Kallocain

Karin Boye har skrivit boken "Kallocain". Hon kallar den för en roman från 2000-talet. Det är en dystopisk, totalitär värld som framträder i hennes bok. En kall stat, där dess medlemmar är kuggar i ett maskineri, inget annat.

På sidorna syns skräcken för vad det innebär att berövas sin individualitet, sina drömmar och sina önskemål. Ett panikslaget tillstånd som övergår i bedövning. En dag efterföljer den andra och ingen vila, ingen lust, inget slut finns att vänta. Det är i det här klimatet Leo Kall, berättelsens huvudperson, tar fram sitt kallocain. En sanningsdrog som får den drogade att blotta sina innersta hemligheter.

Under arbetet med kallocainet drabbas dock Leo av tvivel. Han öppnar sina trånga tankebanor och börjar se världen ifrån ett icke-indoktrinerat perspektiv. Han gör ett svagt och ryckigt uppror mot sin övervakare, samtidigt som han längtar efter säkerheten det innebär att bli bevakad. Det är ett dubbeleggat svärd. Tryggheten av övervakningen, att konstant veta vad man skall säga och göra, och friheten av att kunna göra vad man vill - och ta de oförutsägbara konsekvenserna av sitt handlande.

Leo går och längtar efter samhörighet, efter ett större syfte. Hela hans väsen genomsyras av rädsla och längtan, något som den storebrorsaktiga staten inte kan ge honom. Istället projicerar han sin underlägsenhet på sin hustru Linda, som ovetande får stå för styrkan i förhållandet.

Det som känns mest torftigt är omvärldens reaktioner på Leo. Han är underligt instängd i någon slags kapsel. Ingen får komma nära, inget får beröra. Därför blir han och hans paranoida rädslor tomma och inte helt närvarande. Dessutom har jag lite svårt att bli övertygad av kallocainets verkningar, och av statens omedelbara acceptans av medlet. Det känns lite för lätt, lite för snabbt. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte totalt kan identifiera mig, eftersom de nuvarande förhållandena i världen gör det svårt att tro på framväxten av en så totalitär stat. Samtidigt är övervakningsdebatten närvarande i bakhuvudet, så det ligger kanske inte så långt bort ändå.

Det här är en skrämmande bok, förvisso något föråldrad eftersom den skrevs på 40-talet, men icke desto mindre nog så läsvärd. För den som - som jag - fascineras av totalitära stater, fascistiska regimer och liknande är det en bok väl värd att läsa. Det är inte för inte som boken fortfarande finns i tryck. Jag rekommenderar den.

Läs vidare:
Karin Boye-sällskapet

Intressant?

Andra bloggar om:
Kallocain, Karin Boye, bok, Science Fiction, rekommenderad,