söndag 20 juli 2008

Cordelia's Honor

Lois McMaster Bujold har skrivit denna mycket eleganta och starka berättelse som fokuserar på Miles Vorkosigans mor, Cordelia Naismith.

Det är en bok där varje gest, varje återhållsam formulering, och varje ögonkast formligen stänker av passion mellan Aral och Cordelia. Cordelia Naismith är i bokens inledande skede en geolog på uppdrag av Beta-kolonins vetenskapliga råd.

Hennes läger och hennes medarbetare på planetytan bir andfallna av soldater från Barrayar, och Cordelia blir tillfångatagen av en av dem. Hon är strandsatt på planeten med en svårt skadad besättningsmedlem och fienden, slaktaren från Komarr, Lord Aral Vorkosigan.

Under deras inledande bekantskap upptäcker hon att Vorkosigan inte alls är det monster som hans rykte påstår och hon känner sig starkt attraherad av honom. Efter många om och men hjälper hon honom att besegra det politiska myteri som kastat ut honom i skogen tillsammans med henne. Strax innan de skiljs åt ber Aral Vorkosigan om hennes hand, och det är en kluven Cordelia som ger sig av hem till Beta-kolonin.

Genom hela boken (den är sammansatt av två böcker "Shards of Honor" och "Barrayar") kämpar Cordelia dels mot sina fördomar och dels mot andras fördomar om henne. Hon är en otroligt stark person, utan att vara påstridig eller in your face. Hennes styrka bara finns där och väller ut över sidorna. En fantastiskt bra kvinnlig förebild om något!

Det här är en otroligt välskriven bok. Varje sida är en glädje att läsa. Varje mening känns välformulerad och trots att böckerna är såpass långa är det ändå bara verkligen det som är relevant som finns i böckerna. På något vis får jag en minimalistisk känsla av hennes språk, och jag ser verkligen fram emot att läsa de böcker om Miles Vorkosigan, Arals och Cordelias son, som Bujold skrivit. Om de är lika bra som den här boken så kommer det att bli ett rent nöje.

Jag rekommenderar boken varmt.

Läs vidare:
Lois McMaster Bujolds hemsida

Andra bloggare om:
, , , , ,

2 kommentarer:

Hans Persson sa...

Jag läste Barrayar när den var ny eftersom den blivit nebulanominerad. Den övertygade mig om att jag inte behövde läsa mer av Bujold inom överskådlig framtid.

devilkitten sa...

Tja, smaken är som baken, som de säger.