sommarläsning, utan tvekan, trots bokens tjocklek. Vill du ha något mustigt att sätta tänderna i som osar både 1500-talets London och lite svavel, så är Revelation absolut ingen dålig bok att välja. Jag har dock läst bättre.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

Backlash

Susan Faludis Backlash är numera en klassisk feministisk text, och med tanke på att den skrevs på 90-talet är det inte att säga lite. Men det är knappast lite lätt semesterläsning. Istället för att uppmuntra, drabbades jag istället av en ganska svart syn på hur feminismen ser ut idag, eftersom varenda motreaktion Faludi talar om i sina texter mer eller mindre väller in över oss från alla möjliga håll.

Det räcker med att ta en titt på debattörer såsom Pär Ström, eller läsa valfri debattartikel på Newsmill (samt kommentarerna) för att förstå att feminism i Sverige idag har råkat ut för ett rejält bakslag. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att nästan alla av Faludis villkor för att en motreaktion skall sätta in finns med oss. Vi har en finansiell kris på gång, och det är många som förlorar arbetet.

Jag kan inte bevisa det statistiskt, eftersom jag inte gjort som Faludi och undersökt saken, men jag tycker mig märka på debattklimatet främst på bloggar och Newsmill, att de som fått gå i den här omgången av nedskärningar för det mesta är kvinnor. Man skyller på LAS, som debatterats med häftighet, och påpekar att "sist in, först ut". Eftersom jag själv råkat ut för just det här argumentet och sedan genom efterforskningar kommit fram till att det företag jag jobbat för verkar ha sparkat de flesta av sina kvinnliga anställda kan jag bara konstatera att det verkar vara ett gyllene tillfälle att göra sig av med tjejerna. Men som sagt, det här är högst ovetenskapligt, och spekulationer som definitivt kommer sig av att ha läst boken. Men det är också spekulationer som jag i annat fall inte skulle ha haft på samma sätt, och för det tackar jag Faludi.

Självklart säger vare sig hon eller jag att ansvar skall tas ifrån individen för hur hon eller han lyckas i samhället, men Faludi pekar faktiskt på en del mekanismer i samhället som gör det dels svårare för kvinnor att komma till tals, och dels får oss att vända anklagelserna inåt, eftersom det ju är oss det är fel på, inte samhällsstrukturen i stort. Det är ett vanligt argument om man går in och läser på feminetiks JÄIF-sida, framförallt.

Men Faludis bok visar på att det faktiskt finns strukturer och att de strukturerna fortfarande finns på plats, även idag, även i Sverige, hyser jag numera inga som helst tvivel om. Det är en bra bok. Jag rekommenderar den. Läs den.

Läs vidare:
Susan Faludis hemsida

Intressant?
Andra bloggare om:
, , , ,

söndag 5 juli 2009

World War Z

World War Z, skriven av Max Brooks i något så ovanligt som intervjuformat, är en fantastiskt bra zombiebok. Det finns förvisso inte så mycket att konkurrera med just på bokfronten när det gäller zombies, men trots det är Brooks bok en riktig rysare, kanske för att den är så matter of fact.

Brooks beskriver genom många olika människors synvinkel ett Amerika härjat av odöda. Hur farsoten uppstod, hur den upplevdes av de stridande och hur det påverkade världen och Amerika. Det är alternate reality när det är som bäst och som mest krypande läskigt.

Brooks har verkligen lyckats med dokumentärkänslan, dels därför att han låter den bottna i en realism, och dels för att han får sina intervjuoffer att tala med sådan sann stämma.

"Ja" tänker jag när jag läser, "så här hade jag också reagerat!" Det hade jag förmodligen inte, men det känns trovärdigt och därför blir det påtagligt på ett sätt som inte ens Stephen King lyckas med alla gånger. Det är ingen otäck bok, per se. Den är mer... obehaglig.

Jag har svårt att sätta fingret på hur jag skall beskriva det. Realistiskt, trovärdigt, läskigt, zombies.

Overkligt verkligt och ruskigt bra.

Rekommenderas.

Läs vidare:
World War Z
World War Z på Wikipedia

Andra bloggare om:
, , , , , ,

Excalibur

Excalibur är en sådan där bok som jag läser tre sidor i och vet med mig kommer att vara hemsk. Den är skriven av Andy McDermott, vars enda försonande drag är att han uppenbarligen vet vad som säljer. Excalibur är så otroligt dålig att den till och med får DaVinci-koden att framstå som ett mästerverk. Det är stora ryssar med kulärr i pannan, ändrade lojaliteter hit och dit, sexism så det bara sprutar om det och en story som jag förmodligen hade kunnat skriva bättre i sömnen.

Håll er borta från detta mästerverk i meningslöshet. Det är bland det sämsta jag har läst i hela mitt liv.

Läs vidare:
Andy McDermotts hemsida

Andra bloggare om: , , , ,

lördag 13 juni 2009

Blackwater

Blackwater av Jeremy Scahill behandlar Erik Princes legosoldat Blackwaters uppgång och profit av bland annat katastrofen Katrina och kriget i Irak.

Scahill är så objektiv man bara kan vara när han radar upp fakta runt fenomenet Blackwater och även om han inte fått tillgång till all information så är det en skrämmande bild av högerkonservativism och kapitalism som målas upp i boken. Ett veritabelt skräckexempel på hur en industri kan njuta stora framgångar på krig och elände.

Blackwater börjar blygsamt som ett träningsområde för polis, militär och andra vaktstyrkor men växer konstant efter 11 September till att bli ett monster av en privatarmé. Prince själv har påstått att han med kort varsel kan samla 21000 man, redo att gå i strid för rätt sak.

Rätt sak i det här fallet handlar om de värderingar George W. Bush upprätthöll under sin regering. Det är neokonservativism så det skvätter om det, och allt i den Guds tecken som de säger vakar över dem. Jag får starka extremistvibbar och korsfararkänslor av den militära rörelse Prince bygger upp. Extrempatriotism dyker också upp.

Scahill har tagit sin undersökande ficklampa och riktat ljuset mot Blackwater och det han visar är inte vackert.

Jag rekommenderar boken av den enkla anledningen att det här är sådant jag uppskattar att veta om omvärlden. Förvisso är det en deprimerande bok, men samtidigt är det viktigt att känna till tror jag.

Läs vidare:
Jeremy Scahill på Wikipedia

Intressant?

Andra bloggare om:
, , ,