Orx - Nasty, Brutish & Short

Orx - Nasty, Brutish and Short av Raven Daegmorgan är precis vad det utger sig för att vara. Otäckt, brutalt och kort. Och då menar jag inte innehållet i rollspelet, utan hur Daegmorgan genomgående uttrycker sig.

Att läsa boken "Jämställt språk" innan jag gav mig på Orx var kanske mindre genomtänkt, eftersom jag hade något av ett feministiskt tänk när jag läste. Ack, det borde jag inte ha haft. Daegmorgan börjar med att tacka sin fru och sina barn för att de har förlängt produktionstiden. Han fortsätter sedan med att i sitt språk basha vanliga rollspel, upphöja sitt eget och kort sagt bete sig rätt otäckt. Det finns en hel del förtäckta homofoba referenser i texten också. Jag misstänker att Daegmorgan tyckte att det han skrev var roligt. Tja, om det är kul att driva med rollspelare, homosexuella och kvinnor, så okej. Då var det kanske kul. Jag har inte alls samma referensramar som Daegmorgan. Tack gode gud för det. Det här är en återgång till de allra tidigaste rollspelen. De som delades av unga pojkar med våldtäktsfantasier lurkande i huvudet.

Orx handlar om - gissa? - Orcher. Det är en ytlig titt på spelvärldens mest missbrukade skurkar, kan man väl säga. Det stora problemet med Orx, precis som med många andra "indierollspel" av den här arten är att reglerna får mycket plats (fast de här reglerna är välskrivna, mind you), men världsbeskrivningen är något man hittar på på vägen.När det gäller orchkultur hade det varit roligt att få lite på fötterna, tycker jag.

Hur tacklar jag då att ge en bild av ett spel vars språk jag mer eller mindre lika gärna skulle kunna ha varit utan? Well, det är inte så jättesvårt. Jag får helt enkelt kolla på mekaniken, och se om det är något jag tycker om där.

Regelmekaniken i Orx cirklar runt spelare vs spelare, spelare vs spelledare och spelare vs omgivning. Det är ett riktigt vasst spel ur ett regelperspektiv, och det märks att författaren är mycket mån om att reglerna efterföljs. Tärningarna driver handlingen framåt, något Daegmorgan vill göra gällande är unikt. Kanske för hans rollspelskultur, men jag ser inget unikt i att berätta vad man gör innan man rullar tärningarna. Nåväl.

I Orx finns det tre grundegenskaper, nasty, brute och grok. Nasty är social kompetens och manipulationsförmåga, brute är råstyrka och fysik och grok är intelligens och list. När man skapar sin Orch kan man antingen fördela 24 tärningssidor till sin orchs grundegenskaper, eller bestämma vilken egenskap som skall få en T8, T6 eller T10. Varje konflikt löses med en av de tre grundegenskaperna. Varje orch har också en "descriptor" en egenskap eller ett föremål som ger orchen en fördel när lämplig situation uppstår.

Det finns också en mekanik i spelet som kallas för Öde. Ödet representerar hela världens önskan om att se orchen död. Varje orch börjar med ett poäng i öde och får nya poäng när orchen lånar ifrån spelledarens tärningspool, en mekanik som kommer ifrån själva spelandet. Varje Scen består av tre utmaningar för orcherna att ta sig igenom, och varje scen börjar med en T20 i poolen för varje spelare. När orchen råkar ut för misslyckanden slår spelledaren en tärning för orchens Öde. Allt under det nuvarande Ödet tar livet av orchen.

Den tredje mekaniken värd att nämna är Loot. Loot avhjälper Ödeseffekten lite. Har en orch 5 i Öde och ett föremål med 4 i Loot negeras 4 av orchens Ödepoäng, vilket kan vara praktiskt. Lootvärde kan också användas för att köpa tillfälliga descriptors som försvinner efter att de använts.

På det stora hela är det ett mekaniskt briljant spel, men stämningsmässigt är det rent bedrövligt. Skratta eller gråta? Nja, snarare plocka det som är bra och dumpa resten.


Läs vidare:
Wildhunt Studios hemsida
Orx hemsida

Intressant?

Andra bloggare om:
Raven Daegmorgan, Orx - Nasty Brutish and Short, rollspel, bok, fantasy