De mörka labyrinterna

Mattias Fyhr har en vän i mig. Hans bok "De mörka labyrinterna - gotiken i litteratur, film, musik och rollspel", utgiven på ellerströms förlag får mitt hjärta att sjunga, hur töntigt det än låter.

Det är naturligtvis Fyhrs analys av rollspel som får mig fast till att börja med. Han tittar bland annat på litteraturens gotiska influenser på "Call of Cthulhu", "Chock", "Vampire" och "Kult". Inte undra på att jag har hittat hem. Gotisk litteratur och film har jag märkt, resonerar underligt väl med mina egna tankar och funderingar, i alla fall om man får tro Fyhrs analys av det hela.

I boken går Fyhr först igenom vad gotik egentligen är, och vilka känslor littersturströmningen försöker sig på att frammana. Mycket utrymme går åt att särskilja engelskans "terror" och "horror". Han drar en tydlig linje mellan de två, och konstaterar att en liknande uppdelning inte finns i svenskan. Vi har skräck. Det har försökts dela upp det hela i skräck och skräckel - skräckel som då skulle representera det mer renodlade skräckbetonade i ordet "horror". "Terror" däremot, menar Fyhr, är en mer melankoliskt betonad känsla, och en känsla som dessutom uppmanar till introspektion. Det är det inre mörkret som skrämmer, inte de yttre förhållandena. Att vandra på gränsen till avgrunden, gärna i cirkelrörelser och därmed även i en ändlös resa.

Han blandar ofta film och litteraturreferenser för att kunna grundlägga exakt vad han menar med de olika begreppen han går igenom och är mycket noga med att peka på var gotiken resonerar med materialet, och var det skiljer sig.

Han analyserar även fyra böcker, varav en som jag faktiskt läst, Alexander Ahndorils "Jaromir". Han tar sig även en titt på Mare Kandres
"Aliide, Aliide", Per Hagmans "Volt" och Inger Edelfeldts "Juliane och jag" där han går närmare in på vilka drag i just de här böckerna som kan betecknas som gotiska.

Fyhrs mycket omfattande och allsidiga analys gör att jag tror att det är lätt för nästan vem som helst att ta till sig och förstå boken. Det är ett fantastiskt omfattande verk, det är roligt att läsa och det engagerar mig som läsare från början till slut, trots att de lockande rollspelen hamnar någonstans i mitten på boken. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning för spel att bli tagna på allvar, och det är roligt att se att vi få plats - både roll- och dataspelare - i en analys som denna. Därför rekommenderar jag boken varmt, från början till slut, till alla de som älskar gotik och vill lära sig mer om den litterära formen.

Läs vidare:
"Call of Cthulhu"
"Chock"
"Vampire"
"Kult"
"Jaromir"
"Aliide, Aliide"
"Volt"
"Juliane och jag"
Mattias Fyhr i "Blaskan"

Intressant?

Andra bloggare om:
Mattias Fyhr, bok, fakta, litteraturvetenskap, De mörka labyrinterna, rollspel, musik, film, rekommenderad