Paulo Coelho har skrivit boken "Alkemisten", som jag köpte på bokrean, men då på engelska ("The Alchemist"). Den handlar om en ung fåraherde som gradvis lär sig att lyssna på sitt hjärta och följa sina drömmar.
Jag vet - eftersom det är en bästsäljare som sålts i otaliga exemplar - att jag BÖR tycka att det är en helt fantastisk bok, det här. Att den berättar för mig hur jag skall leva och hur jag skall hitta tillbaka till mitt ursprung och mina första drömmar, men jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så exceptionellt med boken?
Ja, den är bra, ja, den är rogivande att läsa, men jag får inga djupa insikter av den. Kanske för att jag inte vet vart jag är på väg, eller för att jag faktiskt följer en dröm?
Den känns för ytlig för att nå mig på djupet. Större delen av den är upptagen av samtal mellan pojken och olika personer som han träffar på vägen, men det mesta är tämligen oförklarat, fastän pojken hela tiden får en massa uppenbarelder av samtalen han ägnar sig åt. Var finns de här uppenbarelserna? Jag ser dem inte, jag kan därför heller inte leva mig in i dem.
Det är utan tvekan en skicklig författare som har skrivit orden, men det är också en författare som sitt företal till trots inte alls är intresserad av att förmedla någon djupare kunskap. Det kanske är där mitt problem ligger. Jag är som engelsmannen som vill lära sig något konkret. Som vill få ut mer än en rogivande läsupplevelse av boken. Som vill lära sig göra guld. Jag antar att jag är ytlig "Lyssna på ditt hjärta". Hmm. Mitt hjärta säger att visst var det här en bra symbolisk bok, men jag tror den hade blivit ännu bättre utan ett företal som ger mig orealistiska förväntningar på vad den skall förmedla.
Fy mig. Nu har jag dissat Paulo Coelho.
Läs vidare:
Paulo Coelhos hemsida
Paulo Coelhos blog
Paulo Coelho på MySpace
Intressant?
Andra bloggare om:
Paulo Coelho, Alkemisten, bok, etik, skönlitteratur, symbolik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag vet – eftersom det är en bästsäljare som sålts i otaliga exemplar – att jag BÖR tycka att det är en helt fantastisk bok, det här.
På samma sätt som man bör tycka att Dan Brown och Sidney Sheldon skriver helt fantastiska böcker? De har också imponerande försäljningssiffror.
Jag tycker att Alkemisten är som litterär gladpop: fluff som fick mig på gott humör och var bortglömt en kvart senare. Det betyder att jag tycker bättre om den än de flesta jag känner som har läst den.
//JJ
Den är ytlig, för övrigt. Tragiskt nog är det förmodligen en bidragande anledning till att den har nått sådana framgångar: det finns inget djup man behöver kämpa sig fram till.
//JJ
Jo, man skall ju göra det. Helst utan att påpeka att Dan Brown repeterar samma intrig i alla sina böcker.
Sidney Sheldon har jag faktiskt inte läst, så honom kan jag inte uttala mig om.
Jag misstänker att även Dan Brown nått framgångar genom sin bristande förmåga att skriva intelligenta konspirationer. De är så lätta att genomskåda att jag misstänker att det även är därför han säljer så bra. Folk tycker om att känna sig smarta, och med Browns böcker är det lätt.
Skall man det? Jag kanske umgås med fel personer ... de flesta jag känner skulle stirra på mig – eller våra gemensamma vänner – ungefär lika mycket som om jag plötsligt fick horn eller så om jag sade att jag tyckte om Dan Brown.
//JJ
Det är faktiskt en helt fantastiskt bra bok "The Alchemist". Fast min personliga favorit inom genren självutveckling och att uppnå sina drömmar är "Munken som sålde sin ferrari"
/Axel
Besök gärna min nystartade blogg om att följa sina drömmar och att utvecklas som person!
http://dreampath.wordpress.com/
Skicka en kommentar