Det var inte mitt fel

Ann Heberlein, teologie doktor och etikforskare, har tidens anda trogen skrivit en bok vid namn "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag måste erkänna att jag till viss del upplever den här boken som något provocerande, och dessutom verkar den ganska snabbt skriven (något som bekräftas av intervjun med Heberlein i SvD). Det är en del korrekturmissar i den. Det är också många snåriga diskussioner hon ger sig in i som gör åtminstone mig något förvirrad och ifrågasättande. Samtidigt är det en bok om etik och moral, svåra ämnen som inte lätt låter sig definieras eller styckas upp i förståeliga, lättsmälta bitar.

Boken är efter genomläsning full av post-it lappar där jag har kladdat dit kommentarer och funderingar. Det största problemet jag har är dock med Heberleins språk. Hon är mycket duktig på att definiera vad det är att bli kränkt, och hon visar också på att det i dagens språkkultur har smugit sig in en devalvering av vad orden är värda. Att vara kränkt är i dagstidningar och dagligt tal jämställt med att bli förnärmad eller förolämpad. Heberlein återupprättar ordet - att kränka någon är att ge sig på en människas trygghet och rättigheter. Det är exempelvis inte en rättighet att få höga betyg - det är något man förtjänar. Däremot är det en rättighet att få lov att gå i skolan utan att bli mobbad eller misshandlad av sina likar. Att bli mobbad är därför att bli kränkt. Jag håller definitivt med Heberlein i hennes bedömning om vad kränkning innebär.

I övrigt har hon mindre att säga om orden hon använder. Klander är ett ord hon ofta tar till, kritik ett annat. Klander har både i mina och SAOLs öron en negativ klang. Det handlar om att slå ned på någon, att hoppa på, inte att komma med konstruktiv kritik. Dock köper jag det efter hennes förklaringar om vad hon avser. Problemet är då att den förklaringen inte dyker upp förrän sent i boken.

Eftersom boken ÄR så snabbt skriven så innehåller den även problematiska områden. Bland annat finns det en bestämd ton i det Heberlein skriver - det ÄR så här, det finns inte rum för andra tolkningar - och det bli besvärligt eftersom hon därigenom motsäger sig själv eller framstår som ologisk. Bland annat säger hon att slag alltid är kränkande, kontexten har ingen betydelse. Då dyker genast två exempel upp i mitt huvud. Det ena är i en dojo, en kampsportslokal, där bägge kombattanter har gått med på att puckla på varandra. Det kan knappast omfattas av Heberleins kategoriska nekande till att kontext inte har betydelse för handlingens inneboende värde. Inte heller kan jag tänka mig att ett S/M-par har för avsikt att kränka varandra genom sina sexuella preferenser. VILL en av parterna bli slagen, är det ju upp till dem att få lov att utöva sin sexualitet på ett bra sätt för dem. Det här tar hon också fasta på, men inte förrän långt senare i boken. Sådana här problem uppstår stup i kvarten.

Heberlein säger att överviktiga människor är ansvariga för sin övervikt. Livet är inte rättvist, vill man vara smal måste man ta ett ansvar och de som har långsam metabolism måste alltså ta ett större ansvar än de som kan äta vad som helst. Det här rimmar sedan illa med ett exempel hon ställer upp där Kalle mobbar Lisa som är tjock - för att hon är tjock. Då blir det helt plötsligt i mina ögon Lisas ansvar att Kalle mobbar henne. Hon kan ju göra något åt sin fetma, åtminstone om hon tar ansvar som Heberlein säger. Även den här synen på tingen dämpas senare i boken, när Heberlein går in lite djupare på vad hon menar.

Allt som allt är det en bra bok, men den lider av strukturproblem. Jag tror den hade blivit ännu bättre om Heberlein hade givit den ett par månader till att sjunka in och sätta sig.

Hon tar bland annat upp vardagsondska, den där smygande ondskan där hon försöker förklara varför saker som Abu Ghraib händer, vad som händer med en människa i den situationen och hur man måste försöka gardera sig från att sjunka ner i den. Och det gör hon bra. På samma sätt argumenterar hon för att människor är mer än yta, mer än sin kropp, även om media i dagsläget driver på hårt för att vi skall tro att vårt värde sitter i kroppen.

Det Heberlein förespråkar med sin bok är att ge oss som läser en uppfattning om att vi måste leva med oss själva, och att de beslut vi tar faktiskt har konsekvenser. Något man ibland kanske måste påminna sig om. Jag rekommenderar boken, trots sina strukturproblem, men den kräver verkligen att man läser HELA för att inte bli helt förvirrad över turerna fram och tillbaka. Jag ser fram emot en andra upplaga, där hon haft tid att reflektera och strukturera sitt verk. Det är nämligen en behövlig inlaga i tidens debatt om ansvar och egoism.

Läs vidare:
Ann Heberlein på Centrum för teologi och religionsvetenskap
Intervju med Ann Heberlein i SvD
Maciej Zarembas artiklar om kräkningar - Första delen
Andra delen
Tredje delen


Intressant?

Andra bloggare om:
etik, moral, ansvar, Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, bok, rekommenderad,